Ni som är otrogna hur känns det?
Ja. Hur känns det egentligen
Ja. Hur känns det egentligen
Men om man har problem med något i förhållandet,varför pratar man då inte om det med sin partner istället för att vara otrogen?
Går inte problemen att lösa så är det ju ärligare att göra slut.
Att stanna kvar i ett förhållande man anser inte fungera och samtidigt låta sin partner få leva i en lögn är inget annat än egoistiskt.
Du spelat ett spel med höga insatser, och den som kan förlora mest är din fru, hon som du inte tillfrågar ens.
För mig resulterade min sambos otrohet i många år med psykiska besvär, missbruk och jag kommer troligen lida resten av mitt liv. Vill du verkligen riskera att din fru får det så?
Tycker det här är en intressant filosofisk diskussion, utan självklara svar.
I fallet där part A är missnöjd med sexlivet, men allt annat är bra, och A vill fortfarande leva med B.
Person B är nöjd med att sexlivet lagts på hyllan, och vill också leva med ihop med A
Då finns det 4 scenarion om vi förenklar lite.
1. A får också lägga ner sitt sexliv, vilket får till följd att A blir mer lättirriterad och grinig, och även B känner av det här, så förhållandet är ok, men inte alls så bra som förut.
2. B känner att han/hon måste ställa upp för sex för A:s skull, vilket görvatt B inte mår riktigt bra, och A är inte helt nöjd heller, då sexet är rätt oengagerat. Förhållandet blir även här sämre.
3. De separerar, med allt vad det innebär för ekonomi, socialt umgänge mm, och det drabbar båda hårt, då båda egentligen vill leva med varandra och trivs ihop.
4. A söker sex på annat håll, är nöjd och harmonisk vilket gör att även B trivs utmärkt i förhållandet.
Båda är lyckliga.
Så länge A sköter det snyggt, är alternativ 4 det som är bäst även för B, för det är faktiskt så, att det man inte vet om kan man helt omöjligtvis ha nått ont av heller.
Men visst är det en risk, och kommer det fram blir det en variant av alternativ 3, fast lite hårdare uppbrott troligtvis.
Visst kan man tycka att det moraliskt riktiga är att separera, men vad säger att B blir lyckligare av det?
Livet är inte svartvitt, och det är kanske bättre att leva lyckligt ovetandes än olycklig med alla korten på bordet.
En relation bygger på sanningar, vita lögner, halvsanningar och rena lögner. Man får fixa och trixa efter bästa förmåga. Man kastar inte bort en lång relation med allt man byggt upp tillsammans bara för att man inte längre synkar sexuellt utan då får man vara ärlig mot sig själv och hitta en lösning som man själv mår bra av.
Självklart inte en optimal lösning men som i många sammanhang kan man inte få den optimala lösningen utan man får leva med den bästa lösning man kan få.
Men om man har problem med något i förhållandet,varför pratar man då inte om det med sin partner istället för att vara otrogen?
Går inte problemen att lösa så är det ju ärligare att göra slut.
Att stanna kvar i ett förhållande man anser inte fungera och samtidigt låta sin partner få leva i en lögn är inget annat än egoistiskt.
Tycker det här är en intressant filosofisk diskussion, utan självklara svar.
I fallet där part A är missnöjd med sexlivet, men allt annat är bra, och A vill fortfarande leva med B.
Person B är nöjd med att sexlivet lagts på hyllan, och vill också leva med ihop med A
Då finns det 4 scenarion om vi förenklar lite.
1. A får också lägga ner sitt sexliv, vilket får till följd att A blir mer lättirriterad och grinig, och även B känner av det här, så förhållandet är ok, men inte alls så bra som förut.
2. B känner att han/hon måste ställa upp för sex för A:s skull, vilket görvatt B inte mår riktigt bra, och A är inte helt nöjd heller, då sexet är rätt oengagerat. Förhållandet blir även här sämre.
3. De separerar, med allt vad det innebär för ekonomi, socialt umgänge mm, och det drabbar båda hårt, då båda egentligen vill leva med varandra och trivs ihop.
4. A söker sex på annat håll, är nöjd och harmonisk vilket gör att även B trivs utmärkt i förhållandet.
Båda är lyckliga.
Så länge A sköter det snyggt, är alternativ 4 det som är bäst även för B, för det är faktiskt så, att det man inte vet om kan man helt omöjligtvis ha nått ont av heller.
Men visst är det en risk, och kommer det fram blir det en variant av alternativ 3, fast lite hårdare uppbrott troligtvis.
Visst kan man tycka att det moraliskt riktiga är att separera, men vad säger att B blir lyckligare av det?
Livet är inte svartvitt, och det är kanske bättre att leva lyckligt ovetandes än olycklig med alla korten på bordet.
Tycker det här är en intressant filosofisk diskussion, utan självklara svar.
I fallet där part A är missnöjd med sexlivet, men allt annat är bra, och A vill fortfarande leva med B.
Person B är nöjd med att sexlivet lagts på hyllan, och vill också leva med ihop med A
Då finns det 4 scenarion om vi förenklar lite.
1. A får också lägga ner sitt sexliv, vilket får till följd att A blir mer lättirriterad och grinig, och även B känner av det här, så förhållandet är ok, men inte alls så bra som förut.
2. B känner att han/hon måste ställa upp för sex för A:s skull, vilket görvatt B inte mår riktigt bra, och A är inte helt nöjd heller, då sexet är rätt oengagerat. Förhållandet blir även här sämre.
3. De separerar, med allt vad det innebär för ekonomi, socialt umgänge mm, och det drabbar båda hårt, då båda egentligen vill leva med varandra och trivs ihop.
4. A söker sex på annat håll, är nöjd och harmonisk vilket gör att även B trivs utmärkt i förhållandet.
Båda är lyckliga.
Så länge A sköter det snyggt, är alternativ 4 det som är bäst även för B, för det är faktiskt så, att det man inte vet om kan man helt omöjligtvis ha nått ont av heller.
Men visst är det en risk, och kommer det fram blir det en variant av alternativ 3, fast lite hårdare uppbrott troligtvis.
Visst kan man tycka att det moraliskt riktiga är att separera, men vad säger att B blir lyckligare av det?
Livet är inte svartvitt, och det är kanske bättre att leva lyckligt ovetandes än olycklig med alla korten på bordet.
Varför kan man inte hitta en lösning som innebär att man är ärlig mot sin partner också, t.ex. öppet förhållande?
Jag har länge varit nyfiken på detta med att vara otrogen, men jag vill inte vara det, men i min fantasi är jag det ändå! Jag känner bara att om jag skulle vara otrogen så tror jag att jag hade mått skit dåligt. Alltså min sambo är så snäll och en så fin och genomgod kvinna! Jag hade haft så dåligt samvete. Hade jag däremot känt ngn form av hat mot min partner så hade jag lätt kunnat vara otrogen. Men jag gör inte det. Jag älskar henne! Men vi har nästintill inget sexliv och jag är dödskåt! Vi är 2 kvinnor! Jag vet! Helt otroligt :D Jag tänder på både män och kvinnor, kvinnor tänder jag på både fysiskt och känslomässigt och män mest bara fysiskt. Jag har någon gång chattat med ngn och planerat att träffas men då själva planerandet att träffas fick mig att komma så hårt flera gånger kände jag inget behov av att ses IRL. vilket jag nog ändå aldrig hade gjort hahaha!