Forum Barnlängtan - Planerar barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • MA och längtan

    Tor 11 jul 20:34 Läst 0 gånger Totalt 19 svar
    Tor 11 jul 20:34

    Hej. Fick på KUB i v.13 reda på att mitt, vad jag trodde var, barn dött i magen i ca. v.7. Oändlig sorg och smärta, både fysiskt och psykiskt. Inväntar nu ÄL, men kroppen verkar inte riktigt ha återhämtat sig ännu. Jag har laddat med Natural Cycles och ägglossningstest och kan inte fokusera på något annat än viljan att bli gravid så snart som möjligt igen. Någon som är i något liknande och vill följas åt? Hör gärna av er. Jag saknar så känslan av att (tro sig) vara gravid.

  • Tor 11 jul 21:40 #1

    Hej! Jag känner igen mig i det du skriver, även om mitt MA upptäcktes tidigare. I vecka 8 fick vi veta att fostret inte längre levde, alternativt att det var en ofostrig graviditet. Vi har försökt få barn i snart tre år och lyckades för första gången på vår tredje ivf behandling. Så att det slutade såhär är så förkrossande. Tre års kamp för tre veckors glädje att vara gravid. Sen en vidrig medicinsk abort förra fredagen.

    Vill inget hellre än att få vara gravid igen. Nu måste vi vänta dels på att mensen kommer igång igen och även på att kliniken öppnar efter sommaren så vi kan börja på vår fjärde behandling.

    Har du barn sedan tidigare eller är det första?


  • Tor 11 jul 22:41 #2

    Beklagar det ni båda varit igenom!

    Jag har inte varit med om ett MA men just nu ett missfall. Gjorde tidiga UL för att lokalisera denna graviditet och följt hcg pga ektopisk grav förra året. Läkaren såg att denna graviditet inte va normal och går just nu igenom ett missfall. Känner igen känslan av saknad, både fysiskt att sakna känslan av att vara gravid och önskan att få gå igenom graviditet med lyckat resultat, bebis i famnen.

    Har inte gått igenom MA men följer gärna med om jag får.

  • Anonym (Drago­nen)
    Visa endast
    Fre 12 jul 10:40 #3

    Beklagar verkligen sorgen.. det är så fruktansvärt. Bearbetar fortfarande mitt MF som jag gick igenom v.9 i maj. Vill inte tänka på hur mycket pengar jag lagt ner på gravtester och ÄL tester efter detta. Mycket energi går åt varje dag till det här, och nu när jag fått första ?normala? mensen efter så är karusellen igång igen. Det har lagt sig lite grann nu, men känslorna går upp och ner hela tiden. Längtar inte efter något annat än ett plus igen. Är rädd att kroppen ska luras också, varför skulle symptomen dyka upp efter ÄL om det inte är något?..

    Kram till er alla <3

  • Anonym (Vet hur det är)
    Visa endast
    Fre 12 jul 10:50 #4

    Beklagar era missfall och MA. Har själv haft ett missfall och ett MA.

    Senaste MA var i början på maj. Har försökt sedan dess men inte fått plus än..

    nästa försök blir i augusti

    Denna väntan alltså...

  • Fre 12 jul 16:33 #5

    Tråkigt att höra om era upplevelser. Vi är inte ensamma, även om det inte är en tröst så är vi många med samma upplevelser..

    Väntan är verkligen jobbig. Varje dag känns som slöseri på tid. Jag känner mig bitter över att mitt MA upptäcktes 6-7 veckor efter det egentliga missfallet. Tänker att jag hade kanske varit på gång igen, kanske till och med gravid igen, om förutsättningarna var annorlunda.

    Hur hanterar ni er och väntan och längtan? Går det ens att glädjas åt nånting annat? Detta var första gången jag var gravid och blev det inom några månader efter att jag slutat med p-piller, DÅ kändes det inte i närheten av lika jobbigt att mensen kom eftersom att jag inte visste vad jag sen skulle ha och förlora. Nu förväntar mig att bli gravid på första försöket och vill typ inte förstå att jag troligen kommer bli besviken...

  • Anonym (Drago­nen)
    Visa endast
    Fre 12 jul 16:45 #6
    BDN skrev 2019-07-12 16:33:09 följande:

    Tråkigt att höra om era upplevelser. Vi är inte ensamma, även om det inte är en tröst så är vi många med samma upplevelser..

    Väntan är verkligen jobbig. Varje dag känns som slöseri på tid. Jag känner mig bitter över att mitt MA upptäcktes 6-7 veckor efter det egentliga missfallet. Tänker att jag hade kanske varit på gång igen, kanske till och med gravid igen, om förutsättningarna var annorlunda.

    Hur hanterar ni er och väntan och längtan? Går det ens att glädjas åt nånting annat? Detta var första gången jag var gravid och blev det inom några månader efter att jag slutat med p-piller, DÅ kändes det inte i närheten av lika jobbigt att mensen kom eftersom att jag inte visste vad jag sen skulle ha och förlora. Nu förväntar mig att bli gravid på första försöket och vill typ inte förstå att jag troligen kommer bli besviken...


    Förstår precis vad du känner. Kände exakt likadant. Hade "önskat" att missfallet hade kommit tidigare så att kroppen också hade kunnat återhämta sig ännu snabbare. Vi gjorde nya försök innan riktiga mensen kom igång igen, men kroppen var inte redo och jag hade fortfarande hcg kvar i kroppen när ÄL var beräknad. 

    Nu när jag hade ÄL förra veckan kändes det lite mer som vanligt, fast hade inga starka ÄL symptom direkt men fick positiva tester med CB i 2,5 dag så vi körde på. Haft stickningar, ömma bröst och det drar i ljumskarna sen senaste dagarna så gjorde ett test idag. Alldeles för tidigt antar jag? men det var helt blankt utan några spår. Jag undrar om det borde varit något spår av ett streck nu om befruktning har skett förra fredagen/lördagen? Mensen är beräknad att komma 19/7..
  • Fre 12 jul 16:59 #7
    Anonym (Dragonen) skrev 2019-07-12 16:45:25 följande:
    Förstår precis vad du känner. Kände exakt likadant. Hade "önskat" att missfallet hade kommit tidigare så att kroppen också hade kunnat återhämta sig ännu snabbare. Vi gjorde nya försök innan riktiga mensen kom igång igen, men kroppen var inte redo och jag hade fortfarande hcg kvar i kroppen när ÄL var beräknad. 

    Nu när jag hade ÄL förra veckan kändes det lite mer som vanligt, fast hade inga starka ÄL symptom direkt men fick positiva tester med CB i 2,5 dag så vi körde på. Haft stickningar, ömma bröst och det drar i ljumskarna sen senaste dagarna så gjorde ett test idag. Alldeles för tidigt antar jag? men det var helt blankt utan några spår. Jag undrar om det borde varit något spår av ett streck nu om befruktning har skett förra fredagen/lördagen? Mensen är beräknad att komma 19/7..
    Är rädd att jag också ska ha hcg kvar i kroppen till ÄL nästa vecka, tempen är fortfarande högre än normalt så tippar tyvärr på det.

    Det låter kanske för tidigt att testa nu och om mensen är beräknad först om en vecka. Samtidigt är det ju en pina att hålla ut, jag förstår dig. Förhoppningsvis är det värt väntan och du får ett positivt besked.
  • Anonym (Drago­nen)
    Visa endast
    Fre 12 jul 17:09 #8
    BDN skrev 2019-07-12 16:59:10 följande:
    Är rädd att jag också ska ha hcg kvar i kroppen till ÄL nästa vecka, tempen är fortfarande högre än normalt så tippar tyvärr på det.

    Det låter kanske för tidigt att testa nu och om mensen är beräknad först om en vecka. Samtidigt är det ju en pina att hålla ut, jag förstår dig. Förhoppningsvis är det värt väntan och du får ett positivt besked.
    Förstår det! använder du natural cycles? 

    Ja, jag önskat att jag kunde glömma bort och fokusera på annat.. det tar ju all energi av en. Vill inte gå och prata med någon heller, då känns det som man gör en ännu större grej av det. Jag vet att om man ger det lite mer tid kanske det släpper.. jag har ändå lugnat ner mig lite jämfört med en månad sen när jag var helt inne i den där hemska bubblan efter allt som hade hänt.. men det är svårt, eftersom nu går man ju bara och väntar på ÄL, mens och plusset... sen eftersom det är första barnet så är det ännu jobbigare tycker jag. Vi plussade på tredje försöket sist så jag HOPPAS innerligen att det inte behöver ta längre tid än så. Hjärta
  • Fre 12 jul 17:43 #9
    Anonym (Dragonen) skrev 2019-07-12 17:09:25 följande:
    Förstår det! använder du natural cycles? 

    Ja, jag önskat att jag kunde glömma bort och fokusera på annat.. det tar ju all energi av en. Vill inte gå och prata med någon heller, då känns det som man gör en ännu större grej av det. Jag vet att om man ger det lite mer tid kanske det släpper.. jag har ändå lugnat ner mig lite jämfört med en månad sen när jag var helt inne i den där hemska bubblan efter allt som hade hänt.. men det är svårt, eftersom nu går man ju bara och väntar på ÄL, mens och plusset... sen eftersom det är första barnet så är det ännu jobbigare tycker jag. Vi plussade på tredje försöket sist så jag HOPPAS innerligen att det inte behöver ta längre tid än så. Hjärta
    Ja, gör du?

    Förstår precis känslan du beskriver. Vi verkar va i liknande situation, för oss var det också på trejde försöket. Förstår att du inte vill gå att prata med någon, bara det tar ju mycket energi, men jag finns här att prata med om du vill och som sagt så vekar vi ha liknande erfarenheter.
  • Anonym (Drago­nen)
    Visa endast
    Fre 12 jul 18:16 #10
    BDN skrev 2019-07-12 17:43:26 följande:
    Ja, gör du?

    Förstår precis känslan du beskriver. Vi verkar va i liknande situation, för oss var det också på trejde försöket. Förstår att du inte vill gå att prata med någon, bara det tar ju mycket energi, men jag finns här att prata med om du vill och som sagt så vekar vi ha liknande erfarenheter.
    Nej, jag har enbart kört ÄL tester sen vi började, och använt en app för ha koll på ens mens. Men har läst om det och funderat på att skaffa det.. men det tar ju också tid har jag förstått, innan det går att läsa av och förstå hur ens kropp fungerar. Jag vet inte om jag är i min bästa form att börja med ytterligare en grej som jag ska kontrollera.

    Tack vad snällt, det samma! <3 är det första för er också? jag har även redan fått vänta på att min partner ska bli redo vilket har varit väldigt jobbigt och frustrerande. Så att få vara med om det här gjorde inte direkt situationen bättre.. dessutom känns det också som att ingen faktiskt förstår vad man har gått igenom. Man får höra att "det är så himla vanligt", "det kommer gå snart!" och "men nu vet ni ju att ni kan bli gravida"... jo, absolut kan man se det så. Men sorgen och traumat man har varit med om är ju en sorg som alltid kommer finnas och som man aldrig kommer att glömma. Mitt MF skötte kroppen själv vilket var skönt, men kaoset på akuten när allt skedde spelas fortfarande upp i huvudet och gnager på en...
  • Fre 12 jul 21:04 #11

    Så tråkigt att höra om allas tuffa upplevelser. Men samtidigt mindre ensamt att få ta del av och förhoppningsvis kunna stärka varandra!

    Att vara mitt i det är tungt. Och väntan tycker jag bitvis känns olidlig. Just nu känner jag ett behov av att få vältra mig i alla mörka tankar, tycka oändligt synd om mig själv och bara tycka allt känns allmänt pissigt. Samtidigt hoppas jag att vi alla längre fram kommer att få vara i en sits där vi har bebis i famn och ser tillbaka på denna tiden som jobbig men värd alla tårar och tuffa tankar för att det va steg på vägen mot vårt mirakel.

    Jag tog bort ena äggledaren i höstas i samband med en ektopisk grav, det här va första gången jag plussade efter det. Och även om det känns tufft att det slutade i missfall så är jag samtidigt glad för att jag lyckats bli gravid igen. Tänker att händer det en gång så hoppas jag att det funkar igen.

    Denna gången är det ett missfall som kroppen än så länge tar hand om. Har inte varit inne å kollat sen MF satte igång men ska på kontroll längre fram för att se hur hcg ser ut å så.

    Ni som gått igenom MF eller MA har ni behövt gå på flera kontroller?

  • Lör 13 jul 10:12 #12
    Anonym (Dragonen) skrev 2019-07-12 18:16:29 följande:
    Nej, jag har enbart kört ÄL tester sen vi började, och använt en app för ha koll på ens mens. Men har läst om det och funderat på att skaffa det.. men det tar ju också tid har jag förstått, innan det går att läsa av och förstå hur ens kropp fungerar. Jag vet inte om jag är i min bästa form att börja med ytterligare en grej som jag ska kontrollera.

    Tack vad snällt, det samma! <3 är det första för er också? jag har även redan fått vänta på att min partner ska bli redo vilket har varit väldigt jobbigt och frustrerande. Så att få vara med om det här gjorde inte direkt situationen bättre.. dessutom känns det också som att ingen faktiskt förstår vad man har gått igenom. Man får höra att "det är så himla vanligt", "det kommer gå snart!" och "men nu vet ni ju att ni kan bli gravida"... jo, absolut kan man se det så. Men sorgen och traumat man har varit med om är ju en sorg som alltid kommer finnas och som man aldrig kommer att glömma. Mitt MF skötte kroppen själv vilket var skönt, men kaoset på akuten när allt skedde spelas fortfarande upp i huvudet och gnager på en...
    Jag vet, det tar tid. Om du har hyfsat koll på din mens och kör ÄL-tester så är det ju inget revolutionerande med NC direkt.

    Japp, det är första för mig och vårt första gemensamma. Förstår hur du menar, allas såna välmenande ord betyder ingenting eftersom det enda man vill ha är ju ett plus på stickan och en frisk bebis, och det är inget som någon annan kan lova en att det blir, liksom.. Även om man vet att man har väldigt goda chanser att bli gravid förr eller senare så vill man ju att det ska bli typ.. igår.
  • Lör 13 jul 10:23 #13
    OmNemo skrev 2019-07-12 21:04:54 följande:

    Så tråkigt att höra om allas tuffa upplevelser. Men samtidigt mindre ensamt att få ta del av och förhoppningsvis kunna stärka varandra!

    Att vara mitt i det är tungt. Och väntan tycker jag bitvis känns olidlig. Just nu känner jag ett behov av att få vältra mig i alla mörka tankar, tycka oändligt synd om mig själv och bara tycka allt känns allmänt pissigt. Samtidigt hoppas jag att vi alla längre fram kommer att få vara i en sits där vi har bebis i famn och ser tillbaka på denna tiden som jobbig men värd alla tårar och tuffa tankar för att det va steg på vägen mot vårt mirakel.

    Jag tog bort ena äggledaren i höstas i samband med en ektopisk grav, det här va första gången jag plussade efter det. Och även om det känns tufft att det slutade i missfall så är jag samtidigt glad för att jag lyckats bli gravid igen. Tänker att händer det en gång så hoppas jag att det funkar igen.

    Denna gången är det ett missfall som kroppen än så länge tar hand om. Har inte varit inne å kollat sen MF satte igång men ska på kontroll längre fram för att se hur hcg ser ut å så.

    Ni som gått igenom MF eller MA har ni behövt gå på flera kontroller?


    Beklagar det du varit med om. Även om vi alla har olika upplever så är du i inte ensam.

    Jag har inte gått på min efterkontroll än då mitt MA är så pass nytt, men ska dit nästa vecka och hoppas verkligen att allt är ok.
  • Anonym (Drago­nen)
    Visa endast
    Lör 13 jul 10:30 #14

    [quote=79755420][quote-nick]BDN skrev 2019-07-13 10:12:13 följande:[/quote-nick]Jag vet, det tar tid. Om du har hyfsat koll på din mens och kör ÄL-tester så är det ju inget revolutionerande med NC direkt.

    Japp, det är första för mig och vårt första gemensamma. Förstår hur du menar, allas såna välmenande ord betyder ingenting eftersom det enda man vill ha är ju ett plus på stickan och en frisk bebis, och det är inget som någon annan kan lova en att det blir, liksom.. Även om man vet att man har väldigt goda chanser att bli gravid förr eller senare så vill man ju att det ska bli typ.. igår.[/

    Precis så är det ju! Jag har gjort ett test alldeles för tidigt nu där man kan ana något men inte urskilja om det är spökstreck eller något annat. Så väntar till nästa lördag om det inte är så att jag känner helt på mig att det inte är något, då behöver jag inte ta något alls. Men det som började i onsdags (började med stickningar osv) har fortsatt då och då. Får försöka njuta nu och fokusera på annat så kanske tiden går lite fortare :)

    Apropå efterkontroll, så har jag inte varit på det eftersom jag inte behövde medicinsk hjälp eller ingrepp. Så då sa de bara att jag skulle höra av mig om jag hade besvär efter 3-4 veckor.

  • Anonym (39år)
    Visa endast
    Sön 14 jul 10:27 #15

    Här är en till.

    Jag fick veta att barnet hade kromosomfel. Då var vi i vecka 14. Fick föda fram det i vecka 16. Det är åtta veckor sedan nu och jag har ännu ingen mens. Har blödit konstant sedan aborten. Inte ett tecken på ägglossning eller mens.

    Bara fortsätta blodiga flytningar.

    Vi kan inte få barn på naturlig väg så vi måste insemineras.

    allt känns väldigt jobbigt just nu. lägg till att jag är 39 år :( känns som att Vår chans till bebis, just passerade just förbi

  • Sön 14 jul 12:29 #16
    Anonym (39år) skrev 2019-07-14 10:27:38 följande:

    Här är en till.

    Jag fick veta att barnet hade kromosomfel. Då var vi i vecka 14. Fick föda fram det i vecka 16. Det är åtta veckor sedan nu och jag har ännu ingen mens. Har blödit konstant sedan aborten. Inte ett tecken på ägglossning eller mens.

    Bara fortsätta blodiga flytningar.

    Vi kan inte få barn på naturlig väg så vi måste insemineras.

    allt känns väldigt jobbigt just nu. lägg till att jag är 39 år :( känns som att Vår chans till bebis, just passerade just förbi


    Jag beklagar :( vi får inte heller på naturlig väg utan måste göra ivf. Har du kontaktat sjukvården angående att du inte fått till aka mensen?
  • Anonym (39år)
    Visa endast
    Mån 15 jul 10:07 #17
    LLW skrev 2019-07-14 12:29:16 följande:

    Jag beklagar :( vi får inte heller på naturlig väg utan måste göra ivf. Har du kontaktat sjukvården angående att du inte fått till aka mensen?


    Ja jag ringde gynakuten o berättade men de hänvisade till vårdcentralen och v.c hänvisade tillbaka till gynakuten alternativ gym men de sa att det var så.långa köer där så det var ingen idé att ens ringa.....

    Det är bara att vänta.....
  • Anonym (Drago­nen)
    Visa endast
    Tis 16 jul 21:42 #18

    Ville bara säga att jag plussade i söndags. <3 Lyckan är obeskrivlig och är också stolt över min kropp som ställt om sig så snabbt. Vi blev alltså nu gravida direkt efter första mensen sen missfallet. Hade en ovanligt lång mens dessutom som startade 24/6, men nu har miraklet skett bara tre veckor senare. <3

    Kommer som jag skrev tidigare aldrig glömma vad man precis gått igenom, och jag är gärna kvar här i tråden och stöttar/delar tankar med er. Oavsett också om "alla" sagt till en att det barn som man sen får är det man är så glad att det är just det barnet. Men kan ändå inte sitta här och skriva utan att det  svider och gör ont i hjärtat.. Jag fick trots allt se hjärtat slå på vårt lilla frö, och kan fortfarande undra vad som egentligen hände. 

    Ta hand om er! <3

  • Ons 17 jul 09:18 #19
    Anonym (Dragonen) skrev 2019-07-16 21:42:44 följande:

    Ville bara säga att jag plussade i söndags. <3 Lyckan är obeskrivlig och är också stolt över min kropp som ställt om sig så snabbt. Vi blev alltså nu gravida direkt efter första mensen sen missfallet. Hade en ovanligt lång mens dessutom som startade 24/6, men nu har miraklet skett bara tre veckor senare. <3

    Kommer som jag skrev tidigare aldrig glömma vad man precis gått igenom, och jag är gärna kvar här i tråden och stöttar/delar tankar med er. Oavsett också om "alla" sagt till en att det barn som man sen får är det man är så glad att det är just det barnet. Men kan ändå inte sitta här och skriva utan att det  svider och gör ont i hjärtat.. Jag fick trots allt se hjärtat slå på vårt lilla frö, och kan fortfarande undra vad som egentligen hände. 

    Ta hand om er! <3


    Stort grattis och lycka till!!
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll