Vad ska jag ta mig till?

Hej jag väljer att skriva detta anonymt jag söker ingen sympati överhuvudtaget vill bara dela med mig av min story och få ev råd då jag ser allting i svartvit,vi gör en lång historia hyffsat kort.

Mitt liv har gått på räls hela min uppväxt med bra vänner familj och släkt, när jag var 20 år gammal tog min pappa livet av sig och jag var den som stod face to face med polisen när informationen delades ut. Jag såg hela mitt liv rasa framför mig helt plötsligt stod jag där med min mamma, bostadslös och blev av med i princip allt vi ägde och haft, bodde under en period hemma hos vänner då mamma var helt förstörd då hon hade massor utav saker och lösa med diverse saker kring dödsfallet, strax efter detta var min dåvarande flickvän otrogen mot mig och även mitt livs kärlek försvann. Denna tjej var jag ihop med i ca 5år..Ja ni vet första kärleken.

Efter det skaffade jag eget boende och samtidigt jobbade och har farit fram och tillbaka med 100tals jobb, Då jag blir så less på mina arbetsplatser och känner inte något syfte med något.. ungefär 2 år efter min fars bortgång kommer drogerna in i bilden sakta samt hamnade jag i en umgängeskrets med enbart kriminella människor under denna tid tänkte jag varken på nuet eller framtiden då ja var så fullproppad med droger och 1 2 3 så började jag med kriminella grejer, mycket poliser runt omkring med bla rättegångar, husrannsakan, förhör för olika typer utav brott, efter ca 2 år i detta umgänge blev det som det blir för alla i dessa kretsar, ovänskap börjar pga av bråk,skulder osv osv hälften hamnade på kåken medans andra dog, och kände någonstans inom mig att detta är inte jag, det finns något bättre för mig där ute i världen. Så jag packade mina grejer och flyttade 15mil hemifrån, haft en himla tur som lyckades ta mig ur i sista sekunden, jag flyttade bytte jobb i en stad där jag inte känner någon. Jag mår så psykiskt dåligt och har gjort sista 4 åren fick PTSD och deprision på papper för ca 1 år sedan hos en psykolog som jag går till vid gämna mellanrum, känns skönt och lätta sitt hjärta med någon utomstående men jag känner inte att de tar mig någonstans, Jag ser livet som helt meningslöst och periodvis känner jag att jag vill ta mitt liv,har svårt för att lita på och ta in människor då jag är rädd att bli av med det, jag lägger oerhört mycket tid med resten utav min familj då jag verkligen insett att ja vill spendera all min tid med dom för man vet aldrig vad som händer, jag har även många sömnlösa nätter då jag ligger och funderar på den dagen min mor går bort hur jag skall klara av att gå vidare, lovade mig själv att aldrig sätta min fot på en begravning igen då ja psykiskt inte klarar det, idag håller jag inte på med droger längre utan har gått över till drickandet,dricker mig full när jag har möjlighet varenda helt och även en del vardagar, jag jobbar idag men får ja möjlighet stannar jag helst hemma och vill göra annat som iallafall gör mig lite glad, jag värderar absolut ingenting längre,har blivit slarvig med allt även mig själv.. tidigare var jag en helt vanlig träningskille som spelat fotboll hockey hela livet idag gör jag ingenting längre, det känns som tiden har stannat upp för mig medans alla andra går vidare med karriär,jobb,familj,hus osv..själv sitter jag här som en idiot, har mycket drömmar och saker ja vill göra men när man sitter i denna psykiska bubbla känner jag ingen motivation eller har någon som helst drivkraft. Det kanske är dags och acceptera det man har blivit idag? ..

Tack för ni läst