jag kanske har fallit för honom? Men tvekar som fan

Det kan ske! Det hände mig och nu älskar jag honom. Men endast tiden kan ju utvisa om dina känslor blir starkare eller om dem svalnar. Övertänk inte så mycket. Lev i nuet och umgås med honom och ha det bra !

Det kan ske! Det hände mig och nu älskar jag honom. Men endast tiden kan ju utvisa om dina känslor blir starkare eller om dem svalnar. Övertänk inte så mycket. Lev i nuet och umgås med honom och ha det bra !

Du ska utgå från den känslan du hade från början. Den är sann. Vad du försöker göra nu är att intala dig att du är förtjust för att du vill vara det, men ärligt talat är det bara sexhormonerna och den tillfälliga dopaminskjutsen som talar. Du är inte attraherad bara förvirrad och lite förförd!

Har aldrig lyckats vända en sådan känsla och vet att magkänslan är den rätta. Lita på den..

Mitt första lite längre förhållande började veligt från min sida. Det var en arbetskamrat som jag inte alls var intresserad av som började med att närma sig på jobbet. Hon satt gärna med mig på lunchrasten och pratade om ditt å datt.

Sen träffades vi ute nån gång helt spontant och hon hängde på mig och polarna. En fredagskväll när jag satt hemma och hade hyrt en film (VHS) så ringde hon och frågade om jag hade något speciellt för mig. Jag sa som det va och då frågade hon om hon kunde komma och se filmen med mig. Hon kom, vi såg filmen från vars ett hörna av soffan och en stund efter filmen åkte hon hem.

Någon månad senare var jag och några polare ute och festade. Vi hade grundat väl hemma och jag var allt annat än nykter. Då kom hon och några tjejkompisar och fick syn på mig och anslöt. Ja jag skyller väl inte allt på fylla men det var så jag gav upp och hamnade i hennes säng. Vi höll ihop fem år.

Känner igen det där med sitta varsin sida av soffan. Det gjorde han och jag också. Nu ligger vi iställer tätt intill varandra...

Varför tog det slut?

Du ska utgå från den känslan du hade från början. Den är sann. Vad du försöker göra nu är att intala dig att du är förtjust för att du vill vara det, men ärligt talat är det bara sexhormonerna och den tillfälliga dopaminskjutsen som talar. Du är inte attraherad bara förvirrad och lite förförd!

Har aldrig lyckats vända en sådan känsla och vet att magkänslan är den rätta. Lita på den..

Man kan antagligen inte bli kär i precis alla personer. Men om man är öppen kan man nog bli i kär i väldigt många. Jag har tron att man kan välja att bli kär, och att inte bli kär. Genom att tänka på någon ofta, dela tankar och upplevelser och öppna upp sig för personen kan man välja att bli kär. Genom att göra motsatsen kan man välja bort att bli kär.

Kärlek kan se ut på många olika sätt. Den kan komma smygande, den kan vara ögonblicklig och den kan vara en arbetsseger.

När det gäller dig: Vilka kvalitéer har den här personen. Är han den typ av person som du skulle vilja ha med dig när det regnar, ni är båda på dåligt humör, har inga pengar och ni har tappat nycklarna till er lägenhet och står utanför och fryser? I så fall välj att bli kär i honom. Annars välj bort det.

Intressant teori. Vet inte hur pass väl den stämmer eftersom de flesta aldrig utforskar mer än en liten procent av denna förmåga och kanske bara har några få partners genom hela livet. På samma sätt är ju ett långt förhållande och en bestående kärlek ett val och ett ständigt arbete som inte så många klarar av, eftersom de är mer intresserade av förälskelsen än kärleken,

Jag har blivit våldsamt kär i många människor, även vissa vänner, kollegor, rent av bländad. Tänkt på dem konstant, velat vara med dem, veta allt, men utan att få några som helst sexuella känslor. Ändå har allt varit exakt som en förälskelse.

Så för min del kan jag bli "KÄR" ganska lätt, blir det nästan jämt jag är bland människor. Blir kär i en hjärna, nåns utstrålning, sätt att prata, föra sig, energi osv.

Men "ATTRAHERAD" dvs känner lust att sammansmälta med dem fysiskt och intimt är den kraften som jag inte på något sätt kan påverka och den känner jag nästan aldrig...har ovanligt svårt för detta tror jag.

Har försökt ha sex för sexets skull men helt meningslöst och skadligt. Jag vet inte hur många gånger jag suttit med världens mest underbara människa (en av dem) och fått lyssna på deras kärlek till mig och önskat så innerligt att jag skulle kunna få känslor dvs sexuella, men det har aldrig hänt, de få jag känner så för kommer till mig som en blixt. Det är en energi som suger in mig, och varje gång det händer är jag helt förlorad och kan aldrig stå emot.

Att vilja vara intim med någon är det mest innerliga och djupa jag kan känna eftersom jag inte är en fysisk person normalt sett. Men detta händer som sagt så oerhört sällan. Sex är för mig det mest intima, känslor har jag inga problem att känna och mitt hjärta rymmer många men min kropp är ytterst svårflörtad och återhållsam. Kan jag ha sex med någon kan jag allt annat också och har allt tålamod i världen med personens konstigheter och behov.

Intressant ämne vi kom in på här!

Det är som du säger svårt att säga om mitt sätt att se på saken är en generell sanning, eller om det endast gäller för ett mindre antal. Jag säger alltså inte att andra väljer att se det som jag - det gör de flesta inte alls -  utan att de flesta har en inneboende förmåga att välja/välja bort att bli kär och attraherad av en person som många inte ens vet om, eftersom de inte har valt att utforska den möjligheten.

De flesta reflekterar inte utan ser på kärlek som något som bara händer, som åskan som råkar slå ner någonstans. Jag menar att kärleken alltid börjar med tankar som man tillåter sig att tänka eller förbjuder sig att tänka. Dessa tankar kan vid uppmuntran växa sig starkare och bli kärlek/attraktion. Okej, man har inte kontroll över processen helt och hållet, ibland vill man bli attraherad av någon men det går inte, och ibland kanske det är oerhört svårt att tvinga sin hjärna att sluta tänka på någon, etc, etc.

Kan man bli kär i vem som helst? Svår fråga, men jag tror att man kan bli kär i otroligt många fler personer än man tror. Det handlar mycket om utbud och efterfrågan. Jag brukar ta exemplet med ett fåtal personer som hamnar på en öde ö, där det bara finns ett mycket begränsat urval. Trots det blir personerna med mycket stor sannolikhet efter ett tag förälskade i varandra. Detta eftersom vi har ett behov att finna mening i livet genom att förälska oss. Vi ändrar våra kriterier utefter det utbud som vi har att tillgå.

Ett annat intressant exempel är t.ex. fångar i manliga fängelser. Många heterosexuella där överger till och med sin sexuella läggning och blir kära i en person av motsatt kön, i brist på kvinnor att bli förälskade i. Så stark är alltså behovet av närhet, sex och mening i form av kärlek.

Du skiljer mellan att bli kär och att bli attraherad. Intressant. Jag kan känna igen mig i det du säger på ett annat plan, det kanske är precis det du menar, men kanske att vi talar förbi varandra. Jag kan bli kär och attraherad av en persons personlighet utan att vi funkar bra sexuellt tillsammans. För mig är inte attraktion samma sak som att vi är sexuellt kompatibla, snarare att vi vill ha sex med varandra, och även om det inte blir perfekt där, så gör det inte så mycket eftersom själva sexet i sig är njutningsfullt på grund av vår attraktion.

För min egen del skiljer jag inte mellan kroppslig attraktion och psykisk attraktion. När jag blir attraherad av en person betyder det att jag gillar personligheten och dras mot personen sexuellt. Det smälter liksom samman för mig.

Om jag vore i din situation - att jag kände mig kär i en person för dess fina personlighet så skulle jag vilja ha sex med personen. Det kanske kan vara så att du är låst kroppsligt, och att du därför uppskattar det väldigt mycket och blir attraherad när en person har en så stark fysisk dragningskraft tränger förbi den låsningen.

Enligt mitt sätt att se det väljer du fysisk attraktion före psykisk. Det finns ett riskmoment i det, d.v.s. att du blir tillsammans med killar som du är fysiskt attraherad av men som inte har bra egenskaper att bygga vidare en relation med. Efter t.ex. 30 år i en relation har mycket av passionen försvunnit, och då kompenserar kanske inte längre en stor passion för personens brister i övrigt.

Jag tänker att det nog inte är många som har både kravet att den fysiska och psykiska attraktionen ska finnas samtidigt. För de flesta får de inte så många som blir attraherade av en, att de har möjligheten att rata särskilt många intressenter. Men som jag uppfattar dig, har du möjlighet att välja - och väljer då enbart utifrån den fysiska attraktionen.

Jag undrar också om du är helt säker på att du inte kan bli sexuellt attraherad kroppsligt också med tiden, även om du i början enbart är förälskad på ett psykiskt plan. Jag tror att de flesta kompromissar med något när de väljer partner. Kan eller vill du inte kompromissa med den fysiska komponenten, alltså?

Ja sånt här är verkligt spännande ämne, eftersom det (har jag förstått med tiden) skiljer sig så oerhört åt mellan människor. Du kom in på något ganska träffande som säkert spelat stor roll i mina val av personer, känslor och sex, "kroppslig låsning", och det du skrev om att jag behöver så stark fysisk dragningskraft att någon lyckas tränga sig förbi. Mycket sant det där!

Fråga mig inte varför det är så, men övergrepp som barn kan ha spelat stor roll och att män gått över mina gränser och begärt mig otalet gånger utan att jag velat ha dem eller känt samma. Gränssättning är inte min starka sida, har därför alltid känt mig tvingad att skydda kroppen, samtidigt som jag aldrig själv tyckt om den nåt vidare.

Förstår hur du menar med att man till stor del väljer ifall man ska sätta på sina känslor om attraktionen väl uppstått. Jag har valt bort den vid några tillfällen då jag bedömt att det inte skulle kunna fungera i praktiken, kanske pga avstånd, alltför olika syn på livet, kultur, ålder och annat, men oftast har jag kastat mig om öppning getts eftersom denna känsla i mig är så ovanlig och den högsta jag kan känna.

För mig är fysiskt och psykisk attraktion inte alls samma förutom med den personen jag inleder en relation med naturligtvis, då båda dessa känslor samverkar. Jag har kunnat bli otroligt kär i en väldigt oattraktiv persons själ eller hjärna, där jag aldrig kunnat tänka mig att beröra deras kroppar. Likaså mycket äldre människor, vänner till mina föräldrar, arbetskollegor, nära vänner osv.

Det är en stark personkemi som om man var själsfränder, helt osexuell "agape" den åtrålösa kärleken, men den har en upplyftande och glädjande effekt som gör att jag vill ha den människan omkring mig nonstop inledningsvis precis som vid förälskelse. Men de fåtalet jag fallit huvudstupa för med varje cell av min kropp har personligheten varit sekundär även om deras själar intresserat mig starkt, något jag velat närma mig från ett fysiskt håll...svårt att förklara.

Det är en innerlighet jag vill åt i dessa människor fast via kroppens språk. Men som du säger så är det lätt att sådan kärlek dör eller hamnar i skuggan av drömmarna man skapat om varann. Den psykiska närheten är mer långvarig som du säger.

Tror att män kanske nöjer sig lättare med att den fysiska attraktionen ska vara stark och att man är sexuellt kompatibel. Kvinnor kräver oftare båda enligt min erfarenhet och lever hellre själv många gånger än i svältläge mentalt och känslomässigt.

Jag har fått mycket uppmärksamhet från män sedan tidig ålder. Attraherat många olika typer av män men eftersom jag så sällan känt något tillbaks har jag inte haft så stor nytta av det. Mest har det ställt till trassel och missförstånd, blivit farligt t o m. Har också riktat mitt hjärta fel flertalet gånger och inte fått mina känslor besvarade alltid när de väl slagit till. Min attraktion behöver stor fríhet för att kunna blomma ut och oftast är inte de kandidaterna några som heller vill bli fångade ironiskt nog:P Några gånger har det hänt och blivit väldigt bra och långvarigt dock.

En annan viktig sak du nämnde var det där med att attraktion förändras med miljön och utbudet. Min har ändrat sig många gånger och anpassat sig till nya villkor...så om jag hamnade i ett fängelse hade jag säkert fallit pladask för nån manhaftig dam med sex i blicken;) Har jag å andra sidan haft för mycket att välja på har jag inte valt nåt alls. Så är klimatet ofta på nätet t ex.

Jag undrar lite över hur du ser på nära vänner eller i de fall du verkligen gillar en persons personlighet, kanske en kollega? Vill du verkligen ligga med alla du gillar?

Tack för din kommentar, många intressanta tankar du har.
Tack detsamma:P

Beklagar att du fått genomlida ett övergrepp som barn. Det är verkligen en skam att det finns människor som utsätter oskyldiga barn för sådant. 

Jag tänker mig att sådant måste sätta stora spår i en. Jag kan tänka mig att man t.ex. delar upp kropp och själ för att skydda sig. Det kunde kanske då förklara hur du så tydligt gör skillnad mellan att vara kär själsligt och kroppsligt.

Ja övergrepp och sånt hemskt har nog större inverkan än vad man förstår. Framför allt på tilliten och att inte kunna ta sig ur saker. Man är alltid på flykt och i beredskap om än omedvetet. Jag har aldrig haft lätt för sex och andras kroppar. Kan känna sån avsmak för den sexuella kraften när den visar sig om jag inte är störtattraherad vill säga.


Det är intressant att lyssna på när du berättar hur du fungerar i relationer. Det är ganska främmande för mig att bli kär i någon psykiskt utan att vara attraherad av personen som du blir. Jag kan naturligtvis få alla möjliga känslor för personer som jag inte är attraherade av. Men jag skulle inte kalla det för att bli kär. Det liknar inte de kärlekskänslor jag får när jag blir kär i någon. Det är inte så att jag drabbas av känslor inne i magen, eller att det känns som en bomb har slagit ned. Mer som att jag har träffat en intressant person som jag vill fortsätta umgås med. 

Kär kanske är fel ordval. Jag är nog bara väldigt passionerad och får lätt starka känslor för mycket och många. Men självklart skiljer det sig från den amorösa kärleken eftersom den saknar den fysiska delen. Men jag kan bli väldigt betagen av en människas intellekt och själ och känna mig uppfylld och glad.

Men jag känner igen din beskrivning hur passionen fångar en. Så har jag känt många gånger, dock utan att mina känslor har varit besvarade. Jag tror att jag fått en mer cynisk bild av passionen p.g.a. det, som ett luftslott som jag själv har konstruerat, och jag har medvetet vänt mig ifrån passionen. Nu blir jag aldrig passionerad kär. Istället är jag intresserad av personligheter och om jag skulle välja att bli kär i någon skulle personligheten vara det avgörande tror jag (och hoppas), men det är också svårt att veta. Visst kan man välja att bli kär, men varför vill man välja att bli kär? Ja, personligheten, men säkert också utstrålning och utseende och andra saker. Vi får nog aldrig full kontroll på processen.

Vad tråkigt! Kan förstå din motvilja mot passion om den slagit så fel. Visst är det många gånger luftslott och  kanske inte så realistiskt alla gånger. Man har ju som i ditt fall, mycket mindre att förlora på att anta ett mer neutralt överblickbart läge när man närmar sig en annan människa, vilket för mig är totalt otänkbart eftersom jag tynar bort av vardagslunket. Menar du att du alltså kan styra det själv att INTE BLI KÄR?

Får jag fråga hur då? Ser du automatiskt till att du inte är speciellt attraherad från början, t ex att det inte är såna där långa blonda kvinnor med stora munnar och runda kinder som du hade som ideal.Låter som en ung Bibi Andesrsson det där:;)

 

Jag vill alltid bli kär. Det är ju helt underbart. Man känner sig så lätt och levande och i kontakt med alla sinnen. Sex blir ju också så mycket bättre upplevelse med så starka känslor som är ömsesidiga. Jag behöver de starka känslorna och har nog många gånger smittat andra med dem så att de förvånat sig själv. Jag skapar passion i allt jag tar mig för på gott och ont. De gånger jag inte

De gånger jag inte har tillgång eller känner mig attraherad kan därför vara nästan outhärdligt tomma. Jag använder mig nog av passion som en drog?!
 

 

Ju äldre jag blir (och kanske fulare) desto mer meningslöst tycker jag att utseende och ytliga faktorer är. Det som är viktigast för mig är att vardagen är fin och det blir den om man kan kommunicera, lösa problem och ha en ganska likartad syn på tillvaron. Den himlastormande kärleken med stora känslor är inget jag sätter högt längre, om du förstår hur jag tänker där.  

Jag förstår på sätt och vis och tycker det låter fint även om jag inte dras till känslan eftersom jag vet att jag skulle kvävas i det. Den kärleken är egentligen inget jag strävar efter eller har behov av även om jag upplevt det flertalet gånger. Jag sätter fortfarande utseende väldigt högt även om jag inte har modellsmak eller dras till symmetri särskilt. Trots att jag också blir fulare med åldern har jag ändå inte särskilt stort överseende med andras fulhet. Min åtrå har stora krav för att utlösas. Jag tänder ju så sällan på någon.


Sex är heller aldrig något jag ställer krav kring när jag tänker på att välja partner. Jag förutsätter att den biten kommer funka, och att vi får jobba oss fram om det blir ett problem.
Samma känner jag. Sex är inte så viktigt. Är man tillräckligt attraherad blir det mesta bra enligt min erfarenhet. Det tekniska kan man ju putsa på.



Jag ser att vi två är diametralt olika när det gäller flera saker. Du sätter högst värde på att det kroppsliga stämmer och jag sätter högst värde på att personligheten är rätt. Du vill få en partner utifrån att din känsla ger maximalt utslag, och jag vill ha en partner utifrån att mitt förnuft ger maximalt utslag. (Visst är känslorna viktiga för mig också, de finns där i ekvationen, men de får hålla sig till viss del i bakgrunden.)

Intressant sätt att formulera det! Ännu en fullträff som jag inte tänkt på själv. Men så sant att jag vill ha maximalt utslag i känslor och sinne. Förnuftet är för mig som bortblåst fort jag drabbats av amors pilar. Har nog inte förstått det där själv ännu med det fysiska. Men du är klok och väldigt insiktsfull och nyanserad! Du verkat väldigt vettig och omsorgsfull både om dig själv och andra.

Därtill har vi väldigt olika urval - du har många som blir intresserade av dig och uppvaktar dig, jag har väldigt få, och behöver vara väldigt försiktig att avfärda personer. Om jag säger nej till en, kanske det dröjer flera år till nästa gång jag får chansen. (Och även om folk blir intresserade av mig, så märker jag det i allmänhet inte, eller klantar mig).
Det kan gå flera år här också eftersom jag inte faller. Har räknat att jag brukar bli kär vart tredje år ca. Men ofta har jag varit i relationer så inte blivit aktuellt. Det där med att klanta sig är mänskligt och väldigt vanligt fort man blir intresserad eller objekt för någon. Inte så lätt att tyda signaler alla gånger.Jovsst har många blivit intresserde men kanske inte alltid velat samma som mig. Så en del hjärtesorg har jag fått utstå vilket haft negativ påverkan på min spontanitet och på flera sätt begränsat mig som person. Nu skulle det ta väldigt mycket för att jag skulle orka bli kär tror jag. Så kanske väljer även jag numera?


Det skulle vara omöjligt för mig att få en partner om jag som du, ställde krav på t.ex. passion eller både fysisk och psykisk kompatibilitet.
Är det inte bara din egen dåliga självkänsla som tror detta eller att du kanske inte har tålamodet att vänta ut det?

För att svara på din fråga. Ja, om jag t.ex. hade en nära, kvinnlig vän som jag hade en djup närhet med skulle det säkert lätt gå över i kärlek och jag skulle därmed sannolikt vilja ha sex med den personen. Om jag var upptagen skulle jag antagligen välja bort den möjligheten, men annars skulle jag nog falla. Men det skulle inte vara särskilt himlastormande för i min värld är risken stor att mina känslor inte skulle bli besvarade. Det blir därför komplicerat att ha kvinnliga vänner i de fall jag finner dem attraktiva.

Här skiljer vi oss verkligen,. Alla mina manliga vänner har fallit för mig men jag har aldrig fallit för någon av dem sexuellt. Jag har stått många av dem extremnära men det har alltid blivit jobbigt pga detta ,varför jag undvikit manliga vänner generellt. Tyvärr! Du är kanske som mina manliga vänner och haft liknande känslor som de känt för mig? Synd det där. Verkar som kvinnor mer separerar vänskap och sex än män? Jag blir heller sällan vän med de jag haft sex med eftersom intresset upphör när passionen är över.


Det är intressant att jag är såhär numer, för när jag var yngre var jag väldigt kräsen. Jag hade ett fånigt utseendeideal, så jag ville enbart bli tillsammans med långa, blonda tjejer med runda kinder och stor mun. Det funkade inte så bra, skönt att jag gjorde mig av med det knasiga kravet. Min låsning var alltså utseendemässigt. När jag blev fri från det började jag förstå vikten av andra faktorer hos en partner. Nu försöker jag se vackra saker hos alla människor. Den fördomsfria kan kanske bli tillsammans med vilken annan människa som helst. Alla har något fint inom sig, om man väljer att se det så. (Vi glömmer tillfälligt att det finns psykopater och mördare).

Jag är också en person som levt i utanförskap hela mitt liv. Inte så att jag har varit helt isolerad hela tiden, men känt mig vara i utkanten. Det gör att jag drar mig till personer som också är där. De vid sidan av livet.

Anser du att ditt sätt att förhålla dig till kärleken är fruktsamt (du hade ju t.ex. haft långa bra förhållanden) eller är det ett ok runt halsen?

Känner t ex igen mig i det där utanförskapet eller känslan av det som du beskriver. Jag dras också till den typen,som inte alltid visat sig vara helt vad jag behöver alla gånger. Skulle heller inte säga att mitt förhållningssätt till kärlek är särskilt fruktsamt även om utslagen varit över förväntan haha. Jag har hamnat i kärleken känns det som. Har ju haft en inre medvetenhet om min svårighet att hitta någon att vilja det med och kanske indirekt nöjt mig när jag väl hamnat där, i motsats till dig som kanske inte trott att du skulle hitta den  i någon. Inte så olika egentligen...Vi har båda varit offer för en slags begränsning låter det som, yttre eller inre?!