hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

Jag bryr mig mycket om honom,och kräver inte på något sätt att han ska ändra sig (han är helyllemonogam) men om han inte förändrar sig så skulle det istället bli att jag träffade andra i smyg....jag har förklarat för min partner att det är vad som skulle hända om vi bestämde att ha ett monogamt förhållande;

Är det en fredagstråd?

Det mest respektfulla du kan göra är att avsluta relationen. Att ställa honom inför att antingen ha ett öppet förhållande mot hans vilja eller ha ett monogamt förhållande där du kommer vara otrogen är ett ultimatum som är extremt egoistiskt utav dig. För det betyder ju i realiteten att det blir så som du vill oavsett vad han känner och vill. När du nu vet hur han känner inför det så borde du ju lyssna på honom.

De par jag känner till som öppnat upp förhållandet har alla varit slut inom ett par år.

Fast dessa förhållanden har nog varit på upphällningen hur som helst.

Ja, herregud - det är inte alls så det är!! Som jag förtydligade i ett annat inlägg: Det är inte frågan om ett ultimatum här; det är frågan om att jag har förklarat att vi inte kan ha ett monogamt förhållande, för om vi skulle ha det skulle det bara sluta med otrohet, och det vill jag inte. ... Valet för honom står inte mellan att gå med på ett öppet förhållande eller stå ut med otrohet; valet står mellan att vara ok med ett öppet förhållande eller göra slut, eftersom det tredje alternativet - ett monogamt förhållande - skulle leda till otrohet, varför det öht inte är ett alternativ. Men jag inser att jag uttryckte mig lite otydligt i trådstarten...

Ja, herregud - det är inte alls så det är!! Som jag förtydligade i ett annat inlägg: Det är inte frågan om ett ultimatum här; det är frågan om att jag har förklarat att vi inte kan ha ett monogamt förhållande, för om vi skulle ha det skulle det bara sluta med otrohet, och det vill jag inte. ... Valet för honom står inte mellan att gå med på ett öppet förhållande eller stå ut med otrohet; valet står mellan att vara ok med ett öppet förhållande eller göra slut, eftersom det tredje alternativet - ett monogamt förhållande - skulle leda till otrohet, varför det öht inte är ett alternativ. Men jag inser att jag uttryckte mig lite otydligt i trådstarten...

Jag har levt med en man som ville ha ett öppet förhållande i nio år, de sista fem försökte vi hitta kompromisser så att han kunde känna sig fri nog och jag trygg nog. Vi pratade, pratade och pratade, gick till parterapeuter osv. Inget funkade. Jag gick sönder varje gång han träffade någon annan. Till slut lämnade jag trots att jag verkligen älskade honom Det var det värsta och bästa jag gjort. Nu singel med inre frid och oändligt mycket mer energi.

Känner dock ett par som fått det att funka, hennes man är inte så sexintresserad och hon har bara sex med andra, ingen kärlek eller annat umgänge med de hon träffar.

Du kan börja med att fråga dig vad det är för knas med dig eftersom du måste ha sex med flera trots att ni har det bra på den fronten. Terapi kanske? 

Jag var helyllemonogam när min man kom ut som poly och kände mig väldigt otillräcklig vid tanken. Men det vände, inte på en femöring, utan med mycket kommunikation och att i små små steg släppa på föreställningen att alla känslor måste riktas mot en enda person. Det var väldigt svårt att förstå hur kärleken (eller lusten) växer, inte flyttas över. En rimlig jämförelse är väl att få sitt andra barn, hur många väljer att få ett till barn för att det första barnet är otillräckligt som individ? Det första barnet får inte därefter hälften så mycket av ens kärlek heller, själva mängden ökar.

Och att du inte berättade från början... min man bet ihop och levde monogamt med mig i arton år innan han vågade berätta. Det är klart att det går att göra det också. Ett genomsnittligt äktenskap håller väl bara i tolv år eller så. Folk som kastar ur sig att du borde ha varit ärlig från början har väl helt enkelt lite svårt att förstå konflikten mellan att få vara lycklig i en kärlek och att vara en fantastiskt god människa. Dömer inte alls maken för att han "ljög" för mig, men jag är glad att han till slut öppnade sig. Och jag är inte monogam. Jag bara trodde mig vara det eftersom det inte direkt finns något alternativ förrän det presenteras.

Vill du pma så gör det. Många här dömer hårt utan att någonsin ha gått till botten med sina egna känslor. ("Därför" är inte en orsak.) Om något så har jag ägnat åratal åt att reda ut hur mina känslor fungerar och varför, och mitt liv är fyllt av kärlek på många olika sätt.

Tack för ditt svar! Har du erfarenhet av ett förhållande där det faktiskt HAR gått, och i så fall hur gjorde de? Utöver mycket kommunikation menar jag? Fanns det något som den icke-monogama parten kunde säga/göra för att den monogama skulle få det lättare?