Orolig för att blivande sambo ska sluta jobba...

Tack! Då vet jag att jag inte tänker helt uppe i det blå i alla fall. Kommer nog säga något i stil med "Så länge din arbetssituation inte är stabil eller du visar upp en stabil plan, kommer det inte bli tal om ihopflyttning för min del. Jag vill känna trygghet när jag blir sambo.

Det som förvånar mig är att han är så klok och seriös när det gäller i princip allt annat. Han är också riktigt omtyckt på sitt jobb, sköter det bra, har avancerat upp mycket sedan han började och har goda möjligheter att fottsätta göra det. Så jag förstår inte varför han ens har tankar på att slänga bort en sån chans, bara för att det står lite still nu. Blir inte klok på hur han tänker. Tyvärr visar flera i hans familj och bekantskapskrets upp samma (och till och med värre) oseriöshet och gissar på att det kanske därför blivit någon slags normalitet för honom.

Han är varken från en liten by, storstad eller vänster, hehe.. Har helt enkelt bara haft en rätt slö livsstil genom åren och troligen fastnat i dessa vanor.

Han har dock varit med om en del tragiska saker, så på det sättet förstår jag att han inte orkat jobba vissa perioder. Men nu tycker jag det känns som att han skyller på varenda liten motgång och fastnar i att tycka synd om sig själv. Typ "Ja, nu kommer hösten och jag blir ju tyvärr så deppig då" eller "Jag är ju så trött på morgnarna och har svårt att komma upp", som om det vore världens ovanligaste känslor och en anledning att slippa jobba.

Jag försöker säga att alla känner likadant ibland, men ändå får han det till att det är mycket svårare för honom att jobba. Kan ju vara så att han faktiskt har en depression på riktigt, men han verkar inte vilja söka hjälp för det i så fall (han har tidigare uttryckt att det är meningslöst).

Det stämmer kanske till viss del. Jag kommer från en familj och omgivning där jobb är viktigt och där man helst även ska ha utbildning för att anses "bra". Kanske finns delvis en rädsla hos mig över vad alla ska tycka, om jag har en partner som blir arbetslös frivilligt. Jag själv bryr mig inte om hans jobb är fint eller inte, men jag tycker ändå det känns tryggt med en partner som vill ha en sysselsättning. För mig är det ett tecken på välmående.

Visst finns en längtan ibland även hos mig att leva utanför "ekorrhjulet", absolut. Men jag vill även göra något som jag "brinner" för och tyvärr verkar inte min pojkvän ha samma känsla.Jag kände mig arg när jag startade tråden, därav mitt nick. Eller arg och arg, tror att besviken är en mer passande känsla. Som sagt är min kille så fin och seriös på andra sätt. Han sköter hem och ekonomi, som några gav exempel på, prima så på det sättet är han ingen slarver annars. Och han är jättefin som person. Så jag hade verkligen sett fram emot att påbörja ett liv tillsammans, men om vi ska ha så olika inställning till en så grundläggande sak känns det plötsligt svårt.

Har frågat honom om han inte har något drömjobb han skulle vilja försöka få. Han verkar ha en vision om ungefär vad han vill jobba med, men tyvärr är han inte jättesugen på att studera. Allt ska gå så fort i hans värld, så flera år på utbildning är han inte motiverad till. Åtminstone inte nu.

Förstår vad du menar, då jag själv gjort ungefär så förut. Skulle kunna vara något sånt min pojkvän gör, men jag tvekar lite på det. Han klagar väldigt ofta på när arbetsdagen har varit för dålig och jag tänker att om han velat dölja det borde han hållt det inom sig. Ibland känner jag mig ärligt talat som en klagomur. Samtidigt tycker han ofta om att prata och berätta om jobbet, och dessa gånger verkar han genuint trivas med det. Så jag vet inte riktigt exakt hur han känner egentligen, mer än att han uppenbarligen inte stormtrivs hela tiden i alla fall.Ja, "brinner" var fel ordval av mig. Det sunda är förstås att hitta en sysselsättning och en vardag som man trivs med, och det är det jag hoppas att min pojkvän ska vilja göra.

Har inte tagit upp det med honom igen ännu. Igår verkade det plötsligt som att han tänker fortsätta jobba, så då låter jag just den frågan vara så länge. Däremot kommer jag, inom kort, försöka att prata om vår framtid och eventuella samboboende i stort. Fråga honom vad han tänkt sig långsiktigt, vad som är viktigt för honom osv.

Tyvärr är vi olika på flera sätt och även om vi har kul ihop och älskar varandra, så påverkar dessa olikheter tyvärr ganska mycket ibland. Åtminstone mig. Jag visste det redan när vi blev tillsammans, men nyförälskad som jag var kunde jag aldrig föreställa mig hur utmanande det skulle bli. Att komma från så olika bakgrunder som vi gör. Ibland önskar jag ärligt talat att han bara var en vanlig, tråkig medelsvensson från en vanlig volvo, villa och vovve-bakgrund. Vet att det är dumt av mig att tänka så, men kan inte låta bli.

Sorry, nu blev det lite sidospår.

Angående att han skulle planera att som eventuellt arbetslös leva på mig, så är det inte det som oroar mig. Har förut varit med om att ex/dejter utnyttjat min inkomst när de själva inte kunnat ta hand om sin ekonomi, är numera väldigt vaksam på såna beteenden och har aldrig märkt sådana tendenser hos min nuvarande kille under vår tid tillsammans. Han är tvärtom väldigt noga med sin ekonomi och tyvärr tjänar han rätt dåligt, vilket innebär att han inte skulle förlora jättemycket på att sluta jobba - därav kanske det på ett sätt är förståeligt att hans arbetsmotivation inte är skyhög.

Det som främst oroar mig är hur hans egna hälsa ska bli om han hamnar utanför arbetsmarknaden igen. Han verkar liksom inte ha någon plan framåt. Tror inte hans tanke är att han ska leva på a-kassa hela sitt liv, men han verkar inte förstå hur svårt det kan bli för honom att få jobb igen. Ingen kommer att dyka upp och ge honom ett arbete med hög lön plötsligt bara sådär, utan att han kämpar lite för det. Risken är att han kommer att sitta hemma hela dagarna, inte göra något och bli nedstämd till slut. Han är redan allmänt negativ som läget är nu och jag tror inte det kommer att förbättras av att inte ha något att göra alls om dagarna. Han har inga särskilda intressen utanför jobbet heller.

Sedan känns det ärligt talat så jobbigt att vara med någon som inte har samma "driv" som jag själv. Jag menar inte att jag är någon karriärmänniska, men jag trivs så bra med mitt jobb och mina studier. Ser fram emot att få jobba med det jag utbildar mig till, även om det inte kommer att ge någon skyhög inkomst. Det känns så svårt om jag ska leva ihop med någon som mest ser ett jobb som en inkomst och att om lönen inte är hög, så kan man likagärna vara hemma. Om det nu är så han tänker.

Nu verkar det förvisso som att han tänker fortsätta på jobbet. Men han kan ju ändra sig när som helst, så känns bara så otryggt.. Och hur som så är det också jobbigt att han inte heller trivs med sin arbetssituation i nuläget samt att han har en så negativ inställning. Den kväver mig en hel del i mitt i övriga rätt trivsamma liv.

Sedan har min kille såklart rätt att göra och känna vad han vill. Jag kan inte tvinga honom att tänka som jag. Men tyvärr har han haft en hel del negativa perioder under vårt förhållande, där jag har tagit rollen som den som ska försöka ge positiva tankar och visa vägen framåt. Nu vet jag inte om jag kommer att orka det mer, börjar känna mig påverkad av det.