• Anonym (Suck)
    Tue 13 Aug 2019 11:52
    5390 visningar
    147 svar
    147
    5390

    Otrohet, men från ett annat perspektiv

    Otrohetsdiskussioner finns det många. Men de handlar alltid mer eller mindre uteslutande om att otrogna är hemska för att de sviker sin partner/är inte hemska för det man inte vet lider man inte av. 


     


    Men det finns ju en annan komponent - utöver svek-komponenten - som är lika intressant, nämligen sex-komponenten. 


     


    Alltså, det är väl klart att man blir förtvivlad över *svek*-komponenten i otrohet - alltså att man blir förtvivlad över att ens partner har gått bakom ryggen på en - men jag tycker det är überkonstigt att man blir förtvivlad över *sex*-komponenten. Varför i hela världen skulle det spela nån roll att man har sex med andra? Så länge man skyddar sig osv förstås. 


     


    Notera att jag pratar alltså bara om sexdelen nu, inte om svekdelen - att svek är förkastligt, och kan ses som ett tecken på att man inte älskar sin partner kan jag absolut se (även om det kanske inte är fullt så enkelt alltid), men det har redan avhandlats i tusen andra trådar, så det är jag inte intresserad av här. 


     


    Vad jag undrar är alltså: hur blev otrohet överhuvudtaget en grej? *Varför* tycker man att det är så viktigt att ens partner inte har sex med andra? Och varför tycker man att man har rätt att begränsa just sex, när man aldrig någonsin skulle anse att man har rätt att begränsa sin partner på nåt annat sätt? Varför tycker man att man överhuvudtaget har rätt att sätta upp det som ett kriterium för ett förhållande? Om man till exempel har svårt att acceptera att partnern har andra vänner, eller en hobby som hen vill ägna sig åt några timmar i veckan så brukar man ju ändå inse att problemet ligger hos en själv, och därför kompromissa om det, och, om det är ett stort problem: jobba med sig själv för att komma över det. Man brukar ju inte säga sorry, vi kan inte ha ett förhållande, för jag tycker inte att det är ok att du har vänner/utövar en hobby etc, eller hur? Helt enkelt för att man inser att det är ju ett sjukt krav/kriterium. Så vad är det som gör sex annorlunda?


     


    Hoppas på lite konstruktiva, reflekterande svar, för jag är genuint nyfiken. 

  • Svar på tråden Otrohet, men från ett annat perspektiv
  • Thu 15 Aug 2019 04:37
    #71
    +1
    Anonym (Suck) skrev 2019-08-15 00:09:25 följande:
    Ja, jag vet att du beskrev det så, men jag tror helt enkelt du har fel. Det handlar inte om läggning, på det sätt som man t.ex. är gay eller bi. *Där* är det frågan om läggning. Om man är monogam eller inte tror jag mer handlar om vad man har lärt sig, och precis som alla andra inlärda beteenden kan man jobba med att förändra dem. Omvänt kan naturligtvis den som inte är monogam också jobba på att acceptera exklusivitet, men det är där jag menar att det är en större brist att kräva exklusivitet än att inte göra det, varför det är exklusivitetsbehovet som är naturligast att betrakta som det som ska jobbas med. 
    Fast det blir ju ett problem om det hindrar ett förhållande? Och det är ju ganska sorgligt att se det som att det är *du*. Lite som att en missbrukare ser missbruket som en del av sin identitet; en ätstörd ser ätstörningen som en del av sin identitet osv. Jag vet att det kan uppfattas provocerande att göra den här jämförelsen. Jag menar inte att vara provocerande, jag bara menar att tittar man på det så är det ju faktiskt ingen skillnad. I båda fallen rör det sig om helt irrationella, känslostyrda behov, som i vissa fall inte behöver leda till några egentliga problem, men som i andra fall kan leda till stora problem.
     
    Varför är det uppenbart?
    Tack för en intressant frågeställning!

    Du verkar vara väldigt klok i dina resonemang. Men dock håller jag inte helt med dig i den fetade biten ovan.

    Jag vill göra jämförelsen med sexuella övergrepp. Säg att ett barn, så litet som 1 - 2 år får vara med om ett sexuellt övergrepp. (Ursäkta om jag framkallar kräkkänslor, men jag tycker jämförelsen är intressent och relevant även om den är fruktansvärd). Även om den sexuella handlingen inte är våldsam i sig, är det ganska välkänt i psykolog-kretsar att detta skadar barnet oerhört i dess kommande liv. Folk går i terapi och förstår inte varför deras liv är så förstört, innan en bra terapeut får dem att komma i kontakt med sina kroppsliga minnen. Kroppen minns, även om inte hjärnan gör det. Den sexuella handlingen har satt spår som förstört personens liv utan att hen själv medvetet förstått att det ägt rum.

    Om vi godtar ovanstående, kan vi då rimligen tro att det är barnets inlärda beteende som har fått det att må dåligt över det sexuella övergreppet. Knappast, eller hur. 1 - 2 - åringar har inte tillräckligt utvecklad hjärna för att bli påverkade av en sådan inlärning hur nu denna skulle kunna tänkas äga rum. Slutsatsen jag drar att det finns inbyggt i oss att sex är något intimt, och att vi skadas av att bli ofrivilligt utsatta för våldtäkter.

    Nu till min tro:

    Jag tror att vår kropp är något vi behöver vara rädda om, och inte dela ut till vem som helst. Det är också svårt att skilja mellan kropp, själ och känslor. De går ihop. 

    Det betyder att det för en människa med normal uppväxt, inte gärna har sex med vem som helst. Det skadar oss. Den som har sex med kreti och pleti vårdar inte sin kropp, och det är ett slags självskadebeteende.

    I en nära relation är sex och kärlek intimt förknippat med varandra. När man rör varandra uppstår kärlek och känslor och när man har kärlek och känslor vill man ha sex. 

    Om då personen går iväg och har sex med andra är det dels ett biologiskt hot, men också ett hot/svek mot den kärlek som personen har byggt upp med den andra. Sveket blir förstås ännu större om man har sex med någon bakom ens rygg, men även om det sker öppet i t.ex. ett polyamoröst förhållande tror jag att den här känslan av svek riskerar att bli ett problem.

    Det polyamorösa förhållandet passar för vissa människor, ja. Men varför passar det vissa men inte andra? Det är nog svårt att ge ett enda svar på det, men jag kan tänka mig att det finns genetiska såväl som känslomässiga svar på det. Har man tidigt lärt sig att koppla bort ens kropp från ens känslor, kan det vara en orsak varför ett polyamorös liv fungerar friktionsfritt. Eller om man har en viss genetisk disposition som ger detta som en konsekvens.

    Det är inget fel på att vara polyamorös, men jag vill ändå påstå att det åtminstone ibland finns bakomliggande problem till varför dessa personer blir polyamorösa.

    Jag vet att jag låter gammaldags när jag framställer mitt resonemang om att vara försiktig med sin kropp, men jag tror ändå att jag har en poäng i det jag säger. 

    Jag tvekar också lite kring det här med biologin, för det finns ju vissa kulturer där man har sex med flera (d.v.s. inlärt beteende), men & andra sidan finns det ju kulturer där det ingår element som skadar människor i andra sammanhang också.
  • Anonym (Hanna­)
    Thu 15 Aug 2019 06:18
    #72

    Folk som inte anser att det är problematiskt att partnern har sex med andra har öppna förhållanden. Då är det inte otrohet när man har sex med andra.

    Det du undrar egentligen är varför inte alla har öppna förhållanden. Varfär sexuell monogami är normen?

    Den största anledningen till det är nog graviditeter. Det har varit vuktigt för människor att veta vem som är förälder till ett barn. Det har varit viktigt med tydliga ekonomiska enheter och vem som ansvarar för dessa.

    Sen har ju sex också varit otroligt viktigt inom kristendomen (och andra religioner) där tvåsamheten propagerats för och sex på andra sätt än mellan två personer av motsatt kön inom äktenskapet länge fördömdes.

  • Anonym (BBW)
    Thu 15 Aug 2019 06:36
    #73

    Man får ofta från personer som tycker att otrohet är helt förkastligt och ett helt oförlåtligt höra argument av typen att borde ha berättat redan innan man inledde ett förhållande att man inte var monogam.

    Finns en stor brist i detta resonemang. Man kan självklart inte berätta något som man själv inte vet om sig själv.

    När jag träffade min man var jag helt övertygad om att vi skulle ha ett lång lyckligt och monogamt liv tillsammans.

    Saker händer på resans gång och människor förändras, får nya perspektiv, önskemål och drömmar.

    Sex är ett basbehov, kärlek och trygghet är andra behov. I början av en relation är dessa för de flesta rätt starkt sammanflätade men för vissa av oss blir den bindningen med åren svagare.

    Kan då tyckas att man borde var öppen och ärlig med detta mot sin partner men det är inte alltid så lätt som vissa tycks tro. Det finns många förklaringar till att man inte är ärlig utan man väljer att smyga.

    I mitt fall handlade faktiskt om att jag älskar min man och på grund av orsaker som jag inte tänker gå in på här så är han periodvis väldigt skör så jag valde att smyga tills tiden var mogen och han var i en fas där vi kunde ta det jobbiga samtalet som man i en drömvärld skulle ha haft långt tidigare.

    Vi lever tyvärr inte i någon utopisk drömvärld så ibland hamnar man i rätt omöjliga sitsar där man får välja det minst dåliga alternativet för sig och sin partner.

  • Anonym (Örjan­)
    Thu 15 Aug 2019 07:30
    #74
    -1

    Egentligen är det rätt märkligt att en så naturlig del av människors liv blir så extremt känsloladdat emedan andra former av svek och brutna löften lätt slätas över.

    Mitt ex var otrogen vid ett par tillfällen och jag misstänker att det var vid fler tillfällen än vad jag vet om. Just då kändes det rätt jävligt men i efterhand när man fått rannsaka sig själv och hur man var under vår relation känns hennes agerande som en rätt självklar reaktion på mitt beteende där jag svek henne och våra barn för att göra det jag tyckte var kul.

    På en julfest så blev hon uppvaktad av en av mina kollegor och rätt naturligt så med lite alkohol och en man som såg henne som kvinna och inte som piga så gick det som det gick.

    Vi skilde oss några år senare men inte på grund av otroheten utan för att jag helt enkelt var omöjlig att leva med på den tiden.

    Jag har för läge sedan förlåtit otroheten det gjorde jag redan när vi var gifta och vi kunde säkert gått vidare om jag skärpt till mig och börjat ta ansvar får vårt gemensamma.

    Det jag aldrig kan förlåta är mig själv och hur jag var under dessa år.

    Tycker att det ofta blir en märklig fokusering på otrohet och sex när man talar om relationer trots att det egentligen är en rätt liten del av vad en relation är och det finns mycket större svek man kan göra sig skyldig till mot sin partner än lite flås i sänghalmen med någon annan än den man är gift med.

  • Anonym (W47)
    Thu 15 Aug 2019 08:28
    #75

    [quote=79832677][quote-nick]Anonym (Örjan) skrev 2019-08-15 07:30:17 följande:[/quote-nick]Egentligen är det rätt märkligt att en så naturlig del av människors liv blir så extremt känsloladdat emedan andra former av svek och brutna löften lätt slätas över.

    Tycker att det ofta blir en märklig fokusering på otrohet och sex när man talar om relationer trots att det egentligen är en rätt liten del av vad en relation är och det finns mycket större svek man kan göra sig skyldig till mot sin partner än lite flås i sänghalmen med någon annan än den man är gift med.[/

    Håller med dig i ovanstående funderingar. Bra skrivet. Kanske frågorna har uppstått pga otroheten och ditt agerande till den och din vilja att förändra dig? Lever du i en ny relation idag? Och om ja? Vid otrohet, skulle du kunna förlåta lika ?lätt? idag?

  • Anonym (Örjan­)
    Thu 15 Aug 2019 08:44
    #76
    -1
    Anonym (W47) skrev 2019-08-15 08:28:16 följande:

    [quote=79832677][quote-nick]Anonym (Örjan) skrev 2019-08-15 07:30:17 följande:[/quote-nick]Egentligen är det rätt märkligt att en så naturlig del av människors liv blir så extremt känsloladdat emedan andra former av svek och brutna löften lätt slätas över.

    Tycker att det ofta blir en märklig fokusering på otrohet och sex när man talar om relationer trots att det egentligen är en rätt liten del av vad en relation är och det finns mycket större svek man kan göra sig skyldig till mot sin partner än lite flås i sänghalmen med någon annan än den man är gift med.[/

    Håller med dig i ovanstående funderingar. Bra skrivet. Kanske frågorna har uppstått pga otroheten och ditt agerande till den och din vilja att förändra dig? Lever du i en ny relation idag? Och om ja? Vid otrohet, skulle du kunna förlåta lika ?lätt? idag?


    Har ingen ny relation, har haft några korta intensiva relationer sedan skilsmässan.

    Skulle rätt lätt kunna förlåta en rent sexuell otrohet och om det blir aktuellt med en seriös relation skulle det bli någon form av öppen relation, kanske inte helt öppet men gärna någon form av swing där man gör det tillsamman.

    Som någon annan skrev i någon liknande tråd så har jag med stigande ålder fått in fler nyanser i vad som är rätt och fel.

    Om man skall vara riktigt ärlig så när jag träffade min då blivande fru var jag extremt monogam i min uppfattning vilket till stor del berodde på att jag var ung, väldigt osäker i mig själv och på ett helt sjukt sätt såg henne som min bara min och ingen annan skulle få njuta av henne och hon skulle inte få njuta av någon annan.

    Jag var som sagt inget annat än ett stort barn på den tiden och är förhoppningsvis mognare nu och har en större färgpalett att jobba med rent känslomässigt.
  • Anonym (W47)
    Thu 15 Aug 2019 08:59
    #77
    Anonym (Örjan) skrev 2019-08-15 08:44:45 följande:

    Har ingen ny relation, har haft några korta intensiva relationer sedan skilsmässan.

    Skulle rätt lätt kunna förlåta en rent sexuell otrohet och om det blir aktuellt med en seriös relation skulle det bli någon form av öppen relation, kanske inte helt öppet men gärna någon form av swing där man gör det tillsamman.

    Som någon annan skrev i någon liknande tråd så har jag med stigande ålder fått in fler nyanser i vad som är rätt och fel.

    Om man skall vara riktigt ärlig så när jag träffade min då blivande fru var jag extremt monogam i min uppfattning vilket till stor del berodde på att jag var ung, väldigt osäker i mig själv och på ett helt sjukt sätt såg henne som min bara min och ingen annan skulle få njuta av henne och hon skulle inte få njuta av någon annan.

    Jag var som sagt inget annat än ett stort barn på den tiden och är förhoppningsvis mognare nu och har en större färgpalett att jobba med rent känslomässigt.


    Jag håller med dig, allt eftersom jag åldras så får jag andra värderingar. Är lyckligt gift med min man och jag kan idag säga att: skulle min man vilja ha sex med nån annan och är öppen om det så okej från min sida. (Jag skulle väl helst vilja vara med på ett hörn. )Denna åsikt har jag haft egentligen sen vi fick barn. Känner att jag inte är lika förstående eller förlåtande om han vänder sig till nån annan och delar: drömmar, tankar , problem och funderingar om sig själv, oss och familjen. Själv klart får han ventilera dem med andra men vi är ju gifta och funderingarna ska vara ute inom parförhållandet oxå. Skulle känna mig otroligt sviken om problem skulle komma till min kännedom från något annat håll. Som par ska vi ju dela allt..
  • Anonym (Örjan­)
    Thu 15 Aug 2019 09:14
    #78
    -1
    Anonym (W47) skrev 2019-08-15 08:59:15 följande:

    Jag håller med dig, allt eftersom jag åldras så får jag andra värderingar. Är lyckligt gift med min man och jag kan idag säga att: skulle min man vilja ha sex med nån annan och är öppen om det så okej från min sida. (Jag skulle väl helst vilja vara med på ett hörn. )Denna åsikt har jag haft egentligen sen vi fick barn. Känner att jag inte är lika förstående eller förlåtande om han vänder sig till nån annan och delar: drömmar, tankar , problem och funderingar om sig själv, oss och familjen. Själv klart får han ventilera dem med andra men vi är ju gifta och funderingarna ska vara ute inom parförhållandet oxå. Skulle känna mig otroligt sviken om problem skulle komma till min kännedom från något annat håll. Som par ska vi ju dela allt..


    Är helt på samma linje.

    Hur lätt eller svårt det är att förlåta och komma vidare beror mycket på omständigheter runt det hela. En rent sexuell otrohet är för mig mycket lättare att acceptera än om det är en lägre relation där man haft massa kuddsnak om känslor och relationer och kanske haft en älskare eller älskarinna som kombinerat sexuellt nöje och samtalsterapeut.

    Umgås nu med en del swingers och jag älskar den livsstilen. Man skiljer på sex och kärlek och man unnar varandra att njuta och i många fall delar man starka upplevelser.

    Man skall passa sig för att generalisera men när man ser sig omkring bland vanliga vänner och swingersvänner så upplever jag att lite friare relationer och personer som inte har en stark koppling mellen sex och kärlek oftast är mer harmoniska och lyckliga med sig själva och sina relationer.
  • Anonym (Suck) Trådstartaren
    Thu 15 Aug 2019 09:46
    #79
    -1
    Anonym (!) skrev 2019-08-15 01:41:42 följande:
    Det hade ju inte funnits något problem med otrogna människor om dessa inte hade varit fega och ljugit - för säger man från början eller i förhållandet att man vill ha sex med andra så får ens partner chansen att bestämma om hen vill vara med den här personen eller inte och då finns ingen otrohet.

    Men problemet är alltså att personer som är otrogna ljuger och inte är ärliga
    Jo, fast man kan ju också säga att det hade inte funnits nåt problem med otrohet om vissa människor inte hade varit så fast i sitt monogama tänk, eller hur? Hade ingen tyckt att det var nåt konstigt att man har sex med andra så hade ju ingen *behövt* gå bakom ryggen på nån annan. Sen finns det så klart alltid svin som går igång på själva bedrägeriet, och såna människor kommer ju tyvärr alltid att finnas. Fast då hade de fått hitta nåt annat än sex att vara svekfulla med.

    Jag fattar inte alls det där med att "då får ens partner chansen att bestämma om hen vill vara med den här personen" För det första: hur kan man välja att slänga bort ett förhållande på såna grunder? Ta nån annan psykisk problematik som ställer till det i relationerna med andra. Ta en människa med tvångsproblematik till exempel, där är nog de flesta överens om att det är betydligt bättre att jobba med tvången, och på det sättet att klara leva med en annan människa, än att bara säga att man ska välja bort nåt bra för att man inte vill jobba med tvången. Så när det gäller andra mentala begränsningar är de flesta överens att det är bättre att försöka få bukt med dem, men när det gäller just det här så är det fullt legitimt och självklart att man inte ska göra nåt åt det - man säger till och med att det är en del av en själv, och att det minsann inte är nåt problem med det (tror det var Laura Palmer som sa just det i ett annat inlägg).

    För det andra: vaddå partnern har chansen att bestämma? Vad är det som säger att bara den ena ska ha den beslutsrätten? Varför ska den *ene* personen få ensamrätt på att bestämma över den *andres* lycka? Om båda två älskar varandra; om de har det fantastiskt bra ihop; om de är varandras stora kärlek... ska då den ena få rycka undan det för den andre bara för att den vägrar att jobba med problem som faktiskt bara sitter i hens huvud?? Det är fan inte schysst... 

    Jag kan hålla med om att det är bäst att vara öppen om hur man är från början, men om den andre då säger nej? Vad gör man då? Om man inte kan tänka sig att leva utan den här personen så kan jag förstå att otrohet är det näst bästa alternativet efter ett öppet förhållande. Och dessutom, även om det bästa så klart är att säga som det är från början så är det kanske inte alltid så lätt. Det ses trots allt ändå fortfarande som konstigt av många att man inte vill vara monogam, plus att man inser risken i att vara öppen om det, nämligen att den andre då ska säga tack och hej.
    Anonym (!) skrev 2019-08-15 01:41:42 följande:
    Otrogna människor verkar också omogna inte bara till känslolivet utan det verkar som dom inte klarar av att bo själva.
    Öh... ok... vad menar du med det?
  • Thu 15 Aug 2019 10:10
    #80
    +1
    Anonym (Suck) skrev 2019-08-15 00:09:25 följande:
    Ja, jag vet att du beskrev det så, men jag tror helt enkelt du har fel. Det handlar inte om läggning, på det sätt som man t.ex. är gay eller bi. *Där* är det frågan om läggning. Om man är monogam eller inte tror jag mer handlar om vad man har lärt sig, och precis som alla andra inlärda beteenden kan man jobba med att förändra dem. Omvänt kan naturligtvis den som inte är monogam också jobba på att acceptera exklusivitet, men det är där jag menar att det är en större brist att kräva exklusivitet än att inte göra det, varför det är exklusivitetsbehovet som är naturligast att betrakta som det som ska jobbas med. 
    Fast det blir ju ett problem om det hindrar ett förhållande? Och det är ju ganska sorgligt att se det som att det är *du*. Lite som att en missbrukare ser missbruket som en del av sin identitet; en ätstörd ser ätstörningen som en del av sin identitet osv. Jag vet att det kan uppfattas provocerande att göra den här jämförelsen. Jag menar inte att vara provocerande, jag bara menar att tittar man på det så är det ju faktiskt ingen skillnad. I båda fallen rör det sig om helt irrationella, känslostyrda behov, som i vissa fall inte behöver leda till några egentliga problem, men som i andra fall kan leda till stora problem.
     
    Varför är det uppenbart?
    Jag tror inte att jag har fel. På samma sätt känner jag kring att jag är barnfri. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv ens haft ett ögonblick där jag varit osäker på den punkten. Jag vet vad jag vill ha i mitt liv och inte. Skulle min man säga att han har ett behov av att ligga med andra så skulle mina känslor för honom dö. Det skulle inte finnas något att jobba på för min del. Jag ser det inte som att det skulle vara jag som hindrade ett fortsatt förhållande. Det hindret skulle han stå för helt själv då han helt plötsligt skulle ändra villkoren för vårt förhållande. Att han vill ligga med andra och samtidigt fortsätta leva med mig är hans problem, inte mitt. 

    Att jämföra att vara monogam med drogmissbruk och psykisk ohälsa visar bara att du inte har någon som helst förståelse för vad det handlar om. Gör du samma liknelse när det kommer till att jag inte vill ha barn? Om man man helt plötsligt skulle vilja skaffa barn så ska jag jobba bort att jag inte vill ha barn för hans skull? Med ditt resonemang så skulle det ju vara bäst om man inte hade någon identitet alls då den kan ställa till med hinder. 

    Vad är ok att göra till sin identitet? 

    Din frågeställning borde vara: Varför är inte alla polyamorösa? 
    Svar: För att alla är olika. 
Svar på tråden Otrohet, men från ett annat perspektiv