Kan inte hjälpa min åtrå för andra
Hallå,
Här har ni mig, en 30-årig småbarnsmamma som är sambo med en 40-årig man. Vi har ett barn tillsammans på snart 1,5 år.
Skriver här för att kanske få något bra tips från er som kanske varit med om något liknande, och som "vet bättre".
Just nu så funderar jag på att lämna min man. Anledningen är främst för att jag inte känner den där passionen längre. Jag tycker att han är rätt tråkig. han börjar bli till åren (han är 10 år äldre än mig). I början gick jag igång på att han var äldre men nu känns han mest.. ja, gammal. Han ser väldigt bra ut i mångas ögon dock. Han är lång, mörk och smal/vältränad, fin hy, skägg, ja många attribut som är "rätt". Men framförallt så är han verkligen en bra kille. Han är världens finaste pappa. Hela hans värld handlar om vårt barn. Och han vill så gärna ha fler barn, med MIG. Jag är verkligen hans gudinna och han ger mig ALLT man kan drömma om. Han är en riktigt bra man helt enkelt, perfekt enligt många. Han städar, diskar, är händig, trevlig, ömsint, gillar att ha sex osv osv. Några nackdelar är kanske att han till och från är otroligt pedantisk och att han inte är speciellt högavlönad (statligt anställd) men älskar sitt jobb.
MEN... För mig är han ändå - ja tråkig. Eller det är kanske vardagen som gjort livet tråkigt kanske, och han är en del av det. Jag har ALLTID gillat uppmärksamhet från andra män, fått känna mig attraktiv. Alltså inte att jag flirtar med allt och alla, men jag gillar helt enkelt att folk tittar på mig. Och jag attraheras lätt av andra. När jag var singel så hade jag alltid någon på G. Dock har jag INTE haft sex med så många, bara 5 st under mitt 30-åroga liv. Jag fantiserar ofta om hur livet skulle se ut med någon annan.. Har under de senaste månaderna fått upp ögonen för min otroligt attraktiva och trevliga kollega. Lika gammal som jag. Vi klickar på ett plan jag inte trodde var möjligt.
De kval jag står inför är dels den här känslan av att vilja bort. Få känna äkta attraktion och passion igen. Få dansa i månskenet med min själsfrände (ja jag vet, dagdrömmaren nr1), få känna den där förälskelsen igen, med någon yngre än min man. Dagdrömmer om min kollega, om hur fantastisk han är och hur mycket jag tänder på honom. Han känns spännande, något nytt och ungdomligt. Vill så gärna kunna känna så för min man istället.
För dels känner jag att jag INTE vill kasta bort mitt liv med honom. Är livrädd för att, om jag lämnar honom, vakna upp när jag inser att gräset inte är grönare på andra sidan och ångra livet ur mig för att jag lämnade honom och vår familj. Att svika familj, vårt barn och min man är otroligt skrämmande. Hur överlever man sånt? Varannan vecka? Skammen över att inte lyckas hålla ihop en familj.
Jag är rädd att jag "inbillar" mig mina känslor, att jag romantiserar tex min kollega, att vardagen spelar mig ett spratt och att jag såklart älskar och åtrår min man men att vi genomgår en "svacka" och kan hitta tillbaka igen.
Logiken säger att vardagen kan göra att man flyr i tanken till något mer spännande och pirrigt. Jag VET att det är så. Men fortfarande kan jag inte styra mina tankar, som gärna går åt ett annat håll än det förnuftiga.. Tänk om min man INTE är den rätta och min kollega är min själsfrånde? Kastar jag bort mitt liv på att vara missnöjd och olycklig? Eller beror allt på mig själv och att jag hade känt såhär oavsett vem jag hade varit med? (Vill inte vakna upp om 30 år när jag varit gift 3 gånger till och längta tillbaka till min nuvarande pga att det var jag som var fucked up och trodde att jag kunde få något bättre)
Vad är äkta kärlek? Vad är värt att satsa på? Vill inte ångra mig en dag, oavsett vad jag väljer...
