Forum Föräldraskap - Sex & samlevnad
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Missnöjd partner

    Tis 16 jul 22:19 Läst 0 gånger Totalt 20 svar
    Anonym (Hjälp­)
    Visa endast
    Tis 16 jul 22:19

    Det blev ett långt inlägg. Jag har kortat ner så mycket jag kan. Och detta är mitt första inlägg här så har antagligen lagt in tråden i fel kategori...

    Jag lever i en relation som är en konstant berg-och-dalbana. Vi har varit tillsammans i snart fyra år och nu i efterhand kan jag se att det rätt snabbt blev det. Den klassiska blixtförälskelsen.

    Jag är väl negativt påverkad av nuet och har svårt att komma ihåg ifall vi någonsin ens var lyckliga tillsammans. Men det var vi. Verkligen. Det jag dock kan ifrågasätta är hur sunt det var.

    Det märktes snabbt hur olika vi var. Det tog nog bara två-tre månader. Han var och är en pedantisk och excentrisk person. Starka känslor, speciellt ilska och glädje. Hans vilja är lag. Han har rätt, andra fel.

    Jag däremot är nästan raka motsatsen. Jag har blivit mer noggrann pga min partner, och framförallt från mitt jobb där det krävs att vara ordentlig och noggrann.

    Jag kommer ifrån en familj av stök. Mycket grejer, ingen ordning eller rutin. ?Det löser sig?-attityden på allt. Ni kan väl kanske se krocken redan här.

    Jag skulle inte säga att jag är en lugn person, snarare en extremt konstant stressad person. Ångestfylld och nojig.

    Min sambos klagomål började tidigt. Första månaderna var det komplimanger, jag var perfekt. Inga konstigheter antar jag när man är nykär. Men det vände snabbt. Plötsligt var allt fel. Jag hjälper aldrig till. Jag städar inte, lagar inte mat, tvättar inte. Jag går aldrig ut och jag är lat. Han kunde och kan fortfarande hålla timtals långa ?tal? där han förklarar hur fel jag är.

    Jag skulle säga att jag gör allt han bett mig göra nu. Det känns som att jag modifierat mig själv tusen gånger om för att han ska bli nöjd, men det är aldrig tillräckligt.

    Vi har en två-åring tillsammans, och vi båda har ansträngande jobb. Vi är trötta, men vårt barn är fantastiskt. Så duktig och snäll, dock lite jobbig nu med två-års trotsen.

    Redan i graviditeten blev det drastiskt värre.

    Jag hade precis börjat försöka hänga med i hans svängar. Men nu blev det ännu mer, jag bar på vårt barn. Och som vanligt kan det inte göras lagom bra, det ska göras extraordinärt bra. Mycket regler.

    När vårt barn sen föds faller allt. Trots att han kunnat skrika och vara arg på mig under grav fanns det tydligen ännu ett stadie av ilska han kunde uppnå. Och det var nu det riktiga helvetet började.

    Första året av mitt barns liv ?rymde? jag till mina föräldrar minst en gång i veckan (barnet följde med) för att slippa hans utbrott. Han kunde skälla ut mig i timmar om hur dålig mamma jag var, om jag gjort något fel, att jag förstört hans liv, inte pga barnet utan pga att jag är jag och lurade in honom i ett förhållande med någon som mig.

    Ibland bet jag ifrån men blev snabbt bildligt talat nedknuffad på min plats igen.

    De senaste tre åren av mitt liv har jag spenderat tippandes på tå.

    Jag tror inte att jag träffat en kompis och gjort något sen i januari i år. Jag vågar inte träffa mina vänner eller göra något kul själv, då kommer jag bara höra om hur jag är lat och att han måste göra allt arbete.

    Jag kan fortsätta i all evighet... Ni kan väl ställa frågor om det är något ni undrar eller vill att jag utvecklar.

    Jag försöker inte svartmåla honom, jag älskar honom och vill inte tala illa om honom, han har många bra sidor, men jag har under två år känt mig som en trasig och förvirrad person. Identitetskris efter identitetskris. Inga vänner kvar alls, inte hans fel såklart, jag har inte haft tid att träffas.

    Sista saken som är relevant är ju att all vår tid spenderas på vårt barn, mat eller städning. Jag har försökt förklara att hen måste kunna leka själv iaf en liten stund ibland men det går inte in. Om jag tar en paus och låter barnet leka själv i tjugo minuter får jag höra om det, att jag är självisk.

    Jag är ingen mästerkock, men min mat är okej. Jag gör den med kärlek. Men enligt honom gör jag bara mat jag tycker om, vilket jag vet inte stämmer.

    Han vill att jag anstränger mig och gör svåra recept som tar mer än en timme varannan dag när det är min tur att laga mat. Han vill att jag letar efter recept och lagar dem, men så fort jag hittar ett säger han att jag inte kan laga det, det finns alltid olika anledningar till varför. Oftast är någon av anledningarna att jag är antingen lat eller självisk.

    Kan någon sända mig styrka? Jag är en levande död och har varit det så länge nu. Mitt liv går inte ut på något. Jag pluggar egentligen men det sätts åt sidan, så min framtid jag brukade se framemot börjar bli suddig. Det enda jag gör är att ta hand om barnet, anpassa mig efter sambon och jobba. Och plugga så fort jag får tiden.

    Jag tittar på tv eller spelar något spel ibland, men det finns knappt någon njutning kvar då jag bara blir mentalt straffad av min partner. Han säger att jag förtjänar att slappna av, men redan nästa dag kan han skälla ut mig för det. Samma sak gäller om jag äter något sött.

    Jag får inte njuta helt enkelt. Så fort jag slappnar av blir jag påmind om varför jag inte ska slappna av.

    Jag vet inte vad jag vill få ut av inlägget, prata tror jag. Jag har ingen jag kan prata med. Ingen jag kan berätta hela sanningen för iaf... Känner någon igen sig? Kanske kan någon sätta ord på det jag känner. Jag har självmordstankar nästan dagligen. Inga jag skulle utföra, men dem är där och spökar ofta. Mitt barn och min familj är vad som håller mig vid liv.

    OBS, vårt barn har aldrig utsatts för något traumatiskt av min partner, det är bara mig han går på.

  • Tis 16 jul 22:31 #1 +1

    Läs texten du skrivit, men föreställ dig att det är din syster, din bästa vännina eller en studiekamrat som skrivit det. Vad hade du tänkt och känt? Vilket råd hade du gett henne?

    Jag vet iallafall vilket råd jag vill ge dig: separera omgående. Du lever med en tyrann. Det finns inga positiva sidor i världen som han möjligen skulle kunna ha som väger upp denna mobbing han utsätter dig för. Du vill inte låta ditt barn växa upp och få höra hur pappa behandlar mamma. Risken är att barnet lär sig och tar efter, och behandlar sin framtida partner på samma vis.

  • Ons 17 jul 00:48 #2

    Och han är du tillsammans med för att?
    Fan fly bara fly....


    Simsalabim trosorna försvinn :)
  • Ons 17 jul 01:15 #3

    Detta skulle kunna vara som taget som ur en bok om relationspsykopater. Luktar manipulation lång väg.

    Spring... spring åt andra hållet och stanna inte.

  • Anonym (Hjälp­) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 17 jul 21:20 #4

    Tack för era svar! Jag vet att ni har rätt... Det är så svårt, hela processen som en separation innebär... Alla känslor och planer krossas...

    Tack så himla mycket för er tid och för att ni ?lyssnat?, och tack för att ni skrev det ni skrev. Ibland behöver man bara höra det rakt ut för att förstå det när man under lång tid varit i förnekelse... Tack!

  • Ons 17 jul 21:52 #5
    Anonym (Hjälp) skrev 2019-07-16 22:19:34 följande:

    Det blev ett långt inlägg. Jag har kortat ner så mycket jag kan. Och detta är mitt första inlägg här så har antagligen lagt in tråden i fel kategori...

    Jag lever i en relation som är en konstant berg-och-dalbana. Vi har varit tillsammans i snart fyra år och nu i efterhand kan jag se att det rätt snabbt blev det. Den klassiska blixtförälskelsen.

    Jag är väl negativt påverkad av nuet och har svårt att komma ihåg ifall vi någonsin ens var lyckliga tillsammans. Men det var vi. Verkligen. Det jag dock kan ifrågasätta är hur sunt det var.

    Det märktes snabbt hur olika vi var. Det tog nog bara två-tre månader. Han var och är en pedantisk och excentrisk person. Starka känslor, speciellt ilska och glädje. Hans vilja är lag. Han har rätt, andra fel.

    Jag däremot är nästan raka motsatsen. Jag har blivit mer noggrann pga min partner, och framförallt från mitt jobb där det krävs att vara ordentlig och noggrann.

    Jag kommer ifrån en familj av stök. Mycket grejer, ingen ordning eller rutin. ?Det löser sig?-attityden på allt. Ni kan väl kanske se krocken redan här.

    Jag skulle inte säga att jag är en lugn person, snarare en extremt konstant stressad person. Ångestfylld och nojig.

    Min sambos klagomål började tidigt. Första månaderna var det komplimanger, jag var perfekt. Inga konstigheter antar jag när man är nykär. Men det vände snabbt. Plötsligt var allt fel. Jag hjälper aldrig till. Jag städar inte, lagar inte mat, tvättar inte. Jag går aldrig ut och jag är lat. Han kunde och kan fortfarande hålla timtals långa ?tal? där han förklarar hur fel jag är.

    Jag skulle säga att jag gör allt han bett mig göra nu. Det känns som att jag modifierat mig själv tusen gånger om för att han ska bli nöjd, men det är aldrig tillräckligt.

    Vi har en två-åring tillsammans, och vi båda har ansträngande jobb. Vi är trötta, men vårt barn är fantastiskt. Så duktig och snäll, dock lite jobbig nu med två-års trotsen.

    Redan i graviditeten blev det drastiskt värre.

    Jag hade precis börjat försöka hänga med i hans svängar. Men nu blev det ännu mer, jag bar på vårt barn. Och som vanligt kan det inte göras lagom bra, det ska göras extraordinärt bra. Mycket regler.

    När vårt barn sen föds faller allt. Trots att han kunnat skrika och vara arg på mig under grav fanns det tydligen ännu ett stadie av ilska han kunde uppnå. Och det var nu det riktiga helvetet började.

    Första året av mitt barns liv ?rymde? jag till mina föräldrar minst en gång i veckan (barnet följde med) för att slippa hans utbrott. Han kunde skälla ut mig i timmar om hur dålig mamma jag var, om jag gjort något fel, att jag förstört hans liv, inte pga barnet utan pga att jag är jag och lurade in honom i ett förhållande med någon som mig.

    Ibland bet jag ifrån men blev snabbt bildligt talat nedknuffad på min plats igen.

    De senaste tre åren av mitt liv har jag spenderat tippandes på tå.

    Jag tror inte att jag träffat en kompis och gjort något sen i januari i år. Jag vågar inte träffa mina vänner eller göra något kul själv, då kommer jag bara höra om hur jag är lat och att han måste göra allt arbete.

    Jag kan fortsätta i all evighet... Ni kan väl ställa frågor om det är något ni undrar eller vill att jag utvecklar.

    Jag försöker inte svartmåla honom, jag älskar honom och vill inte tala illa om honom, han har många bra sidor, men jag har under två år känt mig som en trasig och förvirrad person. Identitetskris efter identitetskris. Inga vänner kvar alls, inte hans fel såklart, jag har inte haft tid att träffas.

    Sista saken som är relevant är ju att all vår tid spenderas på vårt barn, mat eller städning. Jag har försökt förklara att hen måste kunna leka själv iaf en liten stund ibland men det går inte in. Om jag tar en paus och låter barnet leka själv i tjugo minuter får jag höra om det, att jag är självisk.

    Jag är ingen mästerkock, men min mat är okej. Jag gör den med kärlek. Men enligt honom gör jag bara mat jag tycker om, vilket jag vet inte stämmer.

    Han vill att jag anstränger mig och gör svåra recept som tar mer än en timme varannan dag när det är min tur att laga mat. Han vill att jag letar efter recept och lagar dem, men så fort jag hittar ett säger han att jag inte kan laga det, det finns alltid olika anledningar till varför. Oftast är någon av anledningarna att jag är antingen lat eller självisk.

    Kan någon sända mig styrka? Jag är en levande död och har varit det så länge nu. Mitt liv går inte ut på något. Jag pluggar egentligen men det sätts åt sidan, så min framtid jag brukade se framemot börjar bli suddig. Det enda jag gör är att ta hand om barnet, anpassa mig efter sambon och jobba. Och plugga så fort jag får tiden.

    Jag tittar på tv eller spelar något spel ibland, men det finns knappt någon njutning kvar då jag bara blir mentalt straffad av min partner. Han säger att jag förtjänar att slappna av, men redan nästa dag kan han skälla ut mig för det. Samma sak gäller om jag äter något sött.

    Jag får inte njuta helt enkelt. Så fort jag slappnar av blir jag påmind om varför jag inte ska slappna av.

    Jag vet inte vad jag vill få ut av inlägget, prata tror jag. Jag har ingen jag kan prata med. Ingen jag kan berätta hela sanningen för iaf... Känner någon igen sig? Kanske kan någon sätta ord på det jag känner. Jag har självmordstankar nästan dagligen. Inga jag skulle utföra, men dem är där och spökar ofta. Mitt barn och min familj är vad som håller mig vid liv.

    OBS, vårt barn har aldrig utsatts för något traumatiskt av min partner, det är bara mig han går på.


    Jag har lite tankar kring er situation, som jag tänkte dryfta.

    1. Du säger att problemet är att ni är olika, men jag kan inte hålla med om att detta är det primära problemet. Tvärtom verkar det vara så att din partner inte verkar vara ödmjuk inför det faktum att ni är olika och har olika behov och lösningar. Det sunda när man har olika tankar och olika sätt att lösa problem är att man sätter sig ner och kommunicerar fram någon kompromiss av något slag. Men i ditt fall lägger din partner era problem i ditt knä.

    2. Du skriver flera gånger att din partner håller långa monologer där han berättar om dina brister och hur usel du är. Det är en form av misshandel. Detta ska du inte låta fortgå. Jag tror också att skilsmässa är något du ska överväga, det är skadligt för dig och din självkänsla.

    3. Du skriver  att det inte är hans fel att du inte träffar vänner, men samtidigt skriver du att hans skuldbeläggande av dig får dig att undvika kontakt med dem. Du får inte acceptera att hans orättfärdiga snack om att du är lat, etc, får dig att ge upp saker som är viktiga för dig. Ett ojuste beteende ska inte löna sig.

    4. Du ger intrycket av att inte säga ifrån tillräckligt mycket och att acceptera många av hans orimliga krav som går ut över dig och barnet. Jag tänker att du här kan jobba med dig själv en del (till nästa relation ex.vis, så att mönstret inte upprepar sig). Förutsätt att du kan göra rimliga saker, som träffa vänner ibland, spendera tid med ditt barn när det leker, etc. Om det då uppstår en konflikt behöver du klargöra att detta är saker du behöver göra om du ska kunna fortsätta leva tillsammans med personen. I en vettig relation är det inte en enda som bestämmer, det är ständigt ett givande och tagande. I din relation är det bara du som kompromissar, inte båda.

    Fortsätt inte livet, trippandes på tå, det är för kort för sådant. Ingen relation är värt det. Förutom din acceptans att gå din partner till mötes i hans orimliga krav, är det mest din partners brist på förståelse, flexibilitet och psykiska misshandel som skapar dessa problem. Man brukar stämma att det aldrig är ens fel att två träter. Det är helt fel. Ibland är det faktiskt endast en persons fel. Som här.

    Visst kan många med en dålig uppväxt bli negativt triggade av att få barn. Innan fungerar det bra, men sedan när barnet kommer och stressen ökar, väcks omedvetet destruktiva beteenden och negativa mönster till liv. I ditt fall verkar din partner redan innan barnet ha haft en orimlig syn på vad en relation innebär och vad man kan begära av en partner. Kräv stora förändringar eller ännu hellre bryt upp. Du kommer må bättre och få chans till ett nytt sundare liv!
  • Anonym (A)
    Visa endast
    Ons 17 jul 21:53 #6
    Qami skrev 2019-07-16 22:31:46 följande:
    Läs texten du skrivit, men föreställ dig att det är din syster, din bästa vännina eller en studiekamrat som skrivit det. Vad hade du tänkt och känt? Vilket råd hade du gett henne?

    Jag vet iallafall vilket råd jag vill ge dig: separera omgående. Du lever med en tyrann. Det finns inga positiva sidor i världen som han möjligen skulle kunna ha som väger upp denna mobbing han utsätter dig för. Du vill inte låta ditt barn växa upp och få höra hur pappa behandlar mamma. Risken är att barnet lär sig och tar efter, och behandlar sin framtida partner på samma vis.
    Håller med
  • Anonym (Linda­)
    Visa endast
    Tor 18 jul 00:21 #7

    ..,, att du måste lämna förstår du säkert redan. Hur du ska få energi att lämna är problemet här. Jag tycker du ska prata med din barnmorska om att bli kopplad till en kurrator. Du behöver någon utomstående som motspeglar honom och får dig att förstå att hans beteende inte är normalt och att ni inte lever i en normal relation. En kurator eller terapeut som kan ledsaga dig och ge dig mentala verktyg att lämna denna destruktiva relation. (Alla destruktiva relationer har ljusglimtar så låt dig inte luras av det).

    Lycka till! Du förtjänar att leva glad och lycklig

  • Tor 18 jul 00:40 #8

    Han har brutit ner dig och fortsätter att göra det. Du vet det och du ser det. Annars hade du inte kunnat formulerat dina tankar och känslor så som du gör i ditt inlägg. Att du själv reflekterar över det visar tydligt att han inte har lyckats. Du vet att det han gör mot dig är fel och att du är värd att behandlas på ett bra sätt.

    Som någon skrev ovan - det han utsätter dig för är misshandel.

    Du har levt med detta länge och behöver nu stöd och hjälp för att kunna ta dig ur relationen och planera för ett drägligt liv för dig och ditt barn. Kanske har du redan en plan för hur du kan gå till väga?


  • Tor 18 jul 09:34 #9

    Hur är det ens möjligt att du skriver att du älskar honom, och att han har många bra sidor?

    Jag fattar inte hur den mekanismen fungerar hos många kvinnor, att oavsett hur illa behandlade ni blir, så älskar ni ändån mannen?

    Du borde lämnat långt innan ni skaffade barn.

    Han är en psykopat, dra snarast möjligt och fixa besöksförbud omgående.

  • Tor 18 jul 10:00 #10

    Håller med alla som skrivit och kan inte säga det bättre själv. Snälla du ta dig därifrån så snart du kan. Inte lätt alls när du är så jävulskt nedtryckt och psykiskt misshandlad. Du skulle behöva ha hjälp att ta dig därifrån rent fysiskt när du inte mäktar med. Berätta för föräldrarna hur det egentligen står till och be om hjälp. Du skulle behöva en samtalskontakt för att reda ut din situation och stärka dig att förstå att inget är ditt fel. Att du sitter i klorna på någon som är väldigt sjuk. Skickar styrka, största och varmaste kramen till dig och barnet!

  • Tor 18 jul 10:07 #11
    Man343 skrev 2019-07-18 09:34:41 följande:

    Hur är det ens möjligt att du skriver att du älskar honom, och att han har många bra sidor?

    Jag fattar inte hur den mekanismen fungerar hos många kvinnor, att oavsett hur illa behandlade ni blir, så älskar ni ändån mannen?

    Du borde lämnat långt innan ni skaffade barn.

    Han är en psykopat, dra snarast möjligt och fixa besöksförbud omgående.


    Jag tror att den mekanismen, som du kallar det, finns både hos kvinnor och hos män. När någon har upprepat något tillräckligt många gånger så tror man på det till slut. Det är bara att titta på SD:s budskap om att invandrare är negativa för samhället, eller på Donald Trumps ständiga lögner, så förstår man mekanismen bättre.

    Det är mänskligt att bli påverkad av andra människor, men för dig TS riskerar du att bli helt fast utan att kunna bryta dig loss. Du har antagligen till en viss del redan förlorat en del av din förmåga att avgöra vad som är sunt och rimligt och vad som inte är det. Förmågan till sunt tänkande kommer också att försämras ytterligare om du inte bryter med honom. Jag tänker att du kan läsa i tråden och dra slutsatser utifrån vad folk skriver här. Inte en enda person har hittills försvarat din partners agerande. Det säger en del i ett forum där väldigt många olika åsikter ofta brukar komma upp.
  • Tor 18 jul 12:45 #13
    Man343 skrev 2019-07-18 12:21:19 följande:

    Om vi nu ska bla in invandring i tråden så är det väl snarare regeringen och MSM:s upprepade lögner om att det är en ekonomisk vinst, samhället har aldrig varit tryggare, osv som gör att majoriteten av folk faktiskt tror att det är så...SD påtalar bara det uppenbara som är tydligt för vem som helst med normalt sunt förnuft.

    Men åter till ämnet, kommer inte att diskutera politik mer i denna tråden, då det är fel forumdel. Nu är ju beteendet hos den personen ts valt att skaffa barn med som är problemet (konstanta raseriutbrott, isunt kontrollbehov, mm) inte upprepade lögner.

    Det visar sig om och om igen att det är män som är svin har större framgång hos kvinnor än män som är försynta och lite mer tillbakadragna av sig, men som aldrig skulle göra en fluga förnär.

    Börjar faktiskt få svårt att känna empati för dessa kvinnor som sätter sig själva i situationen i de allra flesta fall.


    Kunskapsbrister inom området är otroligt vanliga. Dock är dina egna brister på kunskap inom området inget försvar för hur du väljer att uttrycka dig i denna tråd. Du har alla möjligheter att läsa på om hur en nedbrytande process kan se ut i relationer. Det gäller inte bara kvinnor, utan män bryts ner på samma sätt i relationer med en partner som utövar misshandel.

    Kunskapen är en enkel googling bort.

    Hela ditt inlägg är OT och jag hoppas att TS orkar bortse från ditt försök att ytterligare trycka ner någon som ber om hjälp och stöd. Har du svårt att känna empati för andra människor är det lämpligare om du håller dig till andra typer av trådar.
  • Tor 18 jul 13:23 #14
    Akira Öken skrev 2019-07-18 12:45:40 följande:

    Kunskapsbrister inom området är otroligt vanliga. Dock är dina egna brister på kunskap inom området inget försvar för hur du väljer att uttrycka dig i denna tråd. Du har alla möjligheter att läsa på om hur en nedbrytande process kan se ut i relationer. Det gäller inte bara kvinnor, utan män bryts ner på samma sätt i relationer med en partner som utövar misshandel.

    Kunskapen är en enkel googling bort.

    Hela ditt inlägg är OT och jag hoppas att TS orkar bortse från ditt försök att ytterligare trycka ner någon som ber om hjälp och stöd. Har du svårt att känna empati för andra människor är det lämpligare om du håller dig till andra typer av trådar.


    Gäsp
  • Tor 18 jul 15:08 #14
    Man343 skrev 2019-07-18 13:23:48 följande:
    Gäsp
    Har du funderat över hur mycket skatt som invandraren, invandrarens barn, invandrarens barnbarn, invandrarens barnbarnbarn, etc. kommer betala.

    De flesta undersökningar jag har läst om har kommit fram till att ekonomiskt så går landet med förlust eller jämnt ut avseende kostnader/inkomster för invandrare. Men de missar då att räkna med framtida generationer - inga undersökningar räknar på det. Gör man det står det för varje tänkande människa utan tvivel att man ekonomiskt går med vinst ang. invandrare.

    Det är fakta och går inte att komma runt, även om du försöker.

    Även om man som du tycks göra inte tycker om invandrare, så tycker jag att man behöver hålla sig saklig och ta in fakta.

    Sverige och Tyskland som har tagit in relativt många invandrare har en bra mycket bättre ekonomisk utveckling än många andra länder såsom exempelvis Finland och Polen, etc. Det är intressant att det går så bra för Sverige med tanke på hur många invandrare vi har tagit in, redan på 60 och 70-talet fram till idag.

    Ska inte gå off-topic för mycket, men vill inte låta din åsikt stå oemotsagd.

    Sen när du tycker att  kvinnor ska skylla sig själva för att de väljer dåliga män, så har du rätt i att det vore bra om kvinnor (och män) kunde lära sig att känna igen psykopater och andra manipulerande personer tidigt och lämna dem. Men du har fel om du tror att det är lätt att skaka av sig en psykopat eller en narcissist när de väl fått grepp om en. Du kanske kommer att bli klokare när du växer upp och lär dig lite mer om världen och livet.

  • Tor 18 jul 15:48 #15
    jrockyracoon skrev 2019-07-18 15:08:06 följande:

    Har du funderat över hur mycket skatt som invandraren, invandrarens barn, invandrarens barnbarn, invandrarens barnbarnbarn, etc. kommer betala.

    De flesta undersökningar jag har läst om har kommit fram till att ekonomiskt så går landet med förlust eller jämnt ut avseende kostnader/inkomster för invandrare. Men de missar då att räkna med framtida generationer - inga undersökningar räknar på det. Gör man det står det för varje tänkande människa utan tvivel att man ekonomiskt går med vinst ang. invandrare.

    Det är fakta och går inte att komma runt, även om du försöker.

    Även om man som du tycks göra inte tycker om invandrare, så tycker jag att man behöver hålla sig saklig och ta in fakta.

    Sverige och Tyskland som har tagit in relativt många invandrare har en bra mycket bättre ekonomisk utveckling än många andra länder såsom exempelvis Finland och Polen, etc. Det är intressant att det går så bra för Sverige med tanke på hur många invandrare vi har tagit in, redan på 60 och 70-talet fram till idag.

    Ska inte gå off-topic för mycket, men vill inte låta din åsikt stå oemotsagd.

    Sen när du tycker att  kvinnor ska skylla sig själva för att de väljer dåliga män, så har du rätt i att det vore bra om kvinnor (och män) kunde lära sig att känna igen psykopater och andra manipulerande personer tidigt och lämna dem. Men du har fel om du tror att det är lätt att skaka av sig en psykopat eller en narcissist när de väl fått grepp om en. Du kanske kommer att bli klokare när du växer upp och lär dig lite mer om världen och livet.


    Ska svara ändå eftersom du tänker helt fel. Ditt resonemang bygger på att invandringen helt slutar, och att framtida generationer inte orsakar några kostnader, så att om 100 år kan vi se en ekonomisk vinst. Men den ser ut att bara fortsätta, runt 1000 människor i veckan kommer som ska försörjas, och då är det konstant en kostnad för samhället, iom att det hela tiden kommer in nya nänniskor som ska försörjas.

    Har du helt missat hur många kommuner som är på väg att gå i konkurs pga av ökade socialbidrag?

    Vi befinner oss just nu i en högkonjunktur som döljer kostnaderna. Tyvärr bedriver regering en politik man normalt gör i lågkonjunktur just pga av de ökande sociala kostnaderna.

    När lågkonjunkturen kommer blir det en rejäl ekonomisk baksmälla.

    Det är inte pga extremt hög invandring Sveriges ekonomi gått bra, det har gått hyfsat trots invandring pga högkonjunktur.

    Sen är inte ekonomi allt, den oerhört snabba demografiska förändringen, där många idag känner sig som främlingar i sitt eget land, samt den eskalerande brottsligheten gör knappast Sverige till ett bättre land att leva i, även om vi skulle gå med ekonomiskt vinst.

    Vilket vi inte gör.

    Sen är invandrare och invandring inte samma sak...

    Slutdiskuterat!
  • Tor 18 jul 21:05 #16
    Man343 skrev 2019-07-18 15:48:32 följande:
    Ska svara ändå eftersom du tänker helt fel. Ditt resonemang bygger på att invandringen helt slutar, och att framtida generationer inte orsakar några kostnader, så att om 100 år kan vi se en ekonomisk vinst. Men den ser ut att bara fortsätta, runt 1000 människor i veckan kommer som ska försörjas, och då är det konstant en kostnad för samhället, iom att det hela tiden kommer in nya nänniskor som ska försörjas.

    Har du helt missat hur många kommuner som är på väg att gå i konkurs pga av ökade socialbidrag?

    Vi befinner oss just nu i en högkonjunktur som döljer kostnaderna. Tyvärr bedriver regering en politik man normalt gör i lågkonjunktur just pga av de ökande sociala kostnaderna.

    När lågkonjunkturen kommer blir det en rejäl ekonomisk baksmälla.

    Det är inte pga extremt hög invandring Sveriges ekonomi gått bra, det har gått hyfsat trots invandring pga högkonjunktur.

    Sen är inte ekonomi allt, den oerhört snabba demografiska förändringen, där många idag känner sig som främlingar i sitt eget land, samt den eskalerande brottsligheten gör knappast Sverige till ett bättre land att leva i, även om vi skulle gå med ekonomiskt vinst.

    Vilket vi inte gör.

    Sen är invandrare och invandring inte samma sak...

    Slutdiskuterat!
    Slutdiskuterat för din del, alltså. Mig bestämmer du inte över.

    Invandringen ser ju ut att minska om vi tar en titt på det politiska landskapet. Men i vilket fall är det du som tänker fel.

    Låt oss föreställa oss invandrare Ahmed som kommer till Sverige i 35-årsåldern. Ahmed studerar en tid, och är sedan arbetslös ett år. Därefter får han ett jobb som han behåller till sin pension vid 65.

    Under 30 år betalar han skatt. Inte enbart kommunalskatt och statlig skatt, utan också skatt på alla varor och tjänster han köper som privatperson. Om man vill kan man i kalkylen även lägga till att han i och med sin konsumtion även bidrar till BNP och att köpkraften ökar (bra för företagen som då vill anställa fler).

    I vilket fall så säger somliga undersökningar att Ahmed vid sin död har betalat tillbaka så mycket skatt till samhället som han har kostat samhället. En del andra beräkningar säger att han kostar samhället mer pengar än han betalar. Men det handlar inte om att samhället går miljoner back, utan det är då en mindre summa pengar.

    Om man nu tänker sig att hans barn börjar jobba och köper saker och betalar skatt, kan man antaga att de två barnen säg redan vid 25 har betalat samhället den summa som fattades för att Ahmed skulle vara skuldfri. Om vi antar att de arbetar fram till pensionen kommer båda barnen att betala skatt till samhället i 40 år. Och om de får 2 barn var kommer de i sin tur betala skatt, o.s.v. Investeringen samhället gör får de inte tillbaka om 100 år, utan i mitt scenario är det vinst redan när Ahmed har gått i pension, d.v.s. 30 år efter att han kom till Sverige (Jag antar att barnen har fyllt mer än 25 år när Ahmed går i pension).

    Du kan lätt föreställa dig hur mycket pengar samhället får in på Ahmed och hans barn och barnbarn, etc, efter 100 år. Det är en utmärkt affär för staten.

    Hur tänker du dig att vi ska kunna få den arbetskraft som vi behöver om vi inte tar in invandrare? Prognoser visar att Sverige kommer behöva mer arbetskraft inom många områden och vårt födelsetal är väldigt lågt.

    Brottsligheten ökar i samhällen där människor hamnar i utanförskap. Det är ett politiskt problem, inte ett invandrarproblem. Hur kommer det sig att vi inte kan vara generösa mot människor som flyr från tortyr och krig nu, när våra företag gör större vinster än de någonsin gjort? Nu om någon gång borde vi ha råd att ta emot invandrare. Om företagens vinster skattades mer rimligt, skulle vårt samhälle få mer resurser att vårda sina invånare. Men det är bara möjligt om vi väljer politiker som väljer den riktningen.

    Precis som i Hitlertyskland frodas hat mot invandrare och andra svaga grupper när människor inte klarar att leva bra liv. Atmosfären idag är densamma som det var under 30-talet. Det vimlar av sådana som dig, som inbillar sig att människor är sämre för att de inte är födda i Sverige. Sorglig utveckling.
  • Anonym (Hjälp­) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 18 jul 21:11 #17

    Jag försöker nå min psykolog, just nu känns en separation som något omöjligt att utföra. Jag behöver stöd som ni sagt, tack!

    Det ni skriver går in, jag förstår att hans beteende är fel och inte okej, men det tar emot. Flera år har jag hört hur det är mitt fel, och att jag måste förstå att han reagerar som han gör.

    Jag har stannat eftersom den här insikten om att det han gör inte är bra har kommit nyligen. Jag har trott att detta varit normalt. Att det är så här ?vuxna? gör och uttrycker sig när de är upprörda. Men era svar har hjälpt, och bekräftat den där sidan av mig som skickat varningssignaler som jag ignorerat alldeles för länge.

    Jag ska söka efter hjälp, mina föräldrar är inget alternativ, ingen annan heller. Min pojkvän är omtyckt och väldigt snäll, vilket lurar mig varenda gång när vi är ute tillsammans och han är så omtänksam. Den jag blev och är kär i, men som försvinner efter ett tag att vi blivit själva.

    Varje gång jag försöker prata med någon om honom och berätta förnekar dem det. Att han bara är trött eller inte mår bra. Jag får inget stöd, vilket jag antar är varför jag ignorerat min magkänsla, alla har fått mig att känna mig som en galen människa.

    När vi träffades var allt bra, det blev ju sämre stegvis vilket måste vara varför jag inte sett det förens nu. Jag tror det är väldigt få som medvetet går in i en relation där partnern behandlar en illa.

  • Anonym (Hjälp­) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 18 jul 21:11 #18

    Jag försöker nå min psykolog, just nu känns en separation som något omöjligt att utföra. Jag behöver stöd som ni sagt, tack!

    Det ni skriver går in, jag förstår att hans beteende är fel och inte okej, men det tar emot. Flera år har jag hört hur det är mitt fel, och att jag måste förstå att han reagerar som han gör.

    Jag har stannat eftersom den här insikten om att det han gör inte är bra har kommit nyligen. Jag har trott att detta varit normalt. Att det är så här ?vuxna? gör och uttrycker sig när de är upprörda. Men era svar har hjälpt, och bekräftat den där sidan av mig som skickat varningssignaler som jag ignorerat alldeles för länge.

    Jag ska söka efter hjälp, mina föräldrar är inget alternativ, ingen annan heller. Min pojkvän är omtyckt och väldigt snäll, vilket lurar mig varenda gång när vi är ute tillsammans och han är så omtänksam. Den jag blev och är kär i, men som försvinner efter ett tag att vi blivit själva.

    Varje gång jag försöker prata med någon om honom och berätta förnekar dem det. Att han bara är trött eller inte mår bra. Jag får inget stöd, vilket jag antar är varför jag ignorerat min magkänsla, alla har fått mig att känna mig som en galen människa.

    När vi träffades var allt bra, det blev ju sämre stegvis vilket måste vara varför jag inte sett det förens nu. Jag tror det är väldigt få som medvetet går in i en relation där partnern behandlar en illa.

  • Tor 18 jul 21:41 #19
    Anonym (Hjälp) skrev 2019-07-18 21:11:15 följande:

    Jag försöker nå min psykolog, just nu känns en separation som något omöjligt att utföra. Jag behöver stöd som ni sagt, tack!

    Det ni skriver går in, jag förstår att hans beteende är fel och inte okej, men det tar emot. Flera år har jag hört hur det är mitt fel, och att jag måste förstå att han reagerar som han gör.

    Jag har stannat eftersom den här insikten om att det han gör inte är bra har kommit nyligen. Jag har trott att detta varit normalt. Att det är så här ?vuxna? gör och uttrycker sig när de är upprörda. Men era svar har hjälpt, och bekräftat den där sidan av mig som skickat varningssignaler som jag ignorerat alldeles för länge.

    Jag ska söka efter hjälp, mina föräldrar är inget alternativ, ingen annan heller. Min pojkvän är omtyckt och väldigt snäll, vilket lurar mig varenda gång när vi är ute tillsammans och han är så omtänksam. Den jag blev och är kär i, men som försvinner efter ett tag att vi blivit själva.

    Varje gång jag försöker prata med någon om honom och berätta förnekar dem det. Att han bara är trött eller inte mår bra. Jag får inget stöd, vilket jag antar är varför jag ignorerat min magkänsla, alla har fått mig att känna mig som en galen människa.

    När vi träffades var allt bra, det blev ju sämre stegvis vilket måste vara varför jag inte sett det förens nu. Jag tror det är väldigt få som medvetet går in i en relation där partnern behandlar en illa.


    Vad är det som hindrar dig? Ibland kanske man bara ska ta steget utan att tänka,  bara handla...

    Att gå till psykolog låter som ett utmärkt förslag. Sen undrar jag om du har berättat för dina föräldrar att han t.ex. i flera timmar kan hålla monologer om hur usel du är. Om du berättar det, kanske de förstår bättre och kan stödja dig i din process bättre!

    Jag har förstått att det är ett vanligt mönster hos narcissister att de ökar förtrycket i takt med att de blir säkrare på att deras offer(fru/man) kommer stanna kvar. Det torde då innebära att din man kanske kommer bli snällare när han får veta dina planer. Då gäller det att stå beredd och stark, för du har facit hur det är att leva med honom.

    I vilket fall, bryt dig loss så snart du får kraften att göra det. Vi står alla bakom  dig! Välkommen till ditt nya liv!
  • Tor 18 jul 21:58 #20

    Kontakta en kvinnojour nära dig, de är experter på detta och vet precis hur du bör gå tillväga, de kan ge dig stöd och motivation under processen :)

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll