Förvirrad och förtrollad
Känner mej förvirrad och hoppas få nåt seriöst råd härifrån.
April i år så träffade jag en kvinna i samma ålder som mej själv, 42år, via nätet. Allt stämde så bra när vi skrev så vi bestämde träff. Vi båda är skilda och har barn. När vi sågs så klickade det direkt, för mej så var/är hon helt fantastiskt vacker. Vi började ses och messa varandra jämt. I slutet av Maj så träffade även min ena pojk hennes barn och sen sågs vi då å då, tyvärr mest med barnen men inställningen var att vi ska bygga en långsiktig relation. Sen i i Juni så kom mina barns mamma dit jag bor och bara klev in som det var hennes hem. Jag hade då min nya, kan kalla henne S, där och hennes dotter. S blev mycket irriterad på mej och jag försökte förklara att jag inte alls visste att hon skulle komma bara sådär. S kände sej sviken och sen dess har det gått utför.
S har några småskulder hos Kf, är sjukskriven och då usel inkomst. Då jag tjänar lite över medel så ser jag inte detta som problem då jag är väldigt nere i S och det vet hon. S känner sej idag som att jag kväver henne ibland med min sms och annat. Jag vet att hon mår uselt över situationen hon befinner sej i och försöker vara snäll och omtänksam. Antagligen så är jag alldeles för snäll så hon blir irriterad på mej istället över det, hon säger att hon kan klara sej själv. Sen kommer dagen då räkningar ska betalas och ja då har jag antagligen varit dum som hjälpt henne med att betala. Jag är så otroligt förtrollad i denna kvinna, hon är hård men långt där inne så vet jag att hon är skör och hon har gråtit och öppnat sej för mej med men sitter hårt inne. Hon vet inte vad hon vill och orkar inte tänka på oss då det är annat med ekonomi och barn men hon hoppas på att jag har tålamod och kommer finnas för henne när allt lagt sej. Jag vill tro på henne och hon hör samtidigt av sej morgon och kväll med ett hjärta på sms och skriver under dagen lite. Vi ses sällan och har varit ett par helger nu som hon hellre träffat sina killkompisar än mej. Jag respekterar hennes känslor så inget med det men jag vet inte hur jag ska hantera mina. Tänker på henne dag och natt, helt sjukt. Känner mej väldigt ensam utan henne. Fundera lite på om jag ska ge det ett par månader till och är det samma så får vi bryta helt men gör jag det så här jag brutit mitt löfte om att finnas där för henne senare. Allt har gått väldigt fort med.
Hoppas nån förstår det jag skrivit och kan komma med nåt råd.