Anonym (Ledsen) skrev 2019-07-13 05:30:25 följande:
Tack, jag brukar tänka att jag gjort mitt bästa för att ge honom en bra och trygg barndom så här långt. Jag är en närvarande förälder som är med i leken. Han inkluderas i sysslor här hemma och älskar att få hjälpa till att dammsuga/diska/sortera tvätt.
Jag läser Bo H?s bok om lab. Jag tycker om konceptet och jag kompletterar med bildstöd. Sen hörandet blivit bättre så har utbrotten minskat avsevärt men han skriker såååå vansinnigt. Skriker så han kissar på sig och hela han skakar. Så ger han sig på mig fysiskt. Innan läggdags blir det avgrundsvrål över att det är dags att sova, det är för mig en gåta hur lillasyskonet inte vaknar av hans utbrott.
Stora svårigheter i att ändra ett koncept. Det går inte lätt förbi att ena dagen gå till dagis, andra ta bilen och tredje åka vagn. Han vill göra det man gjorde dagen innan. Annars bryter helvetet löst. Han får panik och skriker och gråter, kastar sig, slåss, bits etc. Att jag skulle säga hejdå och vi skulle skiljas åt går inte, extrem separationsångest.
På sätt och vis är det ju bra att han är trygg nog att visa sin frustration för dig. Fortsätt lägga märke till i vilka situationer som det inte fungerar och försök att lägga på minnet alla de "trick" som funkar för att bryta/förebygga hans negativa beteenden. Vi hade också väldiga problem av liknande karaktär med vår dotter, och det var förrädiskt för när man kom på ett knep som fungerade ena dagen, så var det ett annat knep som fungerade nästa dag. Man var tvungen att bli väldigt kreativ i sin avledning och allt man sade. När hon började tappa koncepterna försökte jag tänka intensivt för att komma på just den rätta frasen, och det rätta ordet för att bryta hennes beteende just den dagen och det tillfället. Jag avledde mestadels, t.ex.
"Jag såg en häxa som ramlade ner för fönstret"
"Det här är ett magiskt glas, när man vänder det upp och ner blir man osynlig."
"Vi skulle ju rita klart din teckning, var är den?"
"Tror du att den där flickan med gult hår är kvar vid lekplatsen?"
etc, etc. Det bästa var om man kunde hitta en fråga kring något som barnet engagerat sig kring tidigare dag, eller så, för att bryta ett beteende och sätta fokus på något annat.
Det funkade också bättre om man förvarnade: Om fem minuter så får du inte titta på ipaden längre, om tio minuter ska vi äta... Det som inte hjälpte henne var bildschema, men dagis skulle ändå alltid använda dem även om de inte kunde påvisa något resultat.
En annan viktig detalj var att släppa konflikter som inte var så allvarliga. Om hon t.ex. bråkade med sin lillasyster, så kunde de få slåss lite och reda ut saken själva om det inte var alltför våldsamt. När hon skrek för att hon var hungrig var det ingen idé att tillrättavisa henne, utan bara snabbt sätta fram något ätbart, etc..
Vi hade jättesvårt att skiljas åt på dagis, men det släppte efter några år. Det känns som högkänsliga barn genomgår en frustrationsfas innan deras hjärna utvecklas mer och de får bättre kognitiva funktioner, samt också att vi föräldrar hittar vår plats och vårt sätt att agera... Problemet är att vuxna ofta reagerar för tidigt med att oroa sig för diagnoser och leta efter tecken på sådana. På dessa barn hittar man lätt sådana tecken, trots att många av dem går igenom en normal (för dem) fas och är på väg att kalibrera sina funktioner.
