2,5 åring väljer bort mig?

Det är naturens ordning. Du har haft din tid, och nu är det pappans tur. Babyn behöver dig mest just nu, och då kan storasyster komma lite närmare pappan i stället. Hon är också så pass stor att det är dags för henne att vidga sina vyer. Komma närmare mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar och andra vuxna i hennes närhet.

Men det kom så plötsligt. Jag blir totalt ignorerad och hon blir så sur om jag så närmar mig henne eller säger något.

Gärna att hon får ha fler vuxenrelationer, men ska allt väljas bort bara sådär? Så ledsen bara. Hade vart ok om jag fick göra någonting bara. Men inte ens säga hej för då spinger hon iväg. Säger mamma till farmor nu med Så ja jag känner mig så nere här. Känns som jag kan åka hem nästan, vilket såklart inte gör.

Ja tufft vara förälder men detta hade jag aldrig räknat med.

Det är helt naturligt, i den åldern har barnet sin första frigörelseprocess och börjar bli medveten om att hon är en egen person. Hon testar att säga nej och ser vad det får för konsekvenser, och hon inser att mamma och pappa också är egna personer som faktiskt inte sitter ihop med henne själv. 2-3 årsåldern är en av de svåraste och mest förvirrande i en människas liv, som en mini-tonårsperiod. Hon kommer att växla mellan vilken vuxen hon föredrar, det kan vara månader i sträck men det kan också växla över dagen. Snart kommer det att vara pappa som blir ratad och då duger bara mamma, eller farmor.

Dessutom har hon precis fått ett syskon som nu konkurrerar om mammas uppmärksamhet, tror du inte att hon känner svartsjuka som hon inte kan sätta ord på?

Nu måste du vara stark och förstå att din flicka älskar dig över allt annat, hon behöver kunna få sina utbrott och veta att du ändå alltid finns där när hon behöver dig. Du kan visa att du blir ledsen men gör ingen stor grej av det, gråt eller tjura absolut inte inför henne, ge henne inte dåligt samvete för att hon väljer bort dig. Hon testar gränser bara. Du måste vara den vuxna, bete dig inte barnsligt själv och spring iväg och gråt, det är din tvåårings rätt att göra inte din! Fortsätt ge henne kärlek och och stå ut, det kommer att gå över snart. Det är väl också bra om hon är extra pappig just nu när du har bebisen att tänka på, låt dem ha sin tid och bonda. Han kan väl passa på att vara mycket med henne nu, ta ut henne till lekplatsen och naturen och ge dig tid att vara själv med din bebis och vila själv också, det behöver du.

Men vad är det farmor säger till dig?? Läste sista stycket just nu. Har hon glömt att hennes egna barn säkert gjorde exakt samma sak mot henne i den åldern? Hon borde inte göra ner dig för att själv känna sig förträfflig.. eller är du kanske lite överkänslig just nu? Du har precis fött barn och överreagerar nog. Håll ut, se humorn i det hela och prata med din man, om du tycker såna kommentarer är jobbiga kan han väl prata med sin mamma och be henne vara försiktig.

Vet inte om jag överreagerar men hon är bara sådär. Har sagt en gång när dottern kom springandes till mig..Då sa en annan åh som hon saknat dig, svärmor sa snabbt nä det har hon inte alls. Så ja det är små pikar lite då o då men visst ska inte ta åt mig.

Hennes barn betedde sig bara så fint så så tror hon glömt den biten eller bara låtsas som inget. Men som sagt nej ska inte ta åt mig mer.

Tusen tack för alla svar. Jag ska verkligen försöka att inte visa känslor då och bara vara som vanligt och överrösa med kärlek. Men ja det är så förvirrande när hon slår bort min hand om jag vill något eller allt det andra gör en så ledsen som mamma. Men jag ska visa att jag finns där då och ge kärlek.

Tror du inte det är lite syskonavundsjuka? Hon kanske känner sig ledsen och undanskuffad över att du ägnar tid åt den nya bebisen (vilket så klart är helt naturligt och inget som du kan lastas för) och nu tar det sig uttryck på det här sättet eftersom tvååringar inte är så bra på att verbalisera känslor.

Kan ni göra något bara du och hon en dag, utan småsyskon och farmor som verkar rätt jobbig i den här situationen.

Jag minns hur jobbigt det var, jag hade helt glömt bort det men nu minns jag att mina döttrar gjorde samma sak. Min ena dotter ville bara vara med pappa och jag fick inte göra nånting, inte ens gå med henne till toaletten eller stänga dörren. Sedan ville hon vara hos mig igen. Den andra kallade också mormor för mamma. De är 19 och 26 år nu så det var länge sen <3 men jag minns känslan, jag blev ledsen och kände mig sårad och avundsjuk. Jag minns lite av hur jag kände själv när jag var liten, jag kunde känna mig så sårad och orättvist behandlad men jag kunde inte sätta ord på det för jag hade ju inte lärt mig prata ännu.

Farmor kanske sa så för att du inte skulle oroa dig?

Det är en massa små pikar hela tiden så nej tror inte det. Hon kan vara riktigt taskig tyvärr. Sagt värre saker om mig med så nej inget snällt menat. Men visst en del saker kan man ju ruska av sig.

Ja bebis tar flaska också så då medans pappa matar brukar jag passa på att leka. Men hon springer bara till farmor då eller ifrån mig. Tittar surt på mig och slåss spottas. Känner inte igen henne. Hon som är så mammig och gosig jämt annars men nu en annan person jag inte känner igen.

När jag vill försöka hitta på vad som så tränger sig farmor nästan på o tar över. Hade vart bättre om hon backade lite med. Så ditt förslag ska jag absolut prova imorgon..vara helt själva bara.