hjälp! bonusbarn med ätstörningar

Ingen? :(

Jag vill skicka en stor kram till dig, förstår att det är svårt.

Först och främst, kan du försöka ta större del i bonusens sjukdom? Hinta om att du förstår, om hur du själv hade det. Försöka få tonåringen att öppna sig mer för dig och göra saker bara ni två som kanske känns bra när livet är svårt. Jag tycker det hjälper mig jättemycket när jag får en viktig roll för mina egna bonusbarn. När de hellre kommer till mig och ber om min hjälp. Det tar bort känslorna av svartsjuka och uppmärksamhetstävling.

Sen tycker jag att du ska vara (nästan) ärlig mot din sambo. Jag tycker inte att du ska säga att du är avundsjuk eller tycker det är jobbigt att din bonus får all uppmärksamhet. Men du kan absolut säga att det är väldigt jobbigt för dig också, för det är ju jobbigt för er allihop. Säg att du behöver hans tid, kärlek och uppmärksamhet ibland för att orka vara ett bra stöd och själv må bra i allt. Förklara hur du skulle vilja ha det - och ge honom din tid och kärlek också. Kärlek föder kärlek!

Det är jättejobbigt att leva med en sjuk person för ALLA. Ni behöver också rå om varandra.

Det är helt okej att känna som du gör, och väldigt vanligt! 

Tusen tack för ditt svar <3
skönt att höra att det är "normalt" att känna så här. Jag har inte berättat något om mina tidigare problem åt bonusen då jag är rädd att det ska förvärra situationen ytterligare. ska försöka prata lite mer med min sambo i alla fall :) det är så svårt, det är ju faktiskt jag som är vuxen här och jag vill ju inte bete mig som ett grinigt barn som inte får den uppmärksamhet den vill ha... kanske också är lite överkänslig i hela situationen för att jag växte upp i en familj där det fanns både det ena problemet och det andra och jag hamnade alltid sist i prioritetsordningen.

Jag tycker att du ska berätta för din bonus i alla fall. På det sätt som funkar för dig. Det kanske känns skönt för tonåringen med någon som förstår hur det är?

Men tänk inte så. Det är jättesvårt i en bonusfamilj. Jag har känt likadant och min sambo har alltid varit förstående. För mig har det dock bottnat i en sorg att inte vara en kärnfamilj. Jag kände mig ofta exkluderad och att jag bara var något bihang de hade haft det bättre utan. Och detta kände jag trots att barnen verkligen gillade mig tidigt. Då blev jag också ledsen och krävande och ville ha min sambo för mig själv. Som sagt, för mig hjälpte det att ta en större del i barnens liv och att få bli en viktig person för dem. 

Barnen måste få vara prioritering nummer 1 medan de ännu är barn och under de vuxnas beskydd. Men du bör också vara en prioritering i din sambos liv. Man måste ta hand om varandra. Alla förtjänar kärlek och omtanke och tid.

Som förälder är det ju jättelätt att sätta sina egna barn först. Som bonusförälder är det inte alls lika lätt att sätta sig åt sidan. 

Håller med

Tack för alla svar hittills! Är så tacksam och förvånad att jag inte fått en massa "hat" här för mina jobbiga känslor, utan mycket förståelse. Det är skönt att veta att mina känslor är "okej", även om de på många sätt är rätt så fula och omogna. Jag ska försöka prata med sambon mera, men också fortsätta att påminna mig om att bonusen faktiskt bara är ett barn och att hon förtjänar all hjälp och kärlek i världen. Självklart ska hon komma i första hand för min sambo, något annat skulle bara vara fel och hemskt. Vill bara att alla ska må bra :(