Är begränsad att leva och psykisk nedtryckt

URSÄKTA FÖR EN LÅNG TRÅD! 
Ibland kriser livet mer än vad man räknar med.....

I 3 år har jag och min man varit gifta. Det har varit väldigt roligt, intensivt och givande på många sätt - men samtidigt har han varit svår att leva med. 

Ända sedan dag ett har han visat intresse för pengar och endast uppfylla sina behov. Han har drivit mig till vansinne med sina konstiga handlingar och hot mot att ställa in viktiga händelser i våra liv. Här är några att nämna....

Cirka 1.5 månad innan bröllopet fick han en sådan panik över antalet gäster inför bröllopet skulle vara mycket mindre än tänkt och hotade mig med att ställa in bröllopet. Han var rädd att han inte skulle få tillbaka bröllopets kostnad från gästerna.
Han skällde ut mig för att jag köpte en bröllopsklänning som var på tok för dyr (25t) men sedan när han såg mig i den så tyckte han att det var värt pengarna. 
Under vår tid som gifta har han ändrats genom att han börjat svära mycket, kalla mig för psykiskt sjuk, idiot, dålig fru, tycker att jag bör skriva in mig på psyket. Detta hör jag på daglig basis...
Han har gett mig ultimatum att välja mellan honom eller mina föräldrar. Eftersom mina föräldrar har tillgångar på ca 10 miljoner så anser han sig ha rätten att han ska få pengar. Vi är inte ens i behov av pengar från någon då vi tillsammans har månadsinkomst på 80t+.
Han har skämt och skällt ut mig framför mina och hans föräldrar, för att små barn som kommer på besök hos oss smular ner mattan, bordet eller var de nu sitter. 
Han har svurit åt mig och skällt ut mig framför folk på stan.
Han anser att jag inte kan ha egna tankar själv, utan allt jag säger till honom tror han att jag är påverkad av mina nära och kära. 
Jag får inte stötta o hjälpa mina nära o kära när de behöver hjälp. Han tycker de har utnyttjat mig för min ekonomiska ställning och därför förtjänar de inte mig. 
Han har kastat ut mina föräldrar o inte velat ha de på besök, för att han inte får pengar av dem.
Han har inte velat ha andra nära o kära av mina på besök för att de har för många barn.
Alla inköp jag gör kontrollerar han och säger mig vad jag får o inte får köpa. Jag får inte bestämma hur mitt hem ska se ut och han tycker inte om att jag ska "slösa" pengar på inredning. 
Han styr vem jag träffar o inte träffar, trots att jag har en dialog om vem jag ska träffa när, så kontaktar han mig hela tiden och frågar när jag är hemma o vad jag gör. Ibland planerar in andra saker istället, såsom att bjuda hans föräldrar på mat trots att jag inte är hemma och kräver att jag avbryter min aktivitet för att han vill att jag ska äta med hans föräldrar.
Han säger att han bestämmer över mina känslor. När jag säger att jag inte kan gå ut någonstans efter att vi har bråkat kraftigt och behöver lugna ner mig innan vi går ut, så kräver han att jag ska följa med honom. Detta resulterar i att vi bråkar ännu mer framför hans mamma kraftigt och andra på gatan. Han vägrar lyssna på mig och ta hänsyn till mina känslor.
Mitt under ett bråk som vi har så bokar han aktiviteter med andra. Vi avslutar aldrig våra bråk och jag mår dåligt dagar o i värsta fall veckor efter.
Han vill inte dela mig med min familj, jag har ingen att anförtro mig åt då han kapat alla mina band.
Det viktiga i livet är att hans behov blir tillfredsställda, han tar inte hänsyn till mig.
Han bestämmer i alla beslut säger han och alla beslut han tar påverkar oss negativt, han ångrar sig sedan och lär sig extremt dyra läxor. Han vill inte kommunicera med mig i besluten utan jag delar med mig det jag tycker och sedan bestämmer han. Kommunikation finns inte.
När vi går runt i stan så måste gå bredvid honom, jag får inte avvika för att titta på saker utan att säga till honom och när jag väl säger att vi går o tittar så säger han nej eftersom han anser att det är onödigt. Jag får inte ens titta!
Han drar glädjen ur allt jag vill göra, inget bak, ingen mat och ingen dekorering/inredning, så nu har jag inte lust att göra något. Allt ska vara behovsstyrt och kosta minimalt.
Han köper hellre födelsedagspresenter till sin mamma än mig. När jag vill ha något så klagar han på att jag är materialist, men när hans mamma vill ha något så ska det köpas in.
Detta är bara några saker att nämna.... Han har en jättefin personlighet, rolig och omtänksam, men allt det han har gjort har drivit mig till sådan vansinne att jag försökt gå ut hemifrån eller till ett annat rum för att lugna mig, att jag skrikit för full halls för att han ska förstå men det går ändå inte in, att han har drivit mig till sådan vansinne att jag hotat med skilsmässa och tagit av mig ringarna JUST DÅ för att jag inte orkar med att han kallar mig för en massa skitsaker eller begränsar mig i mitt, att jag inte får göra det jag mår bra av.

Jag har en stark vilja och jag vill göra mycket, men han hinner inte med och begränsar mig istället. Vi krockar båda två för att vi båda ha starka viljor.

Men nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig till hans idioti, det kvittar om jag pratar lugnt med honom eller hela havet stormar. Han kan inte ha en dialog, det är en monolog vi har.... Han bestämmer. Många ggr gör jag saker som jag vill trots att han säger nej till mig.... 

Det är inte så jag vill ha det, men jag vill heller inte skilja mig.... VAD ska jag göra?? Hur ska jag förhålla mig??