Anonym (sätt gränser) skrev 2019-09-07 22:47:03 följande:
Tack själv, jag anser också att man måste kunna diskutera sakinnehållet utan att gå till personangrepp. Jag tycker t.e.x att ditt förslag om att erbjuda svärmor att bli gudmor är märkligt eftersom en gudförälder traditionellt brukar tillhöra samma generation som föräldrarna. Traditionen med gudföräldrar har ju delvis sitt ursprung i att gudföräldrarna ska ta hand om barnet om föräldrarna dör och det är ju tack och lov ganska ovanligt att föräldrar överlever sina 40-åriga vuxna barn. Därför väljer man vanligtvis inte sina föräldrar till gudföräldrar. Men att jag tycker detta förslag är märkligt innebär inte att jag utgår från att du "är" en massa adjektiv.
Det enda jag utgår fån att du "är" är någon som vill TS väl även om jag inte alls håller med om allt du skriver.
Att jag delvis har helt andra infallsvinklar än du beror säkert till stor del på att jag har andra livserfarenheter och tolkar den information TS ger annorlunda än vad du kanske gör och det är ju egentligen inget konstigt. Jag uppfattar det tex som att TS man flyttade långt ifrån sin mamma redan innan han och TS träffades. Om det var så var det ju egentligen då hon förlorade sin son, inte när han träffade en kvinna han bildade familj med. Därför har jag ganska svårt att köpa att hon känner att hon förlorat närheten till sin son först nu, när han och TS väntar sitt andra gemensamma barn och att förändringarna kommer som slag efter slag , som du uttrycker det. Den största förändringen var väl ändå när sonen flyttade så långt bort från sin mamma och det var väl som sagt då "förlusten" ägde rum.
Att jag resonerar så beror säkert till till stor del på att jag också lever med en man som flyttat omkring 100 mil från sina föräldrar. Det gjorde han dock redan tio år innan han och jag träffades så hans mamma hade för länge sedan bearbetat "förlusten" av sin vuxna son när han och jag möttes och har nog aldig sett mig som någon som "tog ifrån henne" den vardagliga närheten till sin son. Den hade hon ändå aldrig återfått oavsett om hennes son levt som singel hela sitt liv eftersom han inte flyttat tillbaka i vilket fall som helst.
Oavsett mina egna erfarenheter och oavsett de bakomliggande orsakerna till att någon beter sig som den gör så anser jag hur som helst att det i många situationer är helt nödvändigt att påpeka sådant som är självklarheter för de flesta, som att en mamma inte ska lägga sig i sina vuxna barns förhållanden. Jag ser det till skillnad från dig inte som att komma med "pekpinnar" utan som ett sätt att rädda en relation till i det här fallet en svärmor innan hat och ilska gentemot personen ifråga växt sig så starkt att relationen aldrig mer går att reparera.
Jag har själv statistiskt sett levt omkring halva mitt liv och när jag ser tillbaka på den halvan jag levt är det jag ångrar mest inte att jag sa ifrån på skarpen de gånger någon verkligen betett sig illa mot mig utan snarare att jag inte sa ifrån på ett tidigare stadium, för då hade många relationer som blev totalförstörda gått att reparera.
Med detta menar jag inte att det har något egenvärde att vara otrevlig. Tvärtom, jag tycker att TS borde säga något i stil med "Jag uppskattar verkligen dig på många plan, men jag accepterar helt enkelt inte att du lägger dig i mitt och XX förhållande. Gör inte det i fortsättningen" till sin svärmor.
Intressanta och tänkvärda ord och reflektioner du kommer med.
Ja, du har rätt i att man brukade utse en gudmor i syfte att personen ska kunna överta vårdnaden av barnet ifall båda föräldrarna avlider i dess gamla betydelse. Då är det ju inte toppen om gudmor är både gammal och orkeslös när och om detta inträffar. Men det finns ju inget som hindrar att man utser vem som helst till gudmor. Det är förstås inte reglerat och inget särskilt händer om man bryter från traditionen.
Man kan ju också hitta på en ny titel, gudfarmor, om man vill och fråga TS svärmor om hon vill bli gudfarmor.
I ett av TS inlägg skrev hon nedanstående:
Anonym (Ledsen) skrev 2019-09-06 14:30:32 följande:
Jag känner samma sak, vad är de för fel. Innan min sambo träffade mig hade han inga längre förhållanden, max två år. Då var han alltid hemma hos mamma vid semestrar, högtider etc. Jag kanske hittar på detta för att få en förklaring men jag tror nu att hon är avundsjuk på mig för att han inte finns i hennes liv på samma sätt. .
Jag tog fasta på det som TS trodde när jag målade upp scenariot och grundproblematiken i svärmoderns utbrott på TS.
Det är ju svårt förstås att veta mer exakt vad som triggar svärmodern i situationen. Men TS skriver ju också i trådstarten att hon tycker att svärmodern har blivit en "helt annan svärmor än den jag tidigare tyckte om". Så det verkar som om något har hänt ganska plötsligt som fått svärmodern att börja koka av ilska.
Vi kan inte veta, utan bara gissa utifrån sannolika scenarion. Vi vet ju samtidigt att TS är gravid, och att det kan spela roll. Eller också så handlar det om sambons sätt att uttrycka sig som gjort svärmodern ilsken. Man kan ju även misstänka att sambon har sagt ett antal negativa saker till svärmodern i samband med att han inte fick fira TS och som han inte vill berätta om och stå för, vilket sedan har resulterat i svärmoderns ilska.
Jag kan känna igen mig i dina kloka tankar om att sätta stopp i tid, och att inte låta tiden gå och vägra acceptera att någon gör våld på ens känslor innan ett hat som omöjliggör kontakt infinner sig.
Det där är ju också funderingar som man behöver ha med sig när man märker att en relation med en annan person inte fungerar. Hur vill jag att det ska vara? Var går min gräns?
I den omedelbara konfliktsituationen är det dock sällan klokt att ta upp tankar om förändring och krav. Det brukar ofta leda till att personen hamnar i försvar. Bättre att ta upp sådana här långsiktiga krav när båda är på bra humör och allt är frid och fröjd. Och även då göra det på ett ödmjukt sätt där man mer pratar om sina egna behov än vad man vill att den andre ska förändra.
I en sådan här akut konflikt som TS har hamnat i där hon har gått från att ha en god och fungerande relation med svärmodern till ett riktigt sammanbrott tänker jag att hon kan vänta med att komma med krav med kraftiga förändringar. Deras relation har ju varit bra tidigare, så det hon vill är väl antagligen att lösa konflikten och återställa relationen som den var förut.
Det viktiga är att hon och svärmodern tar det viktiga samtalet om situationen. Är svärmodern någorlunda normal så kommer det samtalet kanske flyta på bra, nästan oavsett hur TS agerar. Jag kan tänka mig ett scenario där hon också mår dåligt av situationen och vill försöka ställa tillbaka och ångrar sina uttalanden.
Men i det fall hennes ilska ligger kvar och hon inte har någon ånger utan nästan är i samma ilskna tillstånd som förut, så blir det för TS som att kliva fram bland minfältet i den här diskussionen. Visst kan hon vara stentuff, men vill hon verkligen ta risken att konflikten blir värre. Visst kan det vara klokt att vara tuff om hon har belägg från andra konflikter med svärmodern som hon kanske fått av sambon, att denne behöver tas med hårda nypor. Då kan det vara en möjlig strategi. Men i brist på sådan kunskap så tycker jag att TS ska gå över minfältet med minimal skada.
Vill hon senare prata om svärmoderns påhopp, och berätta att hon inte tycker det är acceptabelt, så går det ju utmärkt. Men jag skulle inte ta det i just det känsliga läget när hon har ett syfte att komma i samklang med varandra igen.
Lösa problem gör man bäst när man har en god relation och litar på varandra fullt ut. Är relationen sämre får man ta det försiktigare.
Sen hävdar inte jag att TS inte ska stå på sig om fakta och vad det var som hände, etc. Om t.ex. en sakdiskussion uppstår där svärmodern hävdar att mannen får göra allt hemma, ska hon lugnt och sakligt bemöta den kritiken. Men jag ser inte det som att hon behöver ta fram pekpinnarna just i den känsliga situationen. Men jag kan ju förstås resonera galet. Jag är ingen konfliktlösningsteoretiker.
