Hans tonårsbarn hatar mig!!

Men alltså. Satunge? Ska vi sammanfatta situationen?

Tonåringarna pratar inte med TS. Eller, de pratar med henne, men ger bara korta svar. De säger att kemin inte stämmer, vilket TS håller med om. Det ena barnet vill vara oftare hos sin pappa än varannan vecka. Väl där håller hon sig mest för sig själv på sitt rum. TS har uppmanat henne att ringa innan hon kommer över, vilket hon också gör. Ibland säger TS att hon inte är välkommen, då blir hon ledsen och säger att hon känner sig ovälkommen i sitt eget hem (surprise). 

I ett år levde TS och hennes partner som särbos, och då sågs de främst när barnen inte var närvarande. När partnern ville att TS skulle flytta in så vägrade hon så länge han inte LOVADE att barnen bara är där varannan vecka. 

Dottern är tonåring, vilket är jobbigt i sig. Men hon är dessutom en tonåring som lider av psykisk ohälsa, vilket hon går i terapi för. Hon lider också av ätstörningar. Dessutom har hon inga vänner, hon har aldrig haft pojkvän, hon har inte lust eller energi till att göra något annat än att sitta ensam på sitt rum. Pappan säger att barnen "inte ska få förstöra ännu en relation". Något mer vet vi egentligen inte om vad pappan gör för att hjälpa dottern. 

TS kallar dottern för en häxa (om än - förhoppningsvis - inte inför henne), och det är enkelt att se att TS föraktar dottern. TS menar att dottern ser TS som en konkurrent, och att hon har som mål att förstöra deras relation för att få pappan för sig själv. Det framgår inte att dottern själv bekräftat att hon har sådana intentioner. TS menar att den enda anledningen till att dottern vill vara hos sin pappa är för att förstöra för honom och TS, men det vet vi (och TS, som det verkar) ju egentligen väldigt lite om.

Det värsta tonåringarna verkar syssla med är att hota med att flytta till mamman på heltid om de inte får som de vill, men det framgår inte vilken sorts bråk som utlöser dessa reaktioner. Och hur många tonåringar har inte skrikit liknande saker till sina föräldrar ("jag hatar er!")? Lägg på psykisk ohälsa, föräldrarnas skilsmässa, ensamhet, ätstörningar och det faktum att dottern inte får vara hos sin pappa så ofta hon vill, och det är faktiskt inte så himla svårt att förstå att särskilt dottern har det väldigt jobbigt just nu. 

Jag tycker inte dottern låter som en satunge. Jag tycker hon låter som en tonåring som har det jobbigt och behöver extra mycket stöd och hjälp, men som istället föraktas av minst en vuxen person i sin egen familj och får höra att hon inte är välkommen hos sin pappa mer än varannan vecka. 

Du måste ju vara sjuk i huvudet.

Och ja, jag är bonusmamma.

Till två barn.

Jag ser ingen skillnad på om dom är hans eller mina. När jag valde honom, valde jag dom också. Till 100%.

Det är barn du pratar om, inte en älskarinna. Dom söker tröst, en trygg famn. En förebild.

Hade hon hatat dig hade hon aldrig gått till er. Då hade hon sökt sig till vänner.

Om hon inte vill vara hos mamma måste det vara något knas där. Funderat på att fråga henne om det?

Nädu. Mitt tips är att du flyttar ut. Det där var nog inget jobb för dig.

- mvh hon som är så jävla trött på alla bonus päron som klagar på barnen. (Som att det kom från ingenstans att er partner hade en familj.) wow.

Pappan måste ta tag i det och se till att hon beter sig ok.

Kommer hon över på fel vecka när inte pappan är hemma och bär sig illa åt så ska ts be henne gå, och gör hon inte det frivilligt så får ts ge henne en hjälpande hand ut samtidigt som hon talar om att hon fått nog av hennes beteende.

Vet du, det finns sådana tonåringar. Jag hade en gammal kompis som var sådär, hon gjorde allt för att jäklas med sin pappas fru. Hon hade ett enda stort fel, hon var gift med min kompis pappa. Och ja, hon kunde åka dit, speciellt om hon visste att småsyskonet var sjukt och föräldrarna sovit dåligt, för att jäklas lite extra (kan väl säga att hon inte är en vän längre, eftersom även jag tröttnade på hennes fasoner att styra omgivningen och straffa dom som inte dansade efter hennes pipa). Hon ville inte ens se sina halvsyskon som syskon.
Sambon har också två barn sedan tidigare, numera är de utflugna och vuxna och under tonåren kunde de vara rejält odrägliga, men till skillnad från i TS fall, så fanns det en pappa och en mamma som inte alls tolererade detta. Dvs de tog sitt föräldraansvar och jag kunde backa undan rejält.
Nej, jag valde inte dom alls, de kom med på köpet. Däremot så har vi haft en ömsesidig respekt. Och jag har inga problem med att erkänna att den relation jag har med sambons barn är helt annorlunda än den jag har med vår son (men relationen med sambos barn är väldigt bra)
Jag är, till skillnad från dig, medveten om att ungdomar kan bete sig väldigt illa och även uppsöka den/de som de inte gillar för att förpesta för personen.
Ja, man får klaga på bonusbarnen, man får klaga på sina egna barn. 
Ja, det finns tonåringar som beter sig rejält illa, det finns tonåringar som utger sig för att vara stand-in för föräldern.
TS skrev dessutom i början att dessa barn har saboterat tidigare förhållande.
 

Jag hade också en kompis som uppförde sig helt förfärligt mot sin bonusmamma. Bonusmamman var en jättefin människa som verkligen försökte att ha en bra relation med min kompis och hennes brorsa och accepterade dem fullt ut. Men min kompis hade som mission att bryta ner henne, enbart för att hon gift sig med kompisens pappa. Ändå var det mamman som ville skiljas för att hon hittat en ny.

Kanske många döttrar upplever pappans nya som ett hot och blir svartsjuka. I alla fall så flyttade bonusmamman och de skiljde sig för hon stod inte ut längre. Idag har min kompis sjukt dåligt samvete över var hon gjorde och erkänner att bonusmamman var hur bra som helst och verkligen förtjänade bättre. Hon och hennes pappa har idag en urdålig relation pga av vad hon gjorde. Så visst finns det ungdomar som helt går in för att bete sig illa mot sin bonusförälder. 

Du är bonusmamma säger du men hur gamla är egentligen barnen? Sitter du och gullar med två små gullungar i lägre åldrar så är det inte så konstigt att allting är rosa fluff och gullegull omkring dig. Undrar hur du hade grejat att träffa en man med två tonåringar som på förhand har bestämt sig för att du är en häxa som ska ut ur deras liv? Det är flera kvinnor som råkar ut för detta så jag tycker att du kan dämpa dig något. Tonåringar kan vara hemska, biologiska såsom bonusar kan jag tala om.

Alltså, att barn inte är änglar, det borde de flesta veta. Tonåringar kan vara riktigt förjäkliga. Se alla som mobbar och beter sig illa, nej, det beror inte på att de mår dåligt, utan för att de kan.
I ts fall, då är det klart två föräldrar som abdikerat i sitt föräldraskap, jag skulle nog säga samma sak när det gäller de kompisar som betett sig så.

Det har inte varit någon som satt ner foten och gjort klart för dom att de inte accepterar det beteendet.
Jag är rätt säker på att barn till separerade föräldrar har lättare att komma undan sådant beteende, eftersom vissa gärna vill "tycka synd" om barnen

Kom in i matchen! De vuxnas behov är sekundära. Barnen har rätt att komma till sin förälder när som helst. Att deras pappa har en relation ska ha noll betydelse för hur tillgänglig han är. Acceptera det eller lämna deras liv.

Finns inga sekundära behov. Allas behov är lika viktiga, sedan kan det finnas perioder, tillfällen och åldrar, där man får prioritera vissa behov framför andra.
En 17-årings behov av ens förälder är förvisso viktigt, men de är så gamla att de ska kunna backa för andras behov. De är också så pass så gamla att de inte ska behöva ha tillgång till sina föräldrar 24/7. Det finns 17-åringar som bor själva.
Om man som förälder inte kan sätta gränser kring sig själv, berätta för sina snart vuxna barn, att de har rätt till ett privatliv som deras barn inte har tillgång till, då är man inte redo för ett förhållande eller så har man misslyckats som förälder.

Jag håller inte med, trots att jag själv varit i rollen som den nya kvinnan (med den skillnaden att de barnen gillade mig). Att allas behov är lika viktiga är ett makalöst påstående. Relationen mellan barn och vuxen kan aldrig bli jämställd på det sättet att barnet inte ska ha ansvar för de vuxna. De ska inte behöva träda undan för att ge de vuxna egentid. Men att deras behov går först innebär inte att de inte ska respektera den nya kvinnan, dvs om hon förtjänar det.