• Anonym (:()
    Mon 19 Aug 2019 09:16
    575 visningar
    38 svar
    38
    575

    Är det dags att ge upp eller överreagerar jag?

    Vart tillsammans med min man i många år med tre tonåringar,

    Jag är en i normala fall positiv och glad person som älskar kramar och närhet, älskar att umgås med mina ungdomar (och borde känna så med mannen med). Men vi skrattar nästan aldrig ihop. Nästan oavsett vad jag gör och säger så tar min man det på fel sätt. Istället för att tex skratta på ett kärleksfullt sätt om jag råkar säga nåt korkat så kommer det en nedtryckande kommentar om hur dum jag är. Hur fan tänker du nu. Aldrig kan han se på mig och säga ? va tokig du är älskling?. Han får mig arg och ledsen i stort sett varje dag med sina väldigt konstiga kommentarer. Så svårt att förklara men tom barnen tittar på sin pappa och blir arga på honom. Han typ plattar till det mesta jag säger och jag får skuldkänslor och dåligt självförtroende. Sen undrar han varför jag är sur men han FÅR mig låg. Jag stryker på honom ibland över armen för att ge lite ömhet men han ger aldrig tillbaka. Däremot blir han sur om jag inte tar initiativ till sex vilket jag sällan har lust till efter en dag av tjafs och tråkiga meningar. Han menar att jag aldrig visar nån kärlek men det gör inte han heller, Jag går ofta och tänker efter hur jag ska uttala mig för att slippa få nån nedsättande kommentar. När han är bortrest med jobbet tycker jag bara det är såå skönt. Då kan jag slappna av och vi har mysigt ihop jag och barnen.

    Ber jag barnen om nåt hjälper de glatt till. När min man säger till är det mer en order och de blir sura på honom. Jag har sagt att be snällt så hjälper de gärna till men det går inte in. Han tycker de är otacksamma och de ska visa respekt men gör han det?

    Han har otroligt svårt att säga förlåt och erkänna att han har fel, jag precis tvärtom. Skulle han säga förlåt och bre ut armarna efter ett gräl hade jag kommit direkt. Detta går inte med honom. Då fjäskar jag och han ska krusas länge och jag går på tå,

    Har jag gjort nåt han tycker är befogat att få bli arg på (typ inte fixat nåt jag lovat i tid) kan han spinna på det i flera dagar. Och barnen dras in i det. Är han riktigt sur får barnen höra att de ska röja upp på sina rum och fixa det och det.

    Hr funderat på att lämna många gånger, Men har inte kunnat ta mig ur det. Sen kommer några dagar där han är gladare och då är han en bra pappa och en bra make. Men kan man leva på de dagarna?

    Oftast är det när vi haft mer sex. Och ja jag vet att det är viktigt men även att få känns sig glad och inte överkörd hela tiden också är viktigt.

    Hur tänker ni?

  • Svar på tråden Är det dags att ge upp eller överreagerar jag?
  • Anonym (J)
    Mon 19 Aug 2019 09:35
    #1

    Uppenbart ligger det ilska och frustration bakom hans beteende. Det är inte säkert att han gör det medvetet. Han har blivit bitter helt enkelt. Han kan säkert ta på sig en professionell mask när han träffar andra eller är på arbetet, men hemma med de han är trygga med är han sig själv och något i hans liv har gjort honom bitter. Kanske är det något i er relation, tex sex? Ålderskris? Ångest?

    Om du känner att du inte vill vara med honom längre så är det så. Man sammansvetsas och investerar så mycket i en relation. Det är inte lätt att ta ett beslut. Kanske kan ni prata om det och ta ett gemensamt beslut? Om inte så får han ett uppvak om du nämner skilsmässa och ni kan försöka hitta en lösning.

  • Anonym (:() Trådstartaren
    Mon 19 Aug 2019 09:49
    #2
    Anonym (J) skrev 2019-08-19 09:35:12 följande:

    Uppenbart ligger det ilska och frustration bakom hans beteende. Det är inte säkert att han gör det medvetet. Han har blivit bitter helt enkelt. Han kan säkert ta på sig en professionell mask när han träffar andra eller är på arbetet, men hemma med de han är trygga med är han sig själv och något i hans liv har gjort honom bitter. Kanske är det något i er relation, tex sex? Ålderskris? Ångest?

    Om du känner att du inte vill vara med honom längre så är det så. Man sammansvetsas och investerar så mycket i en relation. Det är inte lätt att ta ett beslut. Kanske kan ni prata om det och ta ett gemensamt beslut? Om inte så får han ett uppvak om du nämner skilsmässa och ni kan försöka hitta en lösning.


    Tack för svar! Ja sex är en viktig bit för honom och visst blir det lite dåligt ibland men han tar aldrig initiativ till sex heller utan väntar på att jag ska göra det. Han sa en gång att han inte vill få ett nej när jag bad honom ta initiativ och det är nog det jag saknar. Att få bli upphetsad och inte alltid va den som börjar för det tänder inte mig. Som kvinna behöver jag förspel och han vet att jag blir sugen om han börjar men det är helkört. Jag ger honom oralsex ibland. Men annars har sexet vart helt ok. Han närmar sig 50 så ja visst kan det va en kris men då har den hållit på i flera år :/.

    Han är alltid trevlig utåt och folk skulle bli förvånade om de visste hur han är mot mig, Fast hans pappa vet hur han är och suckar ibland när jag är där och är ledsen. Skönt att ha honom på min sida iallafall.

    Ändå säger han att han älskar mig. Det går inte ihop :(
  • Anonym (Psyko­log)
    Mon 19 Aug 2019 09:51
    #3

    Hej!

    Han kan behöva prata av sig med någon helt utomstående eller har han redan testat det?

    Ni kanske ska prata med någon bägge två?

  • Anonym (:() Trådstartaren
    Mon 19 Aug 2019 09:53
    #4
    Anonym (Psykolog) skrev 2019-08-19 09:51:17 följande:

    Hej!

    Han kan behöva prata av sig med någon helt utomstående eller har han redan testat det?

    Ni kanske ska prata med någon bägge två?


    Tack för svar! Inte vad jag vet men visst borde vi kanske testa parterapi. Vet inte om det ger nåt bara. Han måste kunna erkänna att han har fel nån endaste gång och kunna säga förlåt ibland, Tror kanske tre fyra gånger på våra nästan 20 år ihop.
  • Anonym (J)
    Mon 19 Aug 2019 10:00
    #5
    +1
    Anonym (:() skrev 2019-08-19 09:49:24 följande:

    Tack för svar! Ja sex är en viktig bit för honom och visst blir det lite dåligt ibland men han tar aldrig initiativ till sex heller utan väntar på att jag ska göra det. Han sa en gång att han inte vill få ett nej när jag bad honom ta initiativ och det är nog det jag saknar. Att få bli upphetsad och inte alltid va den som börjar för det tänder inte mig. Som kvinna behöver jag förspel och han vet att jag blir sugen om han börjar men det är helkört. Jag ger honom oralsex ibland. Men annars har sexet vart helt ok. Han närmar sig 50 så ja visst kan det va en kris men då har den hållit på i flera år :/.

    Han är alltid trevlig utåt och folk skulle bli förvånade om de visste hur han är mot mig, Fast hans pappa vet hur han är och suckar ibland när jag är där och är ledsen. Skönt att ha honom på min sida iallafall.

    Ändå säger han att han älskar mig. Det går inte ihop :(


    Jag kan faktiskt förstå hans resonemang lite grann. Som kvinna blir man sällan nobbad sexuellt (krasst sett) så vi vänjer oss vid att bli uppvaktade och när vi inte blir det så känner vi oss tagna för givna och inte älskade lika mycket, men det är samma för en man. Han blir nobbad och känner sig misslyckad.

    Kan även tänka mig att du förväntar dig närhet utan sex? Det har han förstått. Därför drar han sig undan din beröring, för den leder sällan till sex ändå. Men kanske mer frustration från honom? Så han undviker situationer som gör honom svagare som man.

    Hans pappa är såklart på din sida oxå. Han vet nog inte sanningen, tror du det? Det hade nog varit för genant?!

    Familjeterapi är ett bra sätt att hitta vägar att kommunicera med varandra. Fast jag tror att ni känner varandra redan. I ert fall handlar det nog mer om att ni får bestämma om ni vill ha en vit relation (sexlös) eller skiljas? Ni kan inte växa ihop mer. Jag har svårt att tänka mig det. Mening andra sidan så med vilja kommer man långt!
  • Anonym (J)
    Mon 19 Aug 2019 10:01
    #6
    Anonym (:() skrev 2019-08-19 09:53:52 följande:

    Tack för svar! Inte vad jag vet men visst borde vi kanske testa parterapi. Vet inte om det ger nåt bara. Han måste kunna erkänna att han har fel nån endaste gång och kunna säga förlåt ibland, Tror kanske tre fyra gånger på våra nästan 20 år ihop.


    Enligt honom gör han kanske inte fel? Då vore det en lögn för honom att säga det??
  • Anonym (prata­!)
    Mon 19 Aug 2019 10:03
    #7
    -1

    Han har kommit till ett statium där han inte uppskattar dig längre, och han letar fel. Och han är snabb att påpeka felen och se till att han höjer sig på din bekostnad. Jag var likadan mot min man när minsta barnet kom. Jag retade mig på ALLT. Men insåg ganska snabbt att jag föraktade honom och att kärleken inte fanns där. Så - jag gjorde slut på eländet genom att tala om för honom att vi nog skall splittra oss. Vilket han själv gärna gjorde. Ingen av oss har ångrat det. 

    Antingen sätter du dig ner och pratar med honom hur du känner - och då får han helt enkelt lyssna på dig utan att avbryta. Det sista är jätteviktigt. Ev protester och frågor får han skriva ner under tiden och ta upp när du känner att du pratat färdigt. Är det så att han inte är medveten om det, så kan ett samtal göra nytta. Om inte - då kanske det är dags att sära på er. 

    Sex är något man har när allt är bra. För kvinnor. För många män funkar sex i alla lägen, men de begriper inte att vardagen måste funka för att vi kvinnor skall vilja ha sex. Det är liksom den slutliga bekräftelsen. Och vem vill bekräfta någon som hela tiden trycker ner en och är dum? Ungdomarna hemma kanske också skulle må bra av att slippa den tunga luften. Även de tassar på tå kan jag tänka.

  • Anonym (:() Trådstartaren
    Mon 19 Aug 2019 10:24
    #8
    Anonym (J) skrev 2019-08-19 10:00:13 följande:

    Jag kan faktiskt förstå hans resonemang lite grann. Som kvinna blir man sällan nobbad sexuellt (krasst sett) så vi vänjer oss vid att bli uppvaktade och när vi inte blir det så känner vi oss tagna för givna och inte älskade lika mycket, men det är samma för en man. Han blir nobbad och känner sig misslyckad.

    Kan även tänka mig att du förväntar dig närhet utan sex? Det har han förstått. Därför drar han sig undan din beröring, för den leder sällan till sex ändå. Men kanske mer frustration från honom? Så han undviker situationer som gör honom svagare som man.

    Hans pappa är såklart på din sida oxå. Han vet nog inte sanningen, tror du det? Det hade nog varit för genant?!

    Familjeterapi är ett bra sätt att hitta vägar att kommunicera med varandra. Fast jag tror att ni känner varandra redan. I ert fall handlar det nog mer om att ni får bestämma om ni vill ha en vit relation (sexlös) eller skiljas? Ni kan inte växa ihop mer. Jag har svårt att tänka mig det. Mening andra sidan så med vilja kommer man långt!


    Förstår hur du tänker men som jag skrev i svar innan, han vägrar ta initiativ utan tycker jag alltid ska börja. Han bara ligger och väntar på att jag börjar. Har bett honom ta initiativet men han gör inte det . Och nej! Jag nekar honom inte sex när han kommer. Så nej det handlar om annat. När vi väl har sex är det helt ok.
  • Anonym (:() Trådstartaren
    Mon 19 Aug 2019 10:26
    #9

    [quote=79841789][quote-nick]Anonym (J) skrev 2019-08-19 10:01:57 följande:[/quote-nick]Enligt honom gör han kanske inte fel? Då vore det en lögn för honom att säga det

    Ok svårt att förklara men jo även han har gjort fel.

    Allt är inte mitt fel och det säger tom barnen. De är väl medvetna om att han aldrig erkänner. Även när han blir motbevisad. Då ler han och lämnar ännet.

  • Anonym (J)
    Mon 19 Aug 2019 10:33
    #10
    Anonym (:() skrev 2019-08-19 10:24:28 följande:

    Förstår hur du tänker men som jag skrev i svar innan, han vägrar ta initiativ utan tycker jag alltid ska börja. Han bara ligger och väntar på att jag börjar. Har bett honom ta initiativet men han gör inte det . Och nej! Jag nekar honom inte sex när han kommer. Så nej det handlar om annat. När vi väl har sex är det helt ok.


    Det kanske verkar som att jag skyller allt på dig insåg jag nu? Så menar jag verkligen inte! Jag vill bara hjälpa dig att spåna lite och se andra vinklar.

    På en skala mellan 1-100 där ett är stanna och 100är lämna. Var på skalan ligger du just nu i dina tankar? Var tror du han ligger? Och era barn?
Svar på tråden Är det dags att ge upp eller överreagerar jag?