Anonym (Handels) skrev 2019-07-21 20:18:14 följande:
Det var fel att skriva diagnos.
Efter otaliga läkarbesök pga diverse märkliga symptom , samt ett stress/ångest-test där man får svara på frågor som resulterade i ett ganska högt svar, så blev jag skiclad till kurator . Hon konstaterade rätt snabbt att jag öed av stress och ångest och fick rejäla panikattacker. Sen tar jag tillbaka att det är en "diagnos.
Håller med dig att kog dom flesta känner olist inför kvällar o helger. Men frågan är om dom flesta får panikattacker och gråter inför varenda jobbpass? Är det normalt? Jag får känslan av att många tycker det tråkigt, men ändå accepterar det rätt bra. Vilket får mig att känna mig extra konstig som ibland hellre (nästan, inte rent bokstavligt) tar livet av mig , än att behöva handskas med denna panik varje gång ett jobbpass väntar. Jag får numera panik av att veta att jag snart kommer att få panik av det! Dubbelt upp alltså. Jippi.
Nej, det är inte normalt att få panikattacker och gråta inför arbetspass, inte om jobbet är ett högst normalt jobb i sig.
Men DIN onormala reaktion kan ju inte ge kollegorna MER av det du själv ogillar, eller hur? Kanske en kort övergångsperiod, men inte som långsiktig lösning.
Lösningen är att du jobbar med dina problem, inte att du duckar undan dem. Visst kan du byta jobb och det kanske är en bra lösning just nu. Men tror ändå att du behöver tänka till inför framtiden. Du säger att du vill vara med familjen, och att det är därför du blir stressad, men det vill alla. Det ska inte ge sådan stress som du beskriver. Hur ska det gå när det är BARNEN som går i från dig på kvällarna, med aktiviteter, kompisar och så småningom flytt hemifrån? Du kommer inte klara dig länge om du ska bygga upp din egen trygghet och glädje på hemmakvällar med familjen. Jag lovar dig att de som jobbar natt, tränar ensamma på kvällarna ibland eller lägger tid på att spela i band med kompisarna älskar sina barn precis lika mycket som du.
Jobba med problem etc låter ju jobbigt, men helt ärligt - hur tror du alla andra har gjort? De allra flesta har tagit sig igenom sina stålbad, även om det inte syns utåt. Den som pluggade ett utbytesår i Australien och bara la upp underbara bilder och berättar om tiden som "den bästa i sitt liv" kanske grät varje natt de första fem månaderna och lärde sig där och då att bli mer självständig. Till exempel.
Eller som i ditt fall "det är så långt att åka in till stan att jag inte åker..."
De flesta har nog haft en liknande upplevelse, men kanske inför studier, att ta kontakt med nya människor, att söka nytt jobb, börja spara pengar eller vad det nu är. Men det är bara man själv som kan ändra på sitt liv, så fler än du kanske tror har egna erfarenheter av att "göra ändå, fast man inte vill" - kanske med solglasögon på för att dölja gråtiga ögon. Det är såklart inte roligt, men livet är inte alltid roligt.
Hoppas det löser sig för dig!
