Ska jag lämna denna bonusfamilj?

Är man förälder så är man ju det på heltid även om man separerat. Förstår din frustration men förstår han också.

Jag förstår också honom, eftersom jag själv är förälder. Man vill inte neka sina barn att komma när de vill, men samtidigt så har det kommit in en ny person i familjen och då måste man ta hänsyn till den personen också väl?

Hon är ganska uppenbar att hon vill förstöra. men han vägrar se det. hon vill att jag ska bort, eftersom det var så mycket bättre innan när pappan var singel i 5 år.

så du menar att han som förälder inte kan göra något åt barnen??

Det är väl klart att barnen får komma och gå som de vill i sitt eget hem. Har läst många sånnahär trådar här. Där den nyinflyttade parten anser att barnen sedan innan ska ha sitt ''riktiga hem'' hos den andra föräldern och helst inte vara på ''deras'' ställe mer än nödvändigt. Ni får helt enkelt inse att ni flyttat in i en familj där det redan finns personer som alltid kommer att vara nummer ett oavsett. Eller låter det rimligt att pappan ska sätta en ny partner före sina egna barn? Barnen var redan hyfsat stora när du kom in i deras liv, tyvärr kommer de nog aldrig att se dig som en naturlig del av familjen. 

Skaffa en liten lägenhet som du kan vara i den veckan hon ska vara hos pappa.
Kanske dämpar det hennes behov av att pinka revir ? Du får se hur det utvecklas. men du måste sätta dina behov främst, ingen annan gör det.

Jag förstår din sambo, förälder är man på heltid även om man inte har barnen så ofta. Antingen får ni bli särbos igen eller så får du göra slut. Du kan ju försöka stå ut dom två åren som är kvar innan hon blir 18 och det kommer dyka upp saker som är roligare än att hänga med pappa.

Ja, tyvärr måste man ju acceptera allt med barnen. Eller ja, man behöver såklart inte acceptera utan man är ju fri att lämna relationen och det är nog det du får göra här.

Naturligtvis ska ens barn kunna komma när de vill, ingen vettig förälder skulle säga till sitt barn att den inte fick komma nästa vecka för att man då är med sin partner.

Däremot hade jag krävt från början att mina barn skulle bete sig som folk, visa respekt och försöka ge den nye partnern en chans. Jag hade inte accepterat att mina barn betett sig illa mot min partner. De behöver inte bli värsta kompisarna men kunna samexistera på ett trevligt sätt. Det är här jag tycker att din sambo gjort fel, som accepterat framför allt hans dotters beteende och bara dansar efter hennes pipa.

Tyvärr är det inget du kan göra åt utan det är så HAN väljer att göra och prioritera. Du får helt enkelt göra klart för honom att du inte kan eller vill leva på de premisserna för du mår inte bra av det och att ni får avsluta relationen. Du ska ju dock inte säga det om du inte menar det eller som ett sätt att pressa honom.

När han var förälskad i mig, fram tills för ca 10 månader sedan så sa han till dottern och sonen att bete sig och att plocka undan efter sig och ha respekt för mig etc. Men då valde pojken att flytta på heltid till mamman för att han tyckte det skulle vara som innan. Då blev min sambo livrädd att förlora även dottern pga detta så nu vågar han knappt säga något till henne, utan lägger allt på mig istället. Dessutom verkar inte pojken vilja komma tillbaka trots att det gått nästan ett år. Min sambo mår fruktansvärt dåligt och orkar inte mer drama och bråk med mig och dottern. Jag har frågat mamman om pojken hade kommit tillbaka om jag flyttade ut, men hon sa att det inte har med mig att göra. 

Jag hade mått bättre som särbo, även om det betyder att ta ett steg tillbaka i relationen och att dottern fick vinna. Men min sambo vill inte det. Han vill bo med den han älskar, men såklart även ha barnen där. Hans dröm är såklart att vi alla ska vara en familj och älska varandra och alltid kunna umgås. Men flickan och jag passar inte ihop, vi är som från 2 skilda världar. Jag är öppen, livlig, spontan och högljudd. Hon är tyst, blyg, tillbakadragen, kontrollerad och irriterad på allt. Hon visar tydligt att hon retar sig på mig. Hon uttrycker alltid att jag är gammal men beter mig som en 15 åring. Det sårar mig. Hon säger också att hon aldrig kommer att känna att jag är som någon extramamma åt henne. Hon känner ingenting och ingen kemi och är öppen med det. Jag har sagt att det är ok, men att man iaf kan vara trevlig mot varandra och respektera varandra och varandras viljor.

Gör slut.

Helt jävla sjukt. Det är barnets hem mer än ts hem. Pappan är deras förälder for life, ts är det kanske nån månad till eller ett år, partners är utbytbara.

Så det är barnens hem även när de är vuxna? Så pappan och hans käraste har inget att säga till om? Varför heter det då veckovis boende hos olika föräldrar?? Dessutom avskyr tjejen mig men älskar mamman som är singel. Varför vill hon då alltid springa i huset där jag är på mammans vecka? Om det är för att träffa pappan så borde det vara när han är hemma istället för när jag är hemma??! Varför är det alltid barnen som bestämmer och styr allt i svenska hushåll?