• Mon 12 Aug 2019 22:29
    1214 visningar
    30 svar
    30
    1214

    Hur få ihop det som bonusfamilj???

    Jag vet, jag vet.. inte så värst intressant ämne för många.. men ändå viktigt tycker Jag: )

    Jag undrar hur i skjutton ska man få ihop livet i en bonusfamilj med alla dess konflikter?!

    Jag är en bonusmamma och jag tycker givetvis om mina bonusar men ibland inte alls. Jag förstår inte min sambos tankesätt kring uppfostran alls ibland och blir så jäkla irriterad och besviken ibland! Finns så mkt risker med att se sin partner som förälder och sen får man kanske ett gemensamt barn.. kommer sambo att vara så där med VÅRAT barn också? Över min (irriterade) kropp!! Men hur gör ni alla?? Hur går ni det att inte explodera och hur håller ni ihop?? Hur pallar man i längden?? Är så svårt då man ser bonusbarn på ett helt annat sätt och i ett annat ljus (både negativt och positivt) än sin sambo. Ibland kan ens sambo inte se vissa saker hos sina barn som bonuaföräldern gör.. Hur ska man presentera det utan att låta som en slags uppläxande kärring??

    Ja men hjälp... alla tips och råd välkomnas

  • Svar på tråden Hur få ihop det som bonusfamilj???
  • Mon 12 Aug 2019 22:59
    #2
    Anonym (E) skrev 2019-08-12 22:46:23 följande:

    Gör alla inblandade (inklusive dig själv) en stor tjänst och avstå från detta förhållandet och se sedan till att aldrig dejta någon med barn sen innan.


    Haha ok.. Tack (eller nått) för tipset.

    Har du själv valt att avstå det eller har du ingen erfarenhet??
  • Tue 13 Aug 2019 02:28
    #5
    Anonym (särbo) skrev 2019-08-12 23:44:32 följande:

    Det bästa alternativet är att vara särbo. Dela vardagen när det är barnfritt och när man själv känner för och orkar när barnen är där, och sedan ha sin egen tid och boende helt utan bonus-livet att välja när man inte orkar mer.


    Men då får vårat gemensamma barn som är litet varannan veckas boende och separerade föräldrar och det är inget som jag vill. Tyvärr, men hela den delen i vårat liv där bonus grejen är funkar inte och är skitjobbig. Men de (få) ggr då det bara är Vi, jag, sambo och gemensam är det super ! Kan även tycka att det är super när min bonus dotter är med men de övriga inte alls
  • Tue 13 Aug 2019 02:30
    #6
    Anonym (kkö) skrev 2019-08-13 00:36:14 följande:

    Hålelr med

    Enligt statisktiken har bonusfamiljen ännu högre risk att krascha

    Det du beskriver är ingen bra grund för att flytta ihop. Problemen försvinner inte av sig självt


    Little 2 Late vi bor redan ihop sen dryga 4 år tillbaka. Men då var det i alla fall varannan vecka bonusarna kom. Nu är det heltid sen va 3 år tillbaka. Det gick väl bra i början men nu säger jag bara "help me" :/
  • Tue 13 Aug 2019 02:41
    #7

    När vi planerade och fick vår gemensamma, hade jag aldrig tänkt att vi skulle separera eller att vårat barn skulle bo i två olika boenden! Aldrig! Och det är absolut inget jag vill. Men jag vill heller inte vara i detta!

    I somras var de borta nästan hela sommaren hos sin andre förälder. Alltså jag skämtar inte, det tog typ 2 veckor att återhämta sig och 3 veckor tills vi hittade tillbaka till sexlivet igen! Jag var så jäkla glad! Kändes bra! Sen kom de hem igen. Jag tänkte att "nu ska jag försöka vara positivt inställd istället" ändra min apporach lite. Det höll i knappt 1 vecka. Känns som jag är fast. Det sorgliga är att jag tycker så mkt om min bonus dotter, henne är det inga problem med. Hon kunde vara min egna dotter. Jag tycker hela grejen är svinjobbig. Kommer jag vara tvungen att gå? Pga att mitt mående försämras?

  • Tue 13 Aug 2019 12:07
    #11
    Anonym (41) skrev 2019-08-13 02:55:21 följande:

    Hej, så jobbigt det låter, har själv varit bonusmamma i mitt förra förhållande så lite erfarenhet har jag.

    Det känns känns lite svårt att trolla fram en lösning, men skönt att du fick ett" break" i somras.

    Ni skulle inte kunna tänka er att prata med någon familjeterapeut tillsammans? Innan det blir ännu värre.

    Känns som att det finns risk att det spricker annars.


    Ja det är jättejobbigt! Jag mår ärligt talat skit just Idag! Min sambo och jag hade kommit överens om att, eftersom skolan börjar snart så ska inte tonåringarna sova över mer (de är 13 och 15) eller åka bort över helgerna eller veckorna mer utan förbereda sig inför skolstart nästa vecka. Min sambo berättar då för mig att bonussonens kusin och deras familj (som dessutom vi var jättedålig kontakt med då de har varit jätteotrevliga emot Min sambo för att han skiljde sig och de är kristna & ansåg att han syndar trots att hans ex varit otrogen och skitit i barnen och spårat ur religiöst) så fick han all skit från de. Sen var de emot att vi träffades och har även uttryckt fördomar mot HBTQ person som jag har MÅNGA vänner som är.) De har aldrig ringt och gratulerar vårat gemensamma barn heller. Hur som helst så säger sambon att bonusen vill nu åka med de till Sthlm för att bonussonem ska få träffa sin flickvän qom han har träffat 1 ggr tidigare. Jag fattade ingenting och frågade min sambo varför de ska ta med hans son för att han ska träffa sin flickvän som min sambo aldrig har träffat och har aldrig ens pratat med hennes föräldrar. Min sambo sa då att han tackade mig för att han fick bolla detta med mig och vi kom överens att ungarna inte ska som vi kom överens om tidigare sova över eller resa mer. Dessutom höll han mee att allt detta lär skumt. Dessutom är denna nya flickvän 14 år gammal och tydligen (kristen och har super stränga föräldrar. Att hon inte får använda sociala medier etc) detta förvånade mig över hur då hennes föräldrar kan låta henne då få träffa en kille som är snart 16 och som hon bara träffat 1 ggr. Jag frågade min sambo om bonusens kusiner föräldrar frågat min sambo om han kan tänka sig följa med eller ens berättat om detta tidigt? Vidare ville de vet fort för de skulle boka en stuga.??? Jag frågade då min sambo om han ens HÄR hur detta låter?? Han sa då ja. Och sa då att han ska säga absolut nej till sin son.

    När jag väl är på jobbet hör mkn sambo av sig och säger att han har ångest att bonusen vill så gärna träffa sin flickvän etc. Vi har hursomhelst en diskussion kring detta och jag säger då kort ich gott att han inte ka hålla på så här. Säga nej sen så fort ungen argumenterar eller visar sura miner så ändrar han sitt beslut frön ett nej till ett ja. Och så blev det. Jag fick veta att bonus ska få åka ändå. Jag blev helt paff. Frågade om han har fått telefon nummer till flickvännens föräldrar och pratat med de först. Nej det hade han inte.. Jag jag tappade hakan. Jag känner mig just nu helt.. finner inga ord! Jag tappar ju alla min respekt för honom som person och som förälder. Så här är det hela tiden! Och så har jag ett barn med honom.. å jag kan inte låta bli att vara orolig.. mår skit. Vi har fått hos fam-rådgivning men detta funkar sådär. Vi har haft em pause från detta nu under sommaren.

    Förlåt flr långt svar. Vet bara inte vem jag ska vända mig till. Känns lättare att prata/skriva med ngn som man inte känner :)
  • Tue 13 Aug 2019 12:13
    #12
    Anonym (Gittan) skrev 2019-08-13 04:52:48 följande:

    För mig var det en olöslig ekvation och då hade vi ändå inte hans ungar på heltid. Min bodde heltid däremot då hans pappa är död sedan länge.

    Skillnaden var att min var äldre, tonår, och hans mycket yngre. Vi fick även ett ihop men det hjälpte inte... vi separerade när vårt barn var fem år.


    jag ör tyvärr rädd för detta. Att det ska sluta så här. Kanske måste vi bli särbos :(
  • Tue 13 Aug 2019 13:54
    #13
    Anonym (Ge upp) skrev 2019-08-13 10:19:56 följande:

    Han kommer självklart vara lika dålig pappa till ert nya barn som han har varit till sina originalbarn. Det kommer bli tydligare ju äldre ditt barn är. Ditt barn kommer se upp till sina syskon och ta efter deras beteende. Om ni har olika regler för hans barn och ditt barn så blir allt bara värre.

    Troligtvis så kommer hans barn favoriseras och skämmas bort mer än ditt barn eftersom att hans barn är hos er mer sällan.

    Du visste väl att han var en dålig pappa innan du blev gravid? Du måste också förstått att risken för separation var väldigt hög redan från början. Bonusfamiljer har en statistiskt väldigt låg chans att överleva mer än 10 år.

    Tror tyvärr att ni har 0 chans att hålla ihop. Frågan är bara hur länge ditt barn ska behöva leva i en familj med dåliga relationer innan du lämnar.

    Förhoppningsvis så får ditt barn en bonusmamma som tycker om att ha hen hos sig och som tar väl hand om ditt barn när hen är hos sin pappa.


    Låter som att det här har hänt dig??

    Riktigt så här mörkt är det inte för oss. Det finns problem men inte av den graden du skriver. Och min sambo är absolut ingen "dålig pappa". En dålig pappa skiter i sina barn och dyker upp när det passar han eller aldrig och har inte sitt ansvar. En dålig förälder är en som sätter allt och alla andra framför sina barn, en som slår sina barn psykisk eller/fysiskt, som kränker, missunnar och begränsar sina barn. Det är det absolut SISTA min sambo är!

    Sen precis, som med alla föräldrar kan man brista inom vissa saker (även jag kan göra det) för jag är inte heller perfekt! Bara för att jag kan bli arg, besviken på honom för de väl han gör förutsätter detta absolut inte att han är en dålig förälder. Det var det dummaste jag har hört på ett bra tag.
  • Tue 13 Aug 2019 18:44
    #15
    Anonym (Ge upp) skrev 2019-08-13 14:45:41 följande:

    Nej jag lever i kärnfamilj med min man. Men jag har sett så många trådar med kvinnor som har samma problem som du har. Dom kämpar och kämpar och gå miste om chansen att få ett lyckligt och harmoniskt liv. Det är så tragiskt. Varför plåga sig och sina barn på detta sättet bara för att få leva med någon?

    Jag tycker man kan vara en dålig pappa av fler anledningar än dom du nämner. Du själv skriver ju att du inte vill att han är likadan mot ert barn som han är mot sina första barn. Om han är en bra pappa så borde du väl inte ha något emot att han fostrar ert barn på samma sätt som sina orgnialbarn? (men alla har iofs olika krav på vad som behövs för att vara en bra pappa)

    Enligt statistiken så har ni små chanser att hålla ihop. Lägg till era problem och det ser dystert ut. Du verkar inte lycklig. Familjen fungerar inte, samlivet fungerar inte...


    Alltså du har rätt på sätt och vis. Men grejen är att de negativa sakerna jag nämner är inte allt han står för . Det finns många bra saker också. Det som oroar mig är detta sätt att han låter folk i princip köra över honom. Att han är så lätt manipulerad gör att jag attraktionen sexuellt blir sämre dessutom. Jag vill ha tillbaka den han var i början. Låter dåligt nu men när hans barn inte är hemma så tar det kanske 1 vecka och han är mer glad, han fixar och donar med allt möjligt och är
  • Tue 13 Aug 2019 18:52
    #16
    Alexa55 skrev 2019-08-13 18:44:53 följande:

    Alltså du har rätt på sätt och vis. Men grejen är att de negativa sakerna jag nämner är inte allt han står för . Det finns många bra saker också. Det som oroar mig är detta sätt att han låter folk i princip köra över honom. Att han är så lätt manipulerad gör att jag attraktionen sexuellt blir sämre dessutom. Jag vill ha tillbaka den han var i början. Låter dåligt nu men när hans barn inte är hemma så tar det kanske 1 vecka och han är mer glad, han fixar och donar med allt möjligt och är


    ... mer tydlig i sin kommunikation. Han är mycket mer framåt och fast vid vad han tycker och har bestämt. Sen är de hemma igen och allt bara vänds upp och ner på ngt vis. Jag vet inte varför det ska behöva bli så så fort de kommer hem?? Vad är skillnaden? Vart är det han spelar, med mig eller med barnen? Jag blir förvirrad. Sen detta att han inte tänker till innan han säger saker till ungarna. Han kan lova mig att vara konsekvent å vi bestämmer ngt å den gör han tvärtom! Det är här jag oroar mig då det kommer till vårat gemensamma barn. Jag är väldigt konsekvent, jag är principfast och rak, ärlig och tydlig! Har jag sagt Nej så är det nej! Jag lånar ut mitt öra, sen tar jag ett beslut och står fast vid det. Det går inte att argumentera fram en ändring hos mig för jag stänger ner t.ex den unge direkt! Och på så vis skapar jag också en förutsägbarhet. De vet vart de har mig, detta för att bonusarna aldrig börjar argumemtar eller tjafsar med mig. Men de tjafsar sönder min sambo och han låter de göra det. Så när våran gemensamma är större, blir jag så BAD COP i nästan allt?? Nej tack. Här behöver jag hjälp! Inte få höra att det bara är att skiljas å ge upp!
  • Wed 14 Aug 2019 02:10
    #18
    nernu skrev 2019-08-13 22:26:31 följande:

    Varför inleder du en relation och skaffar barn med en man när du inte tycker att han är en duglig förälder?


    Men tror du att det var så här i början..? När vi fick barn tsm så såg allt annorlunda ut, bättre. Sedan har det tyvärr gått nedåt! Vidare så vet jag inte om du förstår, men jag har så länge velat ha egna barn. Här hade jag hittat den perfekta personen att ha barn med. För han var och är på ett sätt perfekt idag med. Men speciellt då! Du förstår, saker förändras i ett förhållande/äktenskap och i livet. Folk förändras. Ibland positivt och ibland tyvärr negativt. Hade jag vetat vad jag vet idag, så hade jag inte förändrat nått. Jag vill trots alör ha kvar mitt barn, ändrar man små saker så kanske mitt barn aldrig hade funnits till. Det hade jag aldrig önskar, hur dåligt det än är annars.
  • Wed 14 Aug 2019 02:17
    #19

    Folk verkar tro att vara för att man har problem i ett förhållande eller i sin familj så innebär det direkt att män bara ska gå, lämna och skiljas. Men alla kanske inte vill det , eller hur. Man kanske vill kämpa lite också. Inte bara (som många gör nuförtiden) direkt lägger svansen mellan benen och sticker då minsta tecken på svårigheter blir synlig. Även om saker är slut och asjobbigt i relationen så kanske man älskar varandra ändå. Man vill vara tsm och rädda sitt kärleksliv.

    Bonusmammor/pappor behöver också ett forum eller ett utrymme att kunna få uttrycka sig på utan att folk bara kastar fram ord som "stick, gå., varför skaffa barn med honom" etc. Vissa av oss vill försöka reparera skadorna innan vi kastar det i soporna. Miljötänk ;)

  • Wed 14 Aug 2019 23:22
    #23
    Anonym (Ge upp) skrev 2019-08-14 05:56:28 följande:

    Fast i bonusfamilj är saker annorlunda mot en kärnfamilj. Har finns fler lojaliteten och barn som tvingas leva med en vuxen som dom inte har band till och inte valt. Dessa barn ska få känna sig älskade och välkomna i sitt hem alltid och deras välmående måste komma först. Dom har inte valt detta livet. Ni har valt det åt dom.

    När det gäller er relation och ert liv ihop så verkar ni sakna grundläggande förutsättningar. Du känner dig inte trygg och avslappnad i ditt eget hem. Du mår opsykist dåligt av den familj du lever i.

    I relationen så saknar ni viktiga grunder. Ni kan inte kommunicera och har inget fungerande sexliv.

    Har man en kärnfamilj så kommer mycket gratis. Då finns det inte heller andra barn vars bästa kommer först från början


    Du har rätt att barnen inte valt detta liv och att de ska få känna sig välkomna och trygga.

    Jag vill däremot att de ska visa hänsyn till sina nya medlemmar i bonusfamiljen. Deras bioförälder valde att skita i de 2 och stack. Dumpa över allt ansvar på min sambo och mig! Jag har glädligen tagit emot dessa 2 men när jag träffade min sambo så bodde barnen varannan vecka. Det var så bra! Sen plötsligt blev det heltid. Jag var inte beredd på det. Men jag fick acceptera. Och det har funnits mest tider som varit mysiga och positiva. Jag är den som har funnits där för de 2, det är jag som gjort läxor, läst godnatt säga då de var mindre, bakat, hjälpt till, lyssnat och tröstat med mkt mer. Men idag är allt bara så svårt och annorlunda mot vad det var förr. Bonus dotter kommer jag mkt bra överens med. Hon säger att hon älskar mig och det gör mig glad. Men det andra bonussyskonet är det svårt med. Han är så jobbig i perioder och jag orkar inte med honom. Hela hans sätt ibland är så provocerande. Han tänker inte och bara gör.. vilket skapar problem i vår relation då min sambo ser det men samtidigt försöker att låtsas som det regnar.
  • Wed 14 Aug 2019 23:34
    #24
    nernu skrev 2019-08-14 18:23:12 följande:

    Menar du att han var en bra förälder när ni trffades när ni dejtade och levde ihop innan ni skaffade barn? Och när ni skaffade barn blev allt helt annorlunda?

    Jag förstår att man kan förändras men man brukar inte skifta helt i sitt föräldraskap på det viset.


    Ja och han är fortfarande en bra förälder på så vis att han älskar sina barn, tar hand om de riktigt bra och är fin mot de. Men han är inte konsekvent och förstår inte att man inte kan t.ex säga nej och sen ändra sig hela tiden till ett Ja. Han kan ge de ett straff men samtidigt gå in till de med en skål med godis och fråga om de vill ha Fanta också. Sen när de ser att han bär på skuldkänslor så visar de sina valpögom och gnäller 1 minut så har de inte straffet längre.. . Det blir problem mellan oss, detta då jag är den enda andra vuxna i deras liv som finns där flr de. Så jag försöker att vägleda de också. Deras andra förälder finns inte där. Det är jag liksom. Vidare gör det mig besviken att han aldrig håller det vi kommer överens om barnen, s0 fort jag t.ex är och jobbar så förändras allt. Alla regler och rutiner. Blir uppriktigt sagt ur less! Som sagt, han är verkligen ingen dålig människa och heller ingen dålig förälder.. Men han är bara så dålig på detta med att hålla det man kommer överens om.. vilket gör att jag blir arg och besviken.. och vill dra..
  • Thu 15 Aug 2019 12:51
    #28
    nernu skrev 2019-08-15 11:52:27 följande:
    Men du menar att under hela tiden ni var tillsammans innan ni skaffade barn så var han konsekvent och hade en bra uppfostransmetod?

    Pratade ni inte om vilken syn ni har på barn och familjeliv innan ni skaffade barn?
    Ja det är precis det jag menar! Jag fattar liksom inte vad som har hänt? Och ja på din andra fråga också. Vi pratade supermycket om det. I och med att vi träffades via nätet och pratade om allt mellan himmel och jord, bland annat värderingar, familjeliv, barnuppfostran, sexliv, vänskap, gränser, rutiner, jämställdhet, ja you name it, allt! Det är därför som jag upplever allt detta som så oerhört svårt och frustrerande. Idag frågade t.ex. "en fråga bara, tog du numret till flickans föräldrar så att vi kan ringa dit och bara dubbelkolla allt nu? Och pratade du med din son om att vi vill göra det?" Svar: "nej det har jag inte.." jag frågade då om han hade gjort samma sak när det kommer till hans dotter, detta då jag vet att han är mer hård mot henne, så svarade han inte. Så nu känner jag bara att jag är inte säker på om jag vill vara i detta mer. Men, det som håller mig kvar är vårat gemensamma barn, och min bonusdotter (vi står nära varandra) samt någonstans hoppet om att polletten ska trilla ner och jag ska få se förbättring. Jag har sagt att jag känner att du ljuger för mig, drar vita lögner hela tiden, då säger han att han inte gör det. Men om han lovar mig att fullfölja ngt vi kommit överens om och sen så fort jag inte är hemma går han och gör tvärtom och jag får själv ta reda på att överenskommelsen INTE fortfarande gäller, att han brutit det vi var så överens om, är det sanning då? Är det ok?

    Jag upplever det hela som att han förändrats sista tiden. Som att han bara inte bryr sig mer om vad hans barn gör och inte, som att det är lättast att bara säga "ja" till allt! Och sådan föräldrastil föraktar jag. Han vet det också, att curling är ngt som jag tar avstånd ifrån och alltid gjort. Han var precis likadan förr, men nu... Vad har hänt?
  • Thu 15 Aug 2019 12:52
    #29
    Anonym (41) skrev 2019-08-15 00:51:51 följande:

    [quote=79832526][quote-nick]Anonym (41) skrev 2019-08-15 00:49:10 följande:[/quote-nick][/quote]

    Ja ni är ju inte inne på samma linje riktigt, och när han inte ändrar sig fast ni pratar om det vet jag faktiskt inte om jag kommer på något bra svar.

    Men jag hoppas det löser sig i slutändan och du får andra bra tips här.


    Tack :)
  • Thu 15 Aug 2019 12:58
    #30
    Less is more skrev 2019-08-14 06:14:57 följande:

    Själv skulle jag aldrig flyttat med någon som har barn sedan tidigare, alltså små barn.

    Då är det bättre att vara särbo och träffas själva emellanåt när man är barnfri.

    Om man inte har egna barn och vill ha barn skulle jag fundera på om mannen ifråga skulle klara av fler barn. Kanske hinner han egentligen inte med fler barn ?

    Lastar han redan över mycket på dig så vdt du hur det kommer att bli.


    Vet du att det är många som säger det, att vara tsm med någon som har barn sedan tidigare är en dålig idé. Och jag tyckte så också förr, då jag haft en dålig erfarenhet för många herrans år sedan. Men då jag träffade min sambo (via nätet) så hade vi första året ett distansförhållande, sen visste jag att han hade barn, men! Det var VARANNAN vecka! Detta gjorde världens skillnad för mig i beslutet att fortsätta förhållandet ändå, och flytta till honom. Jag lämnade mina syskon och vänner och flyttade till honom, jag plugga visserligen på universitetet då också, i den staden men barnen var som sagt varannan vecka. Och det gjorde det hela så mkt lättare. När vi träffades så sa jag från första början att jag vill ha egna barn, minst 2 stycken, jag sa också att "om du känner att du inte vill ha fler, säg det då nu" för jag vill inte slösa bort ännu mer tid på ngn som sen inte vill ha barn (fler barn). Men då detta barn kom så var allt bra, mysigt. Men nu börjar jag tänka att han nog inte klarar av detta. Och jag vill ha minst 1 barn till. Hade jag träffat ngn som inte hade haft barn så hade jag säkert redan varit gravid med andra barnet. Men då det ser ut som det gör nu, vill jag inte vara gravid just nu. Givetvis!
Svar på tråden Hur få ihop det som bonusfamilj???