Otrohet, men från ett annat perspektiv

Jag skulle inte vilja påstå att enbart varje sexuellt förhållande kan leda till kärlek - det är naturligtvis ingen främmande tanke. Men jag skulle vilja ta bort ordet sexuellt: varje förhållande kan leda till kärlek. Den roliga kollegan, personen en har ett gemensamt intresse med, barnens kompis förälder som är så förstående etc. alla relationer kan leda till kärlek. (Vilket jag tycker är en bra grej, kärlek är en härlig känsla!)

Men jag håller med dig om att det verkar dumt att tvinga någon till det ena eller andra sättet att leva. Däremot är det inte dumt att verkligen fundera på varför vi känner som vi gör, utan att luta sig tillbaka på historiska överlevnadschanser. Det kan finnas med som en generell förklaringsmodell, men vilken anledning finns till att inte ifrågasätta om det är det mest gynnsamma eller önskvärda nu när förutsättningarna inte är desamma längre?

Ja... ok... men det är väl lite det jag inte kan förstå... alltså om en person känner på det viset så kan jag förstå att den personen inte *själv* vill ha sex med andra, men om dens partner inte har den synen på sex, varför då förbjuda *partnern* att ha sex med andra? Är det för att man inte tror på partnern när hen säger att hen inte känner likadant? Och att man inte vill att ens utvalda ska dela nåt nära med nån annan... varför är det för de allra flesta människor helt ok att partnern har väldigt djupa vänskapsrelationer med andra än dem själva då? Där är det ju frågan om nåt mycket mer speciellt än vad sex behöver vara.

För att svara på din fråga så härstammar det från våra kristna värderingar. Helst ska det inte vara sex alls men för fortplantningens skull får det förekomma men då endast av gifta par. Det är något som sker bakom stängda dörrar och inte för att det ger njutning. I andra kulturer ser man helt annorlunda på detta och där är det ofta ok med flera partners.

Dessa värderingar är alltså helt och hållet en social konstruktion och människan är knappast anpassad för monogami på detta sätt. Vilket bevisar sig själv när man ser alla trådar om problem med sex. Människan är också fullt kapabel att älska mer än en person i taget (med kärlek och attraktion).

Vilka är troligare att bryta upp från äktenskapet tror ni - de som är beslutna att vara trogna och sätta äktenskapet och familjen först eller de som sätter sina njutningar först?

Själv skulle jag inte vilja vara ihop med nån som hade så pass annorlunda värderingar från mig. Hade dragit mig från att ingå en relation med någon som haft många tillfälliga sexpartners/sexpartners utanför en relation.

Den än viktigare frågan är - vilka tror ni är mest nöjda i efterhand? De som satte trohet främst eller de som levde ut sina lustar? Vore ju fantastiskt att ha ett facit...

Mitt alternativ hoppas jag: den som sätter äktenskapet och familjen först, men inte nödvändigtvis likställer det med sexuell trohet, utan håller lusten till livet självt vid liv genom att unna sig njutning på alla möjliga områden.

Den än viktigare frågan är - vilka tror ni är mest nöjda i efterhand? De som satte trohet främst eller de som levde ut sina lustar? Vore ju fantastiskt att ha ett facit...

Det här var min själ en *riktigt* bra poäng. Jag har hela tiden tänkt så här:

Monogam: har en mental föreställning hur den vill ha det. Denna föreställning får en direkt, inskränkande/begränsande påverkan på den öppna/polygama partnerns liv. Dvs, den monogama styr över vad den andre får göra.

Öppen/polygam: har en mental föreställning om hur den vill ha det som *inte* begränsar den andres liv. Den Öppna/polygama styr inte över vad den andre får göra.

Slutsats: det är mer rationellt att det är den monogame som ändrar sig än den öppne/polygame (om man nu anser att förhållandet öht är värt att jobba för)

MEN. Varför skulle det vara viktigare att en människa inte blir begränsad, än att en människa inte blir sårad? Om man beskriver de här sakerna i vidare ordalag så är de ju båda två samma sak: ett sätt att må dåligt. 

Ok. Jag måste erkänna att jag får tänka om. Egentligen är det ganska självklart. Jag har bara varit så fast i det här med att man inte har rätt att aktivt, konkret gå in och styra vad en annan människa får och inte får göra. Huh. 

Tack för den här ögonöppnaren, jag vet verkligen inte varför jag inte har insett detta tidigare.

Det handlar inte om att styra människor.

Alla har rätt till sina känslor och trivs man inte med öppna relationer av något slag så gör man inte. En monogram person kan inte tvinga ens partner att vara trogen, däremot kan man berätta hur man vill ha det och vad man mår bra och dåligt av.

En person som vill ha sex med fler kan inte tvinga en partner att må bra av det.

Om man inte kan komma överens är det dax att ta ställning till separation . Det är inte mer rätt att den monogama går omkring och mår dåligt, än att en polygan person mår dåligt

Det finns inget som är rätt eller fel generellt. Du, eller någon annan, kan inte sitta och säga att det är fel att skiljas om att annat är bra. Det är upp till varje människa att bedöma/känna vad som är bra, eller tillräckligt bra för att leva i en relation med någon.