Hur kan löneskillnaden mellan män och kvinnor försvinna?

Sveriges ingenjörer tog fram intressant statistik för ett par år sedan som visade att det största hindret för kvinnors karriärer var familjebildning. Gifta kvinnor med barn hade betydligt sämre löneutveckling än deras jämnåriga ogifta kollegor utan barn.

För männen var det precis tvärt om! Män med familj hade betydligt bättre löneutveckling och positioner än jämnåriga manliga kollegor utan fru och barn.

Statistiken visar alltså att familjebildning är ett hinder för kvinnors karriärer men en boost för männens. Hur kan det komma sig? Förmodligen för att kvinnor fortfarande tar ett större ansvar för hemmet, blir mer stressade av att barnen går långa dagar på förskolan, tar större delen av vab och föräldraledighet. Män har betydligt lättare att koppla bort hem- och barnansvar när de väl är på jobbet.

Deltid, vabb och föräldraledighet.

Kan man få en bra balans där mellan könen är mycket vunnet

En annan fråga: Varför ställer kvinnor upp på det? Och varför vill de ens ha barn med de här männen?

För att vi kvinnor (iallafall fram till 90-talisterna) är fostrade att vara inkännande och omvårdnaden. Det är vi som tar tempen på alla familjemedlemmars mående. Vi som hör av oss till släkt och vänner som mår dåligt och hjälper till. Det är vi som är hobbypsykologer och ser tillsatt alla i vår närhet ska ha det bra och trevligt, vilket då ofta bli på bekostnad av oss själva.

Vad händer om vi slutar ta detta psykologiska ansvaret? Ja då anses vi vara hårda och kalla, känslolös karriärister, otrevliga och krävande.

Man har helt olik förväntningar på män och kvinnor. En man som har jobbar på, är introvert och direkt anses ha pondus. En kvinna med samma egenskaper anses kall och osocial.

Tror knappast margaret thatcher hade ansetts så kall pch hemsk om hon varit man.

För att vi kvinnor (iallafall fram till 90-talisterna) är fostrade att vara inkännande och omvårdnaden. Det är vi som tar tempen på alla familjemedlemmars mående. Vi som hör av oss till släkt och vänner som mår dåligt och hjälper till. Det är vi som är hobbypsykologer och ser tillsatt alla i vår närhet ska ha det bra och trevligt, vilket då ofta bli på bekostnad av oss själva.

Vad händer om vi slutar ta detta psykologiska ansvaret? Ja då anses vi vara hårda och kalla, känslolös karriärister, otrevliga och krävande.

Man har helt olik förväntningar på män och kvinnor. En man som har jobbar på, är introvert och direkt anses ha pondus. En kvinna med samma egenskaper anses kall och osocial.

Tror knappast margaret thatcher hade ansetts så kall pch hemsk om hon varit man.

Ditt flesta stycke håller jag med om men inte ditt andra. Min upplevelse är att nog hyllar man starka kvinnor alternativt så tycker man de är kalla och osociala oavsett om de är en man eller en kvinna.

Tyvärr har jag stött på många fall som styrker mitt påstående. Kvinnor ska vara glada, vänliga, skrattiga och tillmötesgående. Finns inte alls det kravet på en man. Som Anne Petrén berättade om när hon skulle gestalta en man i en pjäs. Största omställningen var att inte le och skratta åt allt. För så gör inte en man. Man ber inte en man visa hela tandraden på fotografier men kvinnor förväntas skina som solar. En hård kvinna, driven kvinna som inte lägger fokus på trevnad anses okvinnlig, kall och icke samarbetsvilllig. En man anses fokuserad och driven.

Sen finns det såklart sociala koder för män som kvinnor slipper. Det är säkert lika illa åt båda hållen. Men man får inte glömma att arbetslivet är tämligen oförändrad och fortfarande anpassad till en person som instegar barnansvar.

Det kan också finnas en biologisk faktor med i det hela, att kvinnor och män helt enkelt generellt sett är olika.