Hur fördela boendetiden litet barn??

Kanske kan ni pröva er fram och börja med att barnet bor varannan helg hos sin pappa? Eller varannan torsdag till söndag? Första halvåret, åtminstone. Sedan utvärdera. 1,5 år är en känslig ålder. Om du har tagit hela föräldraledigheten är barnet mer anknuten till dig. Barnet behöver dig. Gå på din magkänsla, vad tror du själv att ditt barn mår bäst av? Som personen ovan skriver så underlätttar det enormt om man bara bor 200 m från varann. På så sätt blir man som grannar och barnet kan springa mellan. Tyvärr ser det oftast inte ut så när familjer separerar, pga att det är svårt att hitta boende så pass nära varann. Mina föräldrar bodde ca 20 min från varann, i olika grannförorter. Jag hade helst velat ha en fast punkt och vara hos min pappa varannan helg. Barn är olika. Jag var ett ganska känsligt och blygt barn, var väldigt mammig. Ni känner ert barn bäst, men snälla, försök lägga era egna behov åt sidan och se till barnet.

Och då förstår du att det gör lika ont hos pappan.

Ungen är liten. Hur fan kan man misslyckas så kopiöst!?

När jag och mitt ex separerade bodde 1-åringen stadigvarande hos mig. Detta behöver absolut inte betyda att barnet sällan får umgås eller får dålig kontakt med sin andra förälder. I vårt fall var pappan hos oss flera gånger i veckan, vi var även ofta hos honom och hälsade på. När jag jobbade dagtid varannan helg var barnet hos honom. Det går alltså att lösa på ett annat sätt än att barnet ska börja bo växelvis från, vad jag tycker, är för ung ålder, om man bara vill.

Jag skulle säga att börja med uppmägget som ni tänkt och var sedan lyhörda för hur barnet mår.

Bara för att ni bestämmer er för ett upplägg just nu behöver inte betyda att ni inte kan förändra vid behov.

Även fast det kan te sig självklart det du skrev, så är det absolut nyttigt att få höra det för man fastnar lätt i det där absoluta tänket - att så som vi bestämmer nu kommer det vara för all framtid. Tack! Jättebra input!

Jag har fått väldigt bra och goda råd här i tråden - precis vad jag efterfrågade!

Men jag känner också av åsikter och attityder som jag vill möta genom att klargöra vissa saker. Jag har hela tiden framhållit att mitt barns bästa är det absolut viktigaste i denna stund. Självklart får vi föräldrar inte se till våra egna känslor i detta fall, men vi måste också få lov att uttrycka de känslor vi har. För JA, det kommer vara jobbigt för oss båda att inte ha vårt barn på heltid som fallet är nu. 

Sedan ang detta med skilsmässan som sådan. Det är oerhört jobbigt för någon som, precis som jag, har genomgått en tuff tid där man vacklat mellan att stanna och att gå. Där man har förlorat sin självrespekt, förlorat sig själv, anklagat sig själv för allt möjligt och på felaktig grund, bara för att man vrider ut och in på sig själv för att alla andra ska ha det bra. När man sedan till slut har vågat fatta det där beslutet att gå så behöver man peppning, inte fler beskyllningar från någon annan om vilken dålig person man är, för man är oerhört skör och undrar om man verkligen gör rätt. Återigen så vacklar man, även fast man logiskt vet att det man gör är rätt - både för mig och mitt barn. Extra okänsligt är det att lägga nedlåtande kommentarer när man faktiskt inte vet någonting om vad som har hänt eller vad som ligger bakom skilsmässan. Tråden handlade inte om det, utan vad som är bäst för mitt barn nu när skilsmässan faktiskt är ett faktum. Punkt. 

Jag förstår att det är ett tufft beslut. Folk reagerar starkt när ett par med en så liten separerar. Det är nog därför du får den typen av svar. Det kommer att påverka hela ditt barns barndom, oavsett vad. Du kommer att förlora halva ditt barns barndom oavsett vad. Det är ett väldigt stort beslut att ta, och jag förstår att du har kämpat mycket och vägt för och nackdelar. Jag lever själv i en ganska jobbig relation med små barn. Men eftersom jag själv är skilsmässobarn så försöker jag göra allt jag kan för att hålla ihop familjen. Jag vet hur det är att flytta som en ping pong-boll mellan två hem. Jag vet hur det är att känna lojalitet mot båda föräldrar och ha dåligt samvete när jag är med den ene, eller den andre. Jag ver hur det är att vara otrygg och ständigt på väg till nästa hem. Jag vet hur det är att vara expert på att packa. Alltid ha en mental packningslista i huvudet. Jag vet hur det är att drömma om en riktig familj, och titta på kompisar som har en riktig kärnfamilj som om dom lever i ett paradis. Jag gör nästan vad som helst för att få min familj att funka, just av den anledningen. Småbarnsåren ÄR tuffa. Men att säga hejdå till mitt barn varje vecka och se hen traska iväg med sin ryggsäck till sin pappa...nej. Får jag fråga om du själv är skilsmässobarn?

Du vet ingenting om ts sits. Även om du menar väl är det onödigt skammande att komma och säga att du försöker göra allt du kan. Ts har förmodligen gjort allt hon kunnat precis som jag gjorde allt jag kunde. Omställningen till småbarnslivet är inte den enda orsaken människor skiljer sig.

Du målar upp en mycket dyster bild av livet som skilsmässobarn. Jag ser inte den dysterheten i mina barn. Något jag däremot vet är att ingen i familjen, inte heller de, skulle ha kunnat vara lyckliga om jag och deras pappa fortsatt att leva ihop.

Hade inte mina föräldrar separerat så hade säkerligen min mamma blivit fullkomligt tokig!

Jag älskar min pappa, inte tu tal om det, men han är fortfarande en tonåring mentalt (möjligen yngre 20-åren när jag känner mig snäll) trots att han fyller 64 i år. Att leva med honom är en utmaning minst sagt.