Jag har blivit så nostalgisk efter 35

Jag är lycklig nu, har två barn jag älskar och en man som är fantastisk. Men sen jag fyllde ungefär 35 så har jag börjat känna mig väldigt nostalgisk och lite sorgsen över att inte ha med mig alla kompisar från barn och ungdomstid längre. Förr såg jag bara framåt och bytte ofta umgänge, pluggade och jobbade i olika länder och var alltid på väg mot nya äventyr, gillade att skaffa nya vänner (20-årsåldern)

Nu vill jag knappt ha nya vänner, jag försöker hålla gamla vänskaper vid liv fast dom känns döda när vi ses.

Jag älskade dom här människorna och nästan ännu mer nu. Men det har blivit stelt när vi träffas, speciellt dom som också är gifta och har barn, vi hinner ju knappt prata när vi träffas och när vi får tiden blir det bara awkward.

Speciellt med killkompisar som gift sig.

Gamla vänner som är singlar och inte har skaffat familj (och nog aldrig kommer göra) kan jag knappt träffa. Dom vill ses och festa, helst utan min man och barn, dom har nu en hel del yngre vänner och lever likadant som för 15 år sen.

Jag kan ändå inte förmå mig till att knappt vilja lära känna andra föräldrar där vi bor dock.

Mina vänner (liksom min man och jag) är kreativa och filosofiskt lagda, jag träffar inga sådana i vårt område utan det är mest sådant där kallprat om materiella ting som jag inte alls är intresserad av.

Från att ha sett framåt hela livet så börjar jag nu känna att jag är i mitten av livet och vill ta hand om min familj och alla relationer jag redan skapat förr, inte att jag vill skapa nya även om dom gamla relationerna knappt ger något när vi ses en gång om året (vi har flyttat till Sthlm och gamla vänner bor i andra storstäder och länder så det går minst ett år mellan träffarna och det är jobbigt märkbart att jag inte är den del av deras liv då jag aldrig är med på något dom upplevt och berättar om).

Vad vill jag med tråden? Skriva av mig. Se om någon känner igen sig. Mina gamla vänner har heller inte nya och säger att dom gärna hade skaffat nya där dom bor men att det är svårt i vår ålder. Dom verkar dock blasé och oberörda av att tappa kontakten med gamla vänner som dom stått mycket nära. En av mina gamla vänner tex har medvetet fasat ut ALLA sina gamla vänner, förutom mig eftersom jag ansträngt mig att hålla liv i relationen, så han har i princip inga vänner längre, inte nya heller.

Han blir mest sur om jag pratar om gemensamma bekanta från förr.

Detta trots att han var extremt nära dom i ett gäng som var som en familj upp i sena 20-årsåldern.

Det är det jag tänker på. Jag vill inte fasa ut människor som betytt mycket för mig. Jag vill vandra genom livet med dom allihop och kunna prata om gemensamma minnen när vi blir äldre. När jag var ung var jag vårdslös med relationer och dumpade den ena kompisen efter den andra eller struntade i när vänskaper rann ut i sanden.

Jag känner att jag går igenom någon slags fas just nu som har med att vara mellan 30-40 att göra. Det är en lätt sorg och MYCKET nostalgi och tankar på alla jag släppt taget om utan att veta att jag hade velat kunna prata och skratta med dom idag.

Youth is wasted on the Young.

Jag känner att jag skulle kunna skriva ett helt album bara om detta medans vänner i samma ålder rycker på axlarna när jag tar upp det och svarar lite irriterat att livet går vidare, det är inte mer med det.

Är det någon som känner igen sig?