MA och längtan

Förstår precis vad du känner. Kände exakt likadant. Hade "önskat" att missfallet hade kommit tidigare så att kroppen också hade kunnat återhämta sig ännu snabbare. Vi gjorde nya försök innan riktiga mensen kom igång igen, men kroppen var inte redo och jag hade fortfarande hcg kvar i kroppen när ÄL var beräknad. 

Nu när jag hade ÄL förra veckan kändes det lite mer som vanligt, fast hade inga starka ÄL symptom direkt men fick positiva tester med CB i 2,5 dag så vi körde på. Haft stickningar, ömma bröst och det drar i ljumskarna sen senaste dagarna så gjorde ett test idag. Alldeles för tidigt antar jag? men det var helt blankt utan några spår. Jag undrar om det borde varit något spår av ett streck nu om befruktning har skett förra fredagen/lördagen? Mensen är beräknad att komma 19/7..

Förstår det! använder du natural cycles? 

Ja, jag önskat att jag kunde glömma bort och fokusera på annat.. det tar ju all energi av en. Vill inte gå och prata med någon heller, då känns det som man gör en ännu större grej av det. Jag vet att om man ger det lite mer tid kanske det släpper.. jag har ändå lugnat ner mig lite jämfört med en månad sen när jag var helt inne i den där hemska bubblan efter allt som hade hänt.. men det är svårt, eftersom nu går man ju bara och väntar på ÄL, mens och plusset... sen eftersom det är första barnet så är det ännu jobbigare tycker jag. Vi plussade på tredje försöket sist så jag HOPPAS innerligen att det inte behöver ta längre tid än så. 

Nej, jag har enbart kört ÄL tester sen vi började, och använt en app för ha koll på ens mens. Men har läst om det och funderat på att skaffa det.. men det tar ju också tid har jag förstått, innan det går att läsa av och förstå hur ens kropp fungerar. Jag vet inte om jag är i min bästa form att börja med ytterligare en grej som jag ska kontrollera.

Tack vad snällt, det samma! <3 är det första för er också? jag har även redan fått vänta på att min partner ska bli redo vilket har varit väldigt jobbigt och frustrerande. Så att få vara med om det här gjorde inte direkt situationen bättre.. dessutom känns det också som att ingen faktiskt förstår vad man har gått igenom. Man får höra att "det är så himla vanligt", "det kommer gå snart!" och "men nu vet ni ju att ni kan bli gravida"... jo, absolut kan man se det så. Men sorgen och traumat man har varit med om är ju en sorg som alltid kommer finnas och som man aldrig kommer att glömma. Mitt MF skötte kroppen själv vilket var skönt, men kaoset på akuten när allt skedde spelas fortfarande upp i huvudet och gnager på en...

Så tråkigt att höra om allas tuffa upplevelser. Men samtidigt mindre ensamt att få ta del av och förhoppningsvis kunna stärka varandra!

Att vara mitt i det är tungt. Och väntan tycker jag bitvis känns olidlig. Just nu känner jag ett behov av att få vältra mig i alla mörka tankar, tycka oändligt synd om mig själv och bara tycka allt känns allmänt pissigt. Samtidigt hoppas jag att vi alla längre fram kommer att få vara i en sits där vi har bebis i famn och ser tillbaka på denna tiden som jobbig men värd alla tårar och tuffa tankar för att det va steg på vägen mot vårt mirakel.

Jag tog bort ena äggledaren i höstas i samband med en ektopisk grav, det här va första gången jag plussade efter det. Och även om det känns tufft att det slutade i missfall så är jag samtidigt glad för att jag lyckats bli gravid igen. Tänker att händer det en gång så hoppas jag att det funkar igen.

Denna gången är det ett missfall som kroppen än så länge tar hand om. Har inte varit inne å kollat sen MF satte igång men ska på kontroll längre fram för att se hur hcg ser ut å så.

Ni som gått igenom MF eller MA har ni behövt gå på flera kontroller?

Ville bara säga att jag plussade i söndags. <3 Lyckan är obeskrivlig och är också stolt över min kropp som ställt om sig så snabbt. Vi blev alltså nu gravida direkt efter första mensen sen missfallet. Hade en ovanligt lång mens dessutom som startade 24/6, men nu har miraklet skett bara tre veckor senare. <3

Kommer som jag skrev tidigare aldrig glömma vad man precis gått igenom, och jag är gärna kvar här i tråden och stöttar/delar tankar med er. Oavsett också om "alla" sagt till en att det barn som man sen får är det man är så glad att det är just det barnet. Men kan ändå inte sitta här och skriva utan att det  svider och gör ont i hjärtat.. Jag fick trots allt se hjärtat slå på vårt lilla frö, och kan fortfarande undra vad som egentligen hände. 

Ta hand om er! <3