kom ut för mina föräldrar.

Modigt av dig. Det kommer att gå bra. Du klarar det här, det kommer nog att hända många saker, så var beredd på att de som älskar dig helt mänskligt kommer att reagera. Att prata med Bup tycker jag verkar klokt. Alltid bra att få proffs med i lite större frågor.

Ta inte åt dig på de snabba tätt jobbigt elaka kommentarer som kommer anonymt här. Kolla tidigare trådar så förstår du. Bry dig inte eller skratta åt dem, de har alla sorters egna problem och kunskapsnivåer.

Du har hunnit fundera på detta länge, gissar jag. Det är nog inte så med dina föräldrar och övrig släkt och vänner. De kan ha sett dig på andra sätt än vad du känt inuti.

De flesta av oss föräldrar vill ju att våra barn ska må bra och ha lagom med små och stora utmaningar. Vi kan bli väldigt oroliga, bete oss konstigt m m om vi känner att våra barn vill eller behöver ha hjälp. Vi har ju erfarenhet och vårdnadsansvar för våra barn, men vi vet ju verkligen inte allt här i världen.

Varmt lycka till! Var tålmodig, försök ha någon att kramas hos (hoppas mamma och pappa kan komma ifråga). Ta reda på allt som går om ämnet, även vad de säger som redan tagit stora steg för att ändra sig och levt med detta.

Styrkekram! Lycka till! Du är en fin och värdefull ung person.