• Wed 17 Jul 2019 09:29
    2940 visningar
    22 svar
    22
    2940

    Min pojkvän är likgiltig, elak och hotar att lämna mig och barnet

    Jag är gravid i 6 månaden och mitt förhållande är helt kaotiskt. Jag vet inte om jag orkar längre..
    Min kille och jag hade ett av och på förhållande under några år (det var svårt i början för oss pga distans under en längre period), men till sist beslöt vi oss för att vi ville satsa och vi flyttade ihop i samma stad. Jag har vetat sen start att han VERKLIGEN vill bli pappa och är extremt barnkär. Ganska direkt vi bodde tillsammans började min kille tjata om att jag skulle sluta med mina p-piller. Jag kände mig inte redo, då vi inte har det jättestabilt ekonomiskt och vi har varit så av och på, bråkat mycket osv. Själv har jag även haft depressioner till och från under mitt liv, så visste inte om jag var redo. Han övertalade mig (TJATADE!!) och jag blev gravid direkt. Så fort jag fick veta att jag var gravid så släppte alla mina tvivel och jag har älskat vårt barn sen sekunden jag plussade. Så problemet ligger inte där. Dock tvivlar jag så otroligt på min kille. Verkar inte som att han alls är intresserad längre, han frågar verkligen ALDRIG hur jag mår osv, klappar aldrig magen, undrar kring barnets utveckling, vill prata om framtiden, lyssna på mina/prata om sina egna förväntningar osv. Har varit hyfsat hormonellt stabil under graviditeten och varit generellt gladare än jag varit i  mitt liv innan. Men självklart att jag NÅN GÅNG, typ max 5-6 ggr under detta halvår, varit ledsen, deppig och "oprovocerat" gråtit pga rädslor inför förlossning, osäker i min mammaroll och bara allmänt orolig. Han bryr sig inte, tröstar inte, frågar inte vad som är fel osv. Att bli ignorerad triggar mig till att bli MER ledsen och ibland har jag suttit och gråtit i kanske 4 timmar, utan att han ens låtsas om att jag finns till. Slutar alltid med att jag får trösta mig själv och bara "släppa" det, om jag vill undvika gräl. Hur kan man vara så känslokall mot någon som är gravid med ens barn? Att låtsas som personen är luft? Inte ge en kram? Yttra ett enda ord? Speciellt som jag vid många tillfällen uttryckt och förklarat "det beror inte på dig, jag är hormonell och det enda du behöver göra är att ge mig en kram, så får jag känna mig trygg".
    Ibland har bråk startat, grundat i skitsaker, och jag har verkligen upplevt det som att han överreagerar skarpt och blir oerhört arg. Han hotar att lämna mig och barnet, han hotar att slå sönder mina ägodelar, han kalllar mig hemska fula ord och säger saker som t.ex att han ångrar att han valde att starta familj med just MIG. Hans beteende är ganska extremt och känns irrationellt, jag kan verkligen bli riktigt rädd för honom för allt känns så hotfullt. Även om han inte är våldsam fysiskt. Jag är ganska känslig och blir väldigt ledsen och upprörd, gråter mycket och blir ångestfylld under våra bråk (som verkligen är HEMSKA, aldrig upplevt liknande i andra förhållanden). Ibland känner jag av stressen i magen, i form av spänningar och att det gör lite ont, så jag får ännu mer panik över att detta ska påverka barnet. När jag ber honom sluta bråka med mig och förklarar att stressen påverkar barnet, så verkar han helt skita i det, eller så tror han väl att jag vara ljuger och fejkar magsmärtor.. Han anklagar mig även att det är JAG som skadar barnet, pga jag blir så ledsen = mitt fel.
    Det har kommit till en punkt då jag inte vet om jag orkar med detta. Känner mig verkligen helt ensam i denna graviditet, även om vi bor tillsammans. Orkar inte bli hotad med att han ska lämna mig osv konstant!! Även om han "bara" säger så för att såra mig i stunden, så är det så OTROLIGT sårande och jag vet inte hur mycket jag kan förlåta. När är gränsen nådd? Är det normalt att män är såhär känslokalla, elaka och visar så otroligt lite intresse under graviditeten? Kommer han vara en närvarande och bra pappa, trots att han verkar skita totalt i barnet och dess hälsa medans det ligger i magen? Nån som har nån erfarenhet kring män som blivit MONSTER under graviditeten, men sedan varit bra pappor ändå?
    Är nära att lämna, väldigt nära! Men vill inte göra nåt drastiskt med tanke på barnet. Vill inte splittra familjen i "onödan". Jag har älskat honom i så många år, men känner att mitt enda fokus måste vara att må bra för att kunna ta hand om min kommande dotter.
     
    Förlåt för mycket låååång post.. mycket tankar som flyger i denna skalle.
  • Svar på tråden Min pojkvän är likgiltig, elak och hotar att lämna mig och barnet
  • Anonym (Nojig­)
    Wed 17 Jul 2019 10:03
    #1
    +1

    Hade jag varit du hade jag tagit mina saker och flyttat ut. Baserat på det du skriver. Hade personligen aldrig accepterat det beetendet och att han kommer med sådana hot.

    Sen om han kommer ändras efter att barnet är fött, är jätte svårt att säga. Ett barn ändrar ens liv mycket mer än man kan föreställa sig. Visst kan det vara så att han ännu inte känner pappa känslor, kommer för en del först efter förlossningen. Men det betyder inte att han kommer bete sig bättre mot dig sen när barnet har kommit.

    Det låter som om det vore bäst ifall ni gick i sär, just med tanke på att du inte ska behöva må dåligt medans du är gravid. Eller i alla fall bli särbo. En del klarar ju inte av förhållanden när de blir så intensiva som när man bor ihop. Min morbror är en. Varje gång han flyttat ihop med en tjej så tar det slut. Nu är han med en som han varit särbo med i 6 år och det funkar jätte bra.

    Sen så klart ska man inte göra för drastiska saker, börja med att prata med honom och vill han inte lyssna fråga om han tillsammans med dig vill gå och prata med någon professionell. Kanske borde börjat med detta råd men jag blev så arg när jag läste ditt inlägg.

  • Anonym (Oj)
    Wed 17 Jul 2019 11:12
    #2

    Oj. Jag hade dragit. En graviditet är en stor grej och att få barn.. kan han inte ens visa lite empati nu hur blir det sen då? Kanske bättre att flytta nu innan bebisen kommer? Blir nog svårare sen :/

  • Anonym (Mira)
    Wed 17 Jul 2019 15:04
    #3

    Bara för att du väljer att lämna så är det inte du som splittrar familjen. Du markerar bara att detta inte är rätt för dig och att du förtjänar bättre.

    Vad spelar det för roll om han är en bra pappa när barnet sen är fött? Han är ingen bra partner och kommer nog inte vara det sen heller. Tänk dig barnskrik blandat med sömnbrist och hur det kommer påverka hans humör. Han lär inte kunna hantera det och jag skulle inte bli förvånad om du får ansvara för ALLT som handlar om barnet. Han kanske gosar en stund och ger dig sen varvet för att byta blöja.

    Tänk sen när ni vill ha syskon. Gå igenom samma sak du gör nu plus att på måsta ta han om en tvååring.

  • Anonym (Mia)
    Wed 17 Jul 2019 15:27
    #4

    Låter som att du gör bäst i att lämna ja.

    Med det sagt så varför sitter du och gråter i 4(!) timmar? Kan lova dig att du aldrig mer kommer att ha möjligheten att gotta in dig i sånt självmedlidande när väl barnet är fött och tur är väl det kanske. Varför gör du så, har du inga du kan prata med istället? Det hade gjort mig galen om jag hade en partner som betedde sig som dig men det är ju jag det.

  • Wed 17 Jul 2019 16:19
    #5

    Det är pga barnet du verkligen måste göra något åt situationen. Jag är uppvuxen i en familj där bråk var vardag och det är ingen bra situation att befinna sig i som barn. Dessutom är man än mer ensam om man är ensam i en relation, än om man är singel. Jag säger som de andra, lämna honom och spela in om han sätter igång att bråka, så kan du få egen vårdnad om barnet om det krävs. 

  • Anonym (samta­l)
    Wed 17 Jul 2019 16:29
    #6

    Låter som att han bara använt dig för att avla på. Å andra sidan kanske han bara är rädd och orolig. Jag tycker du ska prata med BM så får denne ordna så att ni får samtala med någon utomstående. Lycka till. Tycker så himla synd om dig, du förtjänar bättre.<3

  • Anonym (Lämna­)
    Wed 17 Jul 2019 17:50
    #7

    Lämna innan barnet är fött. Barnet behöver en trygg och stabil miljö och det ni två tillsammans har att erbjuda är långt ifrån det. Du ska bli förälder, så dags att agera som en nu och se till att ditt barn får en trygg och lugn uppväxt.

    Det kommer bara att bli värre. Din sambo visar dessa sidor nu innan pressen från ett barn sätter till. Hur ska han agera om barnet skriker? Gråter? Får kolik? Inte får sova ordentligt?

    Varför sitta och gråta i fyra timmar för du vill bli tröstad på ett särskilt att från ngn som inte bryr sig.

  • Wed 17 Jul 2019 18:50
    #8

    Han skiter alltså totalt i dig redan nu, innan ungen ens är född?! Hur tror du att han skulle bli som pappa? Tänk dig ett barn som skriker de flesta av dygnets timmar. Sömnbristen.

    Han är ju en tickande bomb! För allas skull: låt honom få som han vill redan nu och slippa dig och barnet. Barnet kommer inte att sakna någon som aldrig har funnits. Lämna innan det är för sent!

  • Anonym (Måd)
    Wed 17 Jul 2019 19:13
    #9

    Sluta att lägga dina känslor i hans knä. Han förtjänar det inte. Blir du ledsen: ring en vän, skriv på fl, vadsomhelst men inte till honom. Du gör bara dig själv olycklig om du fortsätter att hoppas att han ska bli dem där finkänsliga drömkillen. Lägg din tillit till dig själv, inte honom.

  • Thu 18 Jul 2019 07:41
    #10

    Tack för era svar.
    Prata med någon/terapi är inget alternativ då han "inte tror på sånt" och stenvägrar. Har läst mycket senaste dagarna och funderar om han eventuellt lider av narcissistiska personlighetsdrag. Skrämmande är det i alla fall.
    Har försökt sitta lugnt med honom och prata om detta vid 3 tillfällen i denna vecka nu, men har fått skäll bara jag öppnat munnen. Jag vill lugnt och metodiskt diskutera vår situation, försöka få honom att berätta hur han verkligen känner. Vill han verkligen bli pappa eller inte? Men han ger mig absolut inga svar och tar inte mina försök till samtal på allvar. Känns som jag inte har något annat val än att lämna.

    Enda problemet är väl att vi bor utomlands, (jag har bott i England de senaste 8 åren) och om jag lämnar honom, så kommer jag flytta hem till Sverige. Han är inte svensk själv. Så om jag sticker med barnet så är det väl det sista jag ser av honom, han kommer inte flytta med eller troligen ens finnas i barnets liv. Det känns som ett enormt steg att ta, men det känns som jag inte har nåt annat val. Men om jag sticker så kommer min dotter aldrig ha en pappa, och jag kommer vara 100% ensam med barnet. Den tanken är otroligt skrämmande, men det är väl bättre än situationen jag är i just nu.
    I staden vi bor nu är jag helt ensam, har lite ytligt bekanta kollegor osv, men ingen nära vän eller familj att vända mig till för att prata om allt detta. Lämnade alla vännerna på andra sidan landet, när jag valde att flytta till honom.

Svar på tråden Min pojkvän är likgiltig, elak och hotar att lämna mig och barnet