Privilegium att skicka iväg barn till släktingar?

Jag hade bara skicka iväg mitt barn till en släkting om det var för deras skull. Vårt barn har t ex sin farmor som redan nu hintar om att vår dotter borde få bo hos henne någon vecka under sommaren. Hon älskar barn i allmänhet och sina barnbarn i synnerhet. Hon älskar också att skämma bort de. Vårt barn älskar också henne men är för liten än. Den dag dottern får bo med farmor kommer det absolut inte vara för min skull.

Så nej det är inte ett privilegium för mig och jag hade inte lärt min dotter att vara tacksam. Jag tycker inte man ska vara tacksam för att man är älskad eller har någon att älska.

Jag har varit "sommarbarn" med min mormor från min första sommar tills jag gick ut gymnasiet. Jag var där för att mormor ville det, för henne var det självklart! Hon tyckte det var bättre för mig att vara på landet än hemma i stan på dagis. Självklart var det en privilegium för mig att få vara på landet istället för i stan. Att sen typ ingen annan tyckte att jag var privilegierad eftersom landet var mitt ute i skogen, ingen el, inget vatten inomhus, utedass. Men för mig var det paradiset! 20 000kvm skogstomt att leka på, att få vara med mina morföräldrar samt min mormors föräldrar. Helt underbart!

Detta skapade ett enormt band mellan mig och mina morföräldrar (min morfar kom upp varje helg tills han gick i pension, sen var även han där varje sommar). Det bandet är jag enormt tacksam för. 

Det jag undrar över är dock på vilket sätt du menar att man ska vara tacksam och visa tacksamhet för detta om det är något den vuxna personen vill och önskar (och även barnet)? 

Ja, det är ett privilegium tycker jag. Även till mor- och farföräldrar. Tycker inte det är något man kan räkna med. De har ju sitt egna liv i första hand.

För mig hade det varit ett privilegium om så mor- och/eller farföräldrar hade velat ha våra barn.
De har gärna sina andra barnbarn, men inte våra. Och våra barn har inga diagnoser eller är krävande ändå utan skötsamma, artiga och självgående.
Att andra släktingar skulle erbjuda sig att ha dem finns inte på världskartan.

Barnens farmor och farfar passar kusinerna minst 1 vecka på sommaren och sedan olika weekends och kanske någon vecka vintertid med.
Våra barn har de haft en weekend för 10 år sedan, en vecka när vi var på studieresa och sedan har de tittat till dem hemma hos oss om vi varit iväg på något senare år.
Inte en förfrågan om ens en tur till badet sommartid har det varit eller ens en enkel lunch. Vi bor grannar...

Mormor och morfar har tagit med sig kusiner på utflykter, husvagnssemester, haft dem kontinuerligt som avlastning till föräldrarna typ 1 gång i veckan, hämtat dem från dagis/skola/träning/spelningar osv. 
Våra barn har nog inte ens varit där 1 natt om året sedan de föddes och de har inte blivit tillfrågade om att få följa med på husvagnssemester.

Nu är barnen så pass stora att de klarar sig själva. Vet inte om det är mitt eget fel att de inte har velat ha våra barn. Att jag kanske skulle ha krävt mer...
Men jag anser att det är deras förlust att de inte har någon nämnvärd relation med vare sig mig eller barnen och jag kommer aldrig att behandla mina barn eller eventuella barnbarn så!

Jag skulle inte vilja lämna bort mina barn till någon som tycker att de "får dras" med dem...

Det handlar om omständigheterna om det är ett privilegium. Och då är det framför allt de vuxna som ska vara tacksamma, inte barnen.

I en familj ställer man upp för varandra och har ömsesidig respekt och förståelse för varandra. Mina barn har några kusiner som de står väldigt nära, och jag tycker det är så roligt när de kommer och bor hos oss, både för mina barns skull och för att jag tycker om kusinerna. Nu är de oftast hos oss av flera skäl, men jag vet att om vi skulle vilja (eller behöva) att våra barn bodde några veckor hos dem så skulle de få det utan större problem.

Det är intressant att få läsa era tankar men många av er skriver om mor-och farföräldrar som jag sa att vi skulle bortse ifrån just pga att majoriteten av mor-och farföräldrar har och vill ha en nära relation med barnbarnen. (Och kanske är "skyldiga" lite mer än andra släktingar.)

Men är det lika självklart att din bror/svåger/svägerska/kusin/syster ska ställa upp och ta hand om barnen under 1-2 veckor? Är inte det ett privilegium om du får skicka dit barnen? Många av er skriver om mindre barn men jag tänkte mer på barn mellan 10-18 år och inte små barn.

Tänk er också att ni inte byter barn och veckor och på så vis gör varandra en tjänst utan att det bara är din släkting som ställer upp men att du inte behöver göra en tjänst tillbaka.

Ja jag tycker det är ett privilegium. Tacksam för att min mamma är så engagerad i sina barnbarn. I första hand för deras relations skull, men klart att det är bra att ibland kunna ha barnvakt.

Däremot har jag inte sett det som något barnen borde vara tacksamma för. Inte i dagsläget (äldsta är drygt 3).

Vad då "skyldiga"? Ingen är skyldig att göra något som helst som man inte vill. Om någon erbjuder sig att ta mina barn, om så bara över en dag, så hoppas jag för i h-vete att det är för att de vill göra det, inte för att de känner sig skyldiga att göra det eller som nån form av tjänstutbyte! 

Min mamma och hennes syster har aldrig stått varandra nära. Därmed så har de inte heller "bytt" barn med varandra. När jag varit på landet hos mormor och mamma kommit upp och mina kusiner varit där så har min mamma alltid inkluderat mina kusiner i det vi hittat på. När min moster varit uppe så har jag aldrig inkluderats i det hon hittat på. Har jag följt med så har det varit för att mormor påmint om att jag också finns.

Det beror ju helt på vilken relation man har. Millimeterrättvisa är en märklig inställning tycker jag. När jag tar emot mina barns kusiner ser inte jag det som att jag gör kusinerna eller deras föräldrar en tjänst, och inte heller tycker jag att de är skyldiga mig något efter det.

Om något av min mans syskon som vi inte träffar lika ofta och/eller inte har lika nära relation med, skulle behöva att någon tog hand om deras barn ett tag, kanske jag skulle se det som att vi ställde upp, men gladeligen. Man hjälper varandra, liksom. Om jag inte ställer upp för andra som behöver min hjälp, varför skulle jag hoppas på att i min tur få hjälp när jag behöver det?

Men, skulle min bror inte ens säga tack, eller inte fråga i förväg om de eller de veckorna passar oss, eller på annat sätt inte bete sig respektfullt, då skulle det nog inte vara lika självklart att hjälpa. Det handlar som sagt om vilken relation man har.

Tycker du resonerar konstigt. Man är inte skyldig att ta hand om sina barnbarn.

Nu brukade jag och min syster skiftas om. Men även om det bara var åt ena hållet så ser jag inget fel i det. Min syster bodde på landet, har flera barn, så mina ungar älskade att vara där, och det var knappt något extra besvär för dom, barn i 10-18-års åldern är ju självgående när det gäller det mesta.

Men jag tar för givet att den som ville ha mina barn hos sig, gjorde det för att de ville, inte för att de kände sig tvingade. Jag förväntade mig aldrig att andra skulle vilja passa mina barn.