Att leva med en man som måste gifta sig med en annan kvinna

Ja, hur fixar man det?

Jag har en relation med en man sen några år tillbaka, vi har snart två barn ihop. Jag har vetat om att den här andra kvinnan finns och liksom accepterat läget, för det har känts så avlägset att dom ska gifta sig. Men nu åker han snart till sitt hemland för att göra det. Och han måste. Det kommer få allt för stora konsekvenser för honom och hans familj, men även för henne och hennes familj. Hon kommer aldrig kunna gifta sig med någon annan om han avbryter förlovningen. Han har försökt få henne att avbryta, men hon är ju så jävla trög som inte förstår, utan bara accepterar att han varit verbalt elak mot henne. Kallat henne saker. Sagt att han inte vill ha henne. Sagt att det var som att äta bajs när dom förlovade sig. Spottat mot henne. Osv, osv. Jag har själv hört dessa samtal, även om jag inte förstår orden, så hör jag ju hur han låter.

Han förlovade sig med henne efter att jag hade avvisat honom, men då var läget ett annat. Sen dess har känslor från min sida vuxit fram och jag har aldrig tyckt om en annan människa som jag gör med honom. Och nu sitter han där. Men en kvinna på halsen som han inte ens vill ha. Men inte kan avbryta med, för det skulle kunna bli farligt för honom.

Hela tiden försöker jag tänka att han har valt mig av fri vilja. Trots att jag är äldre. Trots att jag inte delar hans tro. Trots att jag har piercingar. Trots att jag inte var oskuld när vi började träffas. Det är mig han har två barn med, trots att det går emot hans kultur att inte vara gifta när barnen föds. Vi tittar på hus för att kunna flytta ihop. Henne kommer han bara gifta sig med av plikt. Inte för att han vill.

Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig så fruktansvärt avundsjuk. Dom kommer ha en stor fest för honom, för att han gifter sig med en kvinna han inte vill ha. Hon kommer flytta hem till hans familj i hemlandet. Han kommer ha sex med henne, för annars kommer hon skvallra för sina föräldrar och det blir problem. Han måste sova med henne när han är där. Hans kompisar i Sverige kommer att gratulera honom när han kommer hem, vara glada för att han har gift sig. Ingen av dom har någonsin visat glädje över att han är med mig, över att vi snart har två barn.

Och hela situationen gör mig så förbannad. Dels att den andra kvinnan är så trög (och nej, det är väl inte hennes fel att hon inte förstår, utan kulturen som tvingar henne till acceptans), men även att det ska behöva vara så att hon för resten av livet kommer att vara ratad om han avbryter förlovningen med henne. Hon har ju inte gjort något fel. Och inte han heller. Utan det är kulturen som är helt jävla knas.

Jag är livrädd för att jag inte ska kunna titta på honom när han kommer hem igen utan att känna avsky. Kommer jag öht kunna ha sex med honom igen, utan att undra om han tog på henne på samma sätt? Kommer han hålla om henne när dom sover ihop?

Ibland önskar jag att hon bara dog. Typ påkörd av en buss. Och jag skäms för mina tankar, för hon har inte gjort fel. Mest önskar jag ju att hon valde att avbryta förlovningen, för då är det okej. Men det kommer ju aldrig hända.

Att leva utan honom vet jag inte hur jag skulle klara, jag vill inte ha ett liv utan honom. Jag vill inte. Det är fan snäppet värre än att behöva dela honom med någon annan. Men hur fan överlever vår relation detta? Hur kan jag acceptera läget, utan att gå sönder inombords?

Och du som känner att du behöver diskutera hur sjukt det är med män som har två fruar/kvinnor, kan starta en egen tråd om detta.