Förbannad, arg och ledsen , paniken om åldern

Jag känner samma sak. Fyller 31 i december. Vet att jag inte är så gammal. Men det blir så jävla jobbigt när man planerat i huvudet hur livet ska se ut. Vi började försöka när jag var 28. Redan då tyckte jag att det va lite sent. Nu snart 3 år senare sitter jag är utan att ja fått ett enda plus. Tiden rinner iväg känns det som. Men försöker tänka att i nuläget blir jag glad om jag ens blir gravid och får ETT barn... kram

Också 30. Försökt i 4 år, började med IVF-resan efter 2,5 år. Känner igen mig i allt du skriver och jag är så ensam i det. Ingen kan förstå. Jag har 2 år kvar innan jag är i "riskzonen" då det finns massa risker och komplikationer. Funderar mycket på när jag ska ge upp, blir bara förbannad på folk som säger att det är så långt bort. Jag har försökt i FYRA ÅR redan.

Stor igenkänningsfaktor, jag är 27. Blir så arg när folk säger att jag är ung, JAG ville inte bli en gammal mamma, jag ville vara en ung mamma. Och gränsen mellan ung och gammal får man väl ändå ha en egen uppfattning om. Det var inte såhär det skulle bli, det var inte såhär lång tid det skulle ta..

Började resan mot en barn för dryga 3 år sedan. Gjort IVF, varit gravid två gånger men båda blev missfall(vecka 13, respektive vecka 20). Nu väntar utredning, som tar alldeles för lång tid.

Jag är så arg, bitter, ledsen - över att sitta och vänta på remisser, provsvar, planeringar. Så trött på alla som blir gravida. Medan jah bara blir äldre. Jag önskar att tiden kunde stå still för alla andra, och kunde få gå igång igen när jag vaggar fram med min mage. Det hade varit något.

Väldigt märkliga resonemang!

Hur stor skillnad är det att få barn vid 29 eller 31?

Småstadsfasoner!

Släpp er idé om att allt ska gå enligt er ?plan?. Jag växte upp med en ung mamma. Jag brydde mig inte ett smack om hennes ålder när jag växte upp. Hon lekte med oss, men det gjorde mina kompisars mammor också, fast än dom var 5-10 år äldre.

Man är inte äldre än man gör sig. Ta hand om er och era kroppar. Njut av livet och njut av att ni kommer vara så väl förberedda när bebisen väl kommer. Tänk vilken bra start ni får!

/Barnlös 30+

Det är inte alls ett märkligt resonemang!

Däremot är ditt svar jävligt märkligt och oempatiskt och visar på noll förståelse över hennes situation.

Jag känner igen mig i EXAKT vartenda ord. Att vara i ofrivillig barnlöshet är det svåraste jag någonsin gått igenom. Det är som att befinna sig i djup kris som du inte vet när, om, eller hur den ska sluta. En vanlig kris följer ett visst mönster, inte i barnlöshet. Här kastas man mellan hopp, förtvivlan, glädje, sorg och rädsla hela tiden. Att bli arg, frustrerad, ledsen, avundsjuk och deprimerad är en reaktion på krisen man befinner sig och DET ÄR HELT NORMALT. För det är ingen jävla semester man lever i när man ser ens kanske största dröm i livet försvinna längre och längre ifrån en.

Nej fy, TS jag förstår dig. Och jag lider med dig. Jag vet hur ont det gör. Hur orättvist det är. Hur arg man blir. Hur sorgen kan äta upp en inifrån. INGET av det du känner är fel eller konstigt, utan en reaktion på vad du går igenom. På något sätt samlar man ihop sig och försöker igen. Och igen. Och igen. Hur vet jag inte.

Jag vet nog precis hur det känns! Men åldersfixeringen tycker jag är märklig. Att längta efter barn är en sak, men att hänga upp det på en viss ålder?!

Tyckte inte mitt svar var så okänsligt. Hade det varit snällare att skriva att jag också är för gammal och att det snart är försent? Är det en tröst?

Är det inte bättre att fokusera på dom bitar som är positiva?! Att åldern faktiskt bara är en siffra?

Jo, ditt svar var okänsligt. Ungefär som att säga åt barnlösa att slappna av lite så går det nog bättre. Var lite mer positiv så ska det nog lösa sig.

Läs mellan raderna. Ja åldern är egentligen bara en siffra om man zoomar ut och tittar i ett större prospektiv, som när man väl kommer ut ur barnlöshetshelvetet och man kan titta tillbaka, då kommer det ha noll betydelse om det lyckades när man var 33 eller 27. Men det handlar om krisen, att livet inte blev som man hade tänkt. Och när du är mitt i det kan åldern vara just en faktor som stressar, stressen över att bli äldre, att fertiliteten sjunker, att andra lyckas och går vidare medan en själv står kvar i samma längtan som för flera år sedan. Allt medan tiden rinner mellan fingrarna. Och det enda man kan göra åt det är att fortsätta vara i den situationen.

Nej, låt folk känna allt jävligt man känner. Det är inte fel. Det är snarare sunt med tanke på vilken kris det är.

Jag tror att alla i den här tråden behöver acceptera att sin plan på att vara förälder vid en viss ålder inte kommer ske. Absolut!

Det är ändå skönt att veta att man inte är ensam om att känna den "ålders hetsen", eller att man inte är ensam om att behöva acceptera det.

Precis som man söker sig till likasinnade i andra sammanhang, för tröst eller en känsla av att inte vara ensam i sina resonemang. Det var också det som TS undrade, om någon kände likadant. Jag hoppas att det var skönt att få veta att TS inte var ensam i att tänka såhär.

Varför man vill vara en viss ålder när man får barn kan ju ha andra anledningar än om man är pigg som mamma eller inte, här kommer mina:

Att få jämngamla barn med mina vänner är en anledning till att jag känner mig gammal, när jag ser gemenskapen som jag går miste om, eller, att hinna få fler barn innan det är försent för mig. Och då blir åldern viktig, där bara ett par år gör skillnad. För om det tar fyra år att få ett, hur lång tid kan det ta att få fler? När är man inte fertil längre? Who knows!

Däremot förstod jag inte vad leva livet skulle betyda, som på något sett också skulle vara så väl förberedande för att bli mamma?

Njut av livet, med andra ord missa inte det som finns NU!

Wow, okej, ag inte det där komma. Det jag menade med min ålderstress är att jag inte ska hinna få barn. Alltså, alls. Det har inte med åldersnoja att göra "bara för att". Det vi pratar om är att allt detta tar så lång tid och vi har inte hur många år som helst som fertila. Det kan ta decennium för vissa att bli gravida och vissa får aldrig biologiska barn. Det är det jag stressar över, och det som andra inte verkar kunna förstå.

Och visst kan man vara positiv, du hittar nog ingen mer optimistisk person än jag till vardags, men det är lika viktigt att få hitta likasinnade och få uttrycka sin rädsla om man behöver det. Jag var väldigt glad att för första gången någonsin de någon annan som hade samma rädslor.