Kränkt barn med npf-diagnos

Precis din första fråga som jag också har gått och funderat på sedan jag läste den här artikeln.

Om skolan ska kunna se till att handlingsplanen följs så ser jag bara att det finns två alternativ, antingen att man informerar precis alla som arbetar på skolan (i min dotters skola är det ca 200 anställda, och 1200 elever), vilken anses integritetskränkande, eller att dessa elever måste hålla sig i en avskild del av skolan dit bara ett begränsat antal lärare och annan personal får tillträde.
Inget av de alternativen ser jag som rimliga. Men hur är det egentligen tänkt att skolan ska göra? 

Det vanliga är väl att de som arbetar med ett barn med särskilda behov får kännedom om vilka särskilda behov det är. Men sådant är ju också reglerat i handlingsplanen i fråga. Så det är ju individuellt beroende på barnets behov och skolans organisation och det framgår då av handlingsplanen vad som gäller.

Den andra frågan är svår att svara på utan att diskutera en specifik person. Eller så missförstår jag frågan.

Jo, det är ibland en jäkla balansgång. Visst vill man att det ska fungera på bra som bara möjligt och att ingen blir kränkt, men ibland ställs det på tok för höga krav på skolan. 

Eller hur, obegripligt! Jag menar om det handlar om ett barn på mellanstadiet eller uppåt lär ju de både få och vilja röra sig hyfsat fritt över skolområdet och då kommer de ju träffa på många olika personal.

Jo men det finns väl många som arbetar på en skola som hela tiden träffar på andra barn än de de främst arbetar med. Olika barn olika gånger liksom. All personal som jobbar med parallellklassen och årgångarna över och under tex.

Nej då missförstod du frågan. För jag får liksom uppfattningen att man genom att säga att det här barnet ska bemötas lågaffektivt  - annars är det felaktigt bemötande - innebär att barnets eget ansvar att förhålla sig till andra okända människor verkar tas bort eller minskas rätt kraftigt. och det känns som att hur ska barnet kunna hantera att vara ute i ett samhälle om det hela tiden har krav på att andra måste förhålla sig till den personen lågaffektivt?

En annan fråga att diskutera är ju också vad begreppet kränkt egentligen innebär. Det har ju skrivits om ett annat BEO-fall där en elev som spottade på en lärare fick en örfil.... vilket är ett rätt tydligt fysiskt straff, som inte känns okej eftersom aga är förbjudet.

Men att anse sig kränkt för att nån lyfter undan en när man inte rättar sig efter flera tillsägelser, kom igen liksom.

Att kränka nån måste ju rimligtvis handla mer om typ att bli mobbad, hånad, förlöjligad, bestraffad.

Att läraren lyfte undan damp-barnet är ju en konsekvens av att hen vägrade flytta på sig, inte ett straff.

Det handlar ju om en växelverkan, att personens arbetsplats anpassas efter funktionsnedsättning men också att man tränar på att hanteea sina svårigheter på olika sätt själv. Att även omgivningen anpassas innebär ju inte att personen inte jobbar med att hitta egna sätt att förhålla sig till sina svårigheter. Utan anpassningarna skulle personen förmodligen inte klara att hantera situationen alls och jobba med detta.

När det handlar om barn är det ju extra viktigt att få utmaningar efter förmåga.

Kan ju lägga till att de anpassningar man lägger inni en handlingsplan (åtgärdsprogram) är ju för att eleven ska ha möjlighet att klara sin skolgång. Lite som att jämföra med att ett barn med dyslexi får anpassat material att arbeta med. En åtgärdsplan innehåller "veektyg" för att barnet ska klara av skolan utifrån sina förutsättningar.

Just okunskap är skrämmande i skolvärlden.