Mangodill skrev 2019-07-12 14:41:21 följande:
Alla barn är olika. Vår dotter ligger helt still på skötbordet och vi använder den vid varje blöjbyte fortfarande, vid 8 mån ålder. Försöker jag byta på golvet, vill hon bara vända sig och krypa iväg på äventyr. Samma med klädbyten. Så jag håller med om att det är svårt att ha en generell diskussion angående var skötbordet ska stå. Man vet ju inte hur just sin bebis är och vad som passar familjen, innan bebisen är född.
Håller däremot inte med dig angående spjälsängen. Vår dotter sover i spjälsängen och har gjort sen mer eller mindre första stund, och vi har en riktigt bra anknytning. På vilket sätt skulle egen säng förstöra anknytningen? Hon är verkligen inte ensam och olycklig i sin säng, utan sover bättre där än med mig. Hon sover tryggt hela natten, mellan 18-06, utan uppvak. Vissa barn behöver sova i sängen med mamma och pappa, vissa barn behöver sova i egen spjälsäng. Båda är bra, och man vet inte vad man får för bebis innan den är född.
Anknytningen aktiveras på natten. D.v.s. just nattetid är det extra viktigt att göra barnet tryggt. Jag skulle inte rekommendera att låta barnet sova ensamt upp till två års ålder. Kroppskontakt med förälder gör barnet lugnt och tryggt. Om barnet vaknar till mitt i natten är det viktigt att föräldern finns nära, det är inte säkert att barnet börjar gråta när det vaknar en liten stund på natten. Man har mätt halter av olika signalsubstanser i hjärnan hos barn, och funnit att barn som till synes lägger sig tryggt och skönt i egen säng ensam kan ha höga halter av stresshormonet kortisol.
Undantaget kan vara barn som har autism, dessa barn reagerar inte på kroppskontakt som andra, så på det sättet har du rätt i att det finns individuella skillnader. Men med det undantaget är kroppskontakt och nära kontakt med föräldrarna ett viktigt behov hos i princip alla spädbarn.
Vissa har spjälsängen alldeles bredvid sin säng så att barnet kan se och höra föräldern om det vaknar, etc. Det är förstås bättre än att ha barnet i ett annat rum, men den naturliga kroppskontakten förloras då ändå... Sedan har vi ju socialstyrelsen rekommendation att inte samsova med små bäbisar för att det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd. Den rekommendationen ställer jag mig lite kritisk emot, det finns andra åtgärder man kan genomföra för att minska den risken (inte vara rökare, bädda in barnet, inte inta alkohol eller sömntabletter, etc). Jag tycker inte att socialstyrelsen har tagit med barnets behov av närhet i deras rekommendation, utan fastnat i ett ganska föråldrat sätt att se på barns hälsa.
Du säger att ni har en riktigt bra anknytning till ert barn. Blir lite nyfiken hur du vet det? Har ni utfört ett anknytningstest? Det är ju ganska svårt att veta det annars...
Det är också givet att en bäbis går in och ut ur sömn under natten, precis som vi andra. När medvetandenivån är högre och hon ev. är orolig skulle en andning eller lukt, kroppskontakt med förälder kunnat ha tryggat upp henne.
