Jag tycker inte det är roligt att umgås med min sambo..
Är det normalt att känna såhär?
Om nån vecka får jag och sambon egen tid tillsammans. Jag har ledigt från jobbet några dar (har egentligen redan haft semester) och vårt barn följer med en kompis familj och sover hemifrån några nätter.
Jag ser inte fram emot det ett dugg.. Vad ska vi prata om? Det är som att vi inte känner varandra alls. Hon känns som en total främling och jag vill helst inte ens sova bredvid henne..
Som föräldrar samarbetar vi ändå ganska bra, där drar vi åt samma håll för det mesta, men privat har vi glidit isär väldigt långt. Tycker det är jobbigt bara att försöka prata med henne. Då snackar vi vardagskonversation bara.. Gud förbjude nåt djupare samtal, det går inte alls.
Att leva såhär är så energikrävande. Nån som känner igen sig? Vad göra?