Forum Känsliga rummet Sorg
  • Anonym (hemsk känsla­)
    Fri 9 Aug 2019 23:39
    659 visningar
    11 svar
    11
    659

    Rädd för sorgen

    Jag är otroligt rädd för att förlora min mamma (som är fullt frisk och förmodligen inte kommer gå bort på väldigt länge). Ibland kan jag till och med känna att jag redan sörjer henne... Att jag sitter och "tänker tillbaka på tiden hon levde", då hon log och skrattade, fanns där för mig, ringde mig (hon ringer mig varje dag). Hon är 53 och jag 25 så hon har långt kvar... Jag träffar henne ofta, tar mycket bilder på henne, och försöker minnas alla stunder, och vill egentligen inte ens bråka eller ha diskussioner- men måste ändå kunna få uttrycka mig osv.
    Men alltså att jag ska känna såhär nu?! Är tacksam för att jag är noga med att ta tillvara på tiden... men är som hon är gammal och grå, fast egentligen inte alls /hon är ju i mitten av livet)?! Gråter mig tills sömns ofta, får skuldkänslor för att jag vill träffa min kille istället för att bo hemma hos henne (helt sjukt med tanke på att jag är 25), är jätteorolig, skriver långa sms. Vill ju visa min kärlek men det har nästan gått överstyr och det påverkar mitt liv så mycket... ska precis börja mitt jobb efter examen som trainee och sen vill jag utomlands och jobba. Jag är väldigt karriärsinriktad men är nästan som att jag inte en vågar eller vill satsa för iaf "det sker då" Rynkar på näsan älskar henne så mycket

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Rädd för sorgen
  • Anonym (Li)
    Fri 9 Aug 2019 23:40
    #1

    Dags att klippa navelsträngen kanske? ^^

  • Anonym (hemsk känsla­) Trådstartaren
    Fri 9 Aug 2019 23:42
    #2
    Anonym (Li) skrev 2019-08-09 23:40:51 följande:

    Dags att klippa navelsträngen kanske? ^^


    Men jag har inte hjärta att göra det, jag är hela hennes värld för henne... Jag är jäkligt självständig men får sånna skuldkänslor
  • NKmamm­a
    Fri 9 Aug 2019 23:44
    #3
    Anonym (hemsk känsla) skrev 2019-08-09 23:39:12 följande:
    Jag är otroligt rädd för att förlora min mamma (som är fullt frisk och förmodligen inte kommer gå bort på väldigt länge). Ibland kan jag till och med känna att jag redan sörjer henne... Att jag sitter och "tänker tillbaka på tiden hon levde", då hon log och skrattade, fanns där för mig, ringde mig (hon ringer mig varje dag). Hon är 53 och jag 25 så hon har långt kvar... Jag träffar henne ofta, tar mycket bilder på henne, och försöker minnas alla stunder, och vill egentligen inte ens bråka eller ha diskussioner- men måste ändå kunna få uttrycka mig osv.
    Men alltså att jag ska känna såhär nu?! Är tacksam för att jag är noga med att ta tillvara på tiden... men är som hon är gammal och grå, fast egentligen inte alls /hon är ju i mitten av livet)?! Gråter mig tills sömns ofta, får skuldkänslor för att jag vill träffa min kille istället för att bo hemma hos henne (helt sjukt med tanke på att jag är 25), är jätteorolig, skriver långa sms. Vill ju visa min kärlek men det har nästan gått överstyr och det påverkar mitt liv så mycket... ska precis börja mitt jobb efter examen som trainee och sen vill jag utomlands och jobba. Jag är väldigt karriärsinriktad men är nästan som att jag inte en vågar eller vill satsa för iaf "det sker då" Rynkar på näsan älskar henne så mycket
    Är det något särskilt som har utlöst dessa tankar?
  • Anonym (Li)
    Fri 9 Aug 2019 23:45
    #4
    Anonym (hemsk känsla) skrev 2019-08-09 23:42:32 följande:

    Men jag har inte hjärta att göra det, jag är hela hennes värld för henne... Jag är jäkligt självständig men får sånna skuldkänslor


    Fast då är det nog på tiden att din mamma skapar ett eget liv....
  • NKmamm­a
    Sat 10 Aug 2019 00:16
    #5
    Anonym (hemsk känsla) skrev 2019-08-09 23:42:32 följande:
    Men jag har inte hjärta att göra det, jag är hela hennes värld för henne... Jag är jäkligt självständig men får sånna skuldkänslor
    Då är du hennes enda barn?
    Skuldkänslor ska du inte ha, finns ju ingen anledning. Din mamma måste backa hur svårt det än känns för henne.
  • Anonym (A)
    Sat 10 Aug 2019 11:32
    #6
    NKmamma skrev 2019-08-10 00:16:07 följande:

    Då är du hennes enda barn?

    Skuldkänslor ska du inte ha, finns ju ingen anledning. Din mamma måste backa hur svårt det än känns för henne.


    Ingen pappa med i bilden? Vad gör din mamma, har hon bra jobb, intressen, vänner? 53 är ju verkligen ingenting.

    Kan du uppmuntra henne att ta upp någon hobby?
  • Anonym (G)
    Sat 10 Aug 2019 13:57
    #7
    NKmamma skrev 2019-08-10 00:16:07 följande:
    Då är du hennes enda barn?
    Skuldkänslor ska du inte ha, finns ju ingen anledning. Din mamma måste backa hur svårt det än känns för henne.
    Håller med
  • Anonym (Q 54)
    Tue 13 Aug 2019 21:04
    #8

    Vi är ju snudd på jämngamla din mamma och jag. Men måste ändå få fundera på vad som väckt dina tankar på förgänglighet. Har ni nyss förlorat någon anhörig? Jag har också bara en dotter och hon har varit ett enormt stöd när vi förlorare make/pappa. Det finns alltid en genensam omsorg om varandra. Klart nu klarar er NPF två. Det är en förändringsprocess för er båda. Kommer att gå bra även och det känns oöverstigligt. Hylla istället er kärlek till varandra. Hur många är det inte som önskar att de hade det. Var rädd om er.

  • Melkor­ka
    Tue 27 Aug 2019 21:57
    #9
    Anonym (hemsk känsla) skrev 2019-08-09 23:42:32 följande:
    Men jag har inte hjärta att göra det, jag är hela hennes värld för henne... Jag är jäkligt självständig men får sånna skuldkänslor
    Tänkte precis säga det, låter som att du har skuldkänslor! Fundera på vad det är som ger dig känslan, prova skriv ner reflektionerna för att gå igenom det  sakta så du inte missar automatiska tankar. Man har ju massa föreställningar och tankar som knappt är tankar som ger oss känslor och förnimmelser och magkänslor varje dag, de tankar vi aktivt tänker är ju bara en bråkdel, så ta reda på vad det är som försegår. 

    Det låter i mina öron som en otrygg ambivalent anknytning du har. Jag skulle rekommendera en paus från mamma kontakt i två veckor då du bara är dig själv. Alla impulser att vilja kontakta mamma behöver inte vara en rädsla att hon ska dö, utan snarare en rädsla hos dig att bli lämnad. 

    Och nej, du ska inte känna så, inte nu. Du är för beroende av din mamma och du behöver sätta gränser för dig själv för hur du vill ha din relation med henne. Att du älskar henne förändras ju inte bara för att ni hörs en gång i veckan istället för varje dag? kram
  • Anonym (Tropi­cal)
    Tue 27 Aug 2019 23:21
    #10

    Hade min dotter hållt på så som du, hade jag skickat henne till psykiater. Hade aldrig orkat med ett sånt beteende. Du måste gå och prata med någon. Så kan du ju inte ha det.

  • Melkor­ka
    Tue 24 Sep 2019 09:04
    #11
    Anonym (Tropical) skrev 2019-08-27 23:21:31 följande:

    Hade min dotter hållt på så som du, hade jag skickat henne till psykiater. Hade aldrig orkat med ett sånt beteende. Du måste gå och prata med någon. Så kan du ju inte ha det.


    Hade din dotter varit sådan hade du precis som min mamma skickat henne till psykolog, när egentligen, det tragiskt  nog är mamman som skulle till psykologen.  Tyvärr är narcissistiska mammor inte den självanalyserande sorten. Jag skulle läsa boken "du är inte knäpp... det är din mamma!" eller någon annan bok om narcissism  och medberoende. 

    MVH 
    en tjej med en narcissistisk mamma
Svara i tråden
Svar på tråden Rädd för sorgen

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies