Hur fördela boendetiden litet barn??

Ja, barnen har mått bra av upplägget. Annars undrar jag ju varför du per automatik anser att just du ska ha merparten av boendet om ni väljer ett annat upplägg.

Det bästa för barnet är en fast punkt, utan hattande.

Det allra bästa är förstås om ni tar ert ansvar och inte tvingar barnet att ha två hem.

Det är bättre om ni agerar vuxet och reder ut ert.

För vårt yngsta barn funkade det bra. Efter ca 1,5 år med det schemat bytte vi till hela veckor för det äldre barnet började visa lite oro, frågade mycket om vem som skulle hämta och var han skulle sova.

Jag tänkte i början att lillen kanske skulle vara mer hos mig men pappan sa nej till det och så här i efterhand tror jag att det var bra. Risken är nog stor annars att det blir en huvudsaklig förälder (mamman) och en lekpappa typ. Nu är barnen lika tighta med oss båda och det är så klart en stor trygghet för dem.

Det bästa för 1,5-åringen är naturligtvis att ha ett hem och en fast punkt. Barn under 2-3 år rekommenderas inte att flytta runt varje vecka. Varför bryta mot rekommendationerna? Mycket egoistiskt av er föräldrar, anser jag. Barnets bästa ska alltid gå först, i separationer. Ett så litet barn kommer inte att protestera, men visa upp tecken längre fram. Efter några år, som någon ovan här skrev. Det blir en väldigt otrygg tillvaro att leva i en kappsäck, efter ett ständigt schema. Jag var själv fem år när mina föräldrar separerade, och jag förstod inte vad det innebar förrän efter några år och ett antal flyttande fram och tillbaka senare. Jag hade oerhört gärna velat att mina föräldrar sett förbi sina egna behov och låtit mig bo mer på ett ställe. Jag gissar att ingen av er är skilsmässobarn?

Jag skulle säga att börja med uppmägget som ni tänkt och var sedan lyhörda för hur barnet mår.

Bara för att ni bestämmer er för ett upplägg just nu behöver inte betyda att ni inte kan förändra vid behov.

Många som dömmer folk som separerar men jag är på andra hållet, hade föräldrar som konstant tjafsade sig igenom hela min barndom, mina tonårsår ..jag och mina syskon önskade inget annat än att de skulle skilja sig vilket de aldrig gjorde . Nu är min pappa dement och bor på annat boende . Annars höll de ihop trots de avskydde varann kändes det som. Det har satt sina spår... tro inte att barn alltid är lyckligare att växa upp med båda sina föräldrar, jag hyser stor irritation mot mina föräldrar tyvärr pga allt det här.

Personligen har jag aldrig tyckt att en skilsmässa är ett misslyckande. Jag har heller inte haft någon strävan efter att hålla ihop längre än det känts bra att göra det. Däremot har jag tyckt att det varit viktigt att skiljas bra och att därmed kunna visa barnen att det inte är vare sig farligt eller något svek att separera. Väldigt bra lärdomar för det gör att barn inte växer upp med en tro på att de måste stå ut med mindre än att vara lyckliga och ha det bra. Att känna att det går utmärkt att klara sig på egen hand ger bra självkänsla rörande sitt eget värde och gott självförtroende. Så borde alla få känna.