Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Skör och ömtålig efter depression

    Lör 7 sep 09:46 Läst 0 gånger Totalt 6 svar
    Anonym (Alice­)
    Visa endast
    Lör 7 sep 09:46

    Jag har haft ett tufft år med en depression som fördjupades mer och mer tills dess att jag blev inlagd, och på sjukhuset försökte begå självmord. Fick ect-behandling, vilket var livräddande, och skrevs ut och sjönk ner i depression igen. Mediciner justerades och nu äntligen känns det nästan som att jag mår bra igen.

    Problemet är att jag känner mig så otroligt ömtålig, som om minsta vindpust kan blåsa omkull mig. Jag vågar inte lita på att det faktiskt kan gå vägen och att jag blir stark och frisk, utan tänker att fallet är oundvikligt framöver.

    Är det vanligt att känna såhär? Hur ska man ta sig vidare och släppa rädslan? Självmordstankarna lurar hela tiden under ytan. Om jag läser/hör om en person som lyckats med sitt försök är det som ett spjut in i hjärtat, jag kan inte skydda mig mot tankarna som säger att just jag är värdelös och misslyckad samtidigt som jag känner en stark dragningskraft till självmord. Självklart försöker jag hålla mig borta från sådana nyheter.

    Känner att jag behöver lite medmänsklighet på något sätt, någon som kanske kan erbjuda sina tankar, därför skriver jag detta.

  • Anonym (Alice­) Trådstartaren
    Visa endast
    Mån 9 sep 09:00 #1

    Puffar lite då jag känner mig väldigt ensam om detta och hoppas det finns någon med tankar/erfarenheter om detta.

  • Ons 11 sep 20:05 #2
    Anonym (Alice) skrev 2019-09-09 09:00:59 följande:

    Puffar lite då jag känner mig väldigt ensam om detta och hoppas det finns någon med tankar/erfarenheter om detta.


    Har långvariga erfarenheter av depression, skörhet och tankar om att livet saknar mening.

    Skicka gärna PM om du vill prata och dela tankar.
  • Anonym (Y)
    Visa endast
    Ons 11 sep 21:39 #3

    Förstår precis vad du måste ha gått och går igenom.

    Har fått diagnosen recidiverande depression (eller om det är mycket svår pms) som gjort att jag tänker att jag aldrig kommer att bli bra igen..

    Har inte testat ECT ännu, men det är väl bara en tidsfråga.. för jag orkar snart inte mer..

    Tål och orkar ingenting längre, heller.

    Har åkt på mycket skit på jobbet också, vilket medfört att jag i princip har 0 tillit till människor...

  • Anonym (A)
    Visa endast
    Ons 11 sep 21:42 #4
    Anonym (Y) skrev 2019-09-11 21:39:21 följande:
    Förstår precis vad du måste ha gått och går igenom.
    Har fått diagnosen recidiverande depression (eller om det är mycket svår pms) som gjort att jag tänker att jag aldrig kommer att bli bra igen..
    Har inte testat ECT ännu, men det är väl bara en tidsfråga.. för jag orkar snart inte mer..
    Tål och orkar ingenting längre, heller.
    Har åkt på mycket skit på jobbet också, vilket medfört att jag i princip har 0 tillit till människor...
    +1
  • Anonym (Y)
    Visa endast
    Ons 11 sep 21:48 #5
    Anonym (A) skrev 2019-09-11 21:42:36 följande:

    +1


    Är det liknande det du känner?
  • Anonym (På andra sidan mörkre­t)
    Visa endast
    Ons 11 sep 22:14 #6
    Anonym (Alice) skrev 2019-09-07 09:46:29 följande:

    Jag har haft ett tufft år med en depression som fördjupades mer och mer tills dess att jag blev inlagd, och på sjukhuset försökte begå självmord. Fick ect-behandling, vilket var livräddande, och skrevs ut och sjönk ner i depression igen. Mediciner justerades och nu äntligen känns det nästan som att jag mår bra igen.

    Problemet är att jag känner mig så otroligt ömtålig, som om minsta vindpust kan blåsa omkull mig. Jag vågar inte lita på att det faktiskt kan gå vägen och att jag blir stark och frisk, utan tänker att fallet är oundvikligt framöver.

    Är det vanligt att känna såhär? Hur ska man ta sig vidare och släppa rädslan? Självmordstankarna lurar hela tiden under ytan. Om jag läser/hör om en person som lyckats med sitt försök är det som ett spjut in i hjärtat, jag kan inte skydda mig mot tankarna som säger att just jag är värdelös och misslyckad samtidigt som jag känner en stark dragningskraft till självmord. Självklart försöker jag hålla mig borta från sådana nyheter.

    Känner att jag behöver lite medmänsklighet på något sätt, någon som kanske kan erbjuda sina tankar, därför skriver jag detta.


    Det första jag undrar är om du utöver mediciner även går till en psykolog? Om inte så är mitt absolut största och viktigaste råd att börja gå hos en. 

    Om det är vanligt att känna så här? Jag skulle säga absolut. Att ha varit i en riktigt djup depression och behövt uppleva självmordstankar är fruktansvärt skrämmande och tillför en helt annan bild av den egna personen och livet i sig som man inte visste fanns. Plötsligt är den man en gång var borta, nu finns plötsligt två sidor som ska slåss om utrymmet. En skörare version av ens forna jag (vilket i sig kan vara väldigt svårt att acceptera) och en väldigt mörk, sorglig och trött version som tycker att den har kommit på en sanning om hur meningslöst livet egentligen är. Helt plötsligt kan man inte lita på sig själv (med tanke på att man vill utplåna sig själv) och det är väldigt läskigt. Framför allt för att man inser hur otroligt snabbt allt kan vända från att vara bra till att bli ett totalt mörker.


    Jag tänker att det är väl ganska självklart att du är skör nu efteråt, du har ju varit med om något som känslomässigt är oerhört traumatiskt. Du måste inte bli eller vara stark direkt, du får lov att ge dig själv tid att läka och bygga upp dig själv igen. Var snäll mot dig själv, du förtjänar det, framför allt efter det du har varit med om. 

    För mig fanns självmordstankarna kvar länge men på lite längre avstånd än när jag tänkte göra verklighet av dem. Mitt bästa sätt att hantera dem var att acceptera att de fanns där och låta dem komma och gå som de ville samtidigt som jag gick hos en psykolog. Att motarbeta tankarna/känslorna fick mig bara att må sämre för att jag kände mig dålig som inte kunde bli av med dem vilket gjorde att de bara blev starkare. 

    När jag hör om människor som tagit livet av sig ser jag inte längre det som att de har lyckats, jag är glad över att de har funnit den frid de så desperat behövde men jag är också så oerhört ledsen för deras skull att det behövde ske på det sättet. För du kan få frid på andra sätt också, det är en tung väg att gå men det är så värt det. Tänk vad mycket mer livet har att erbjuda dig som du ännu inte vet något om. Jag vet hur oerhört svårt det är att föreställa sig en tid där man mår bra igen men när man väl är framme vid den punkten är man så otroligt tacksam för att man gav sig själv chansen att få uppleva det. Du är värd det. 

    Istället för att se på din skörhet som något dåligt, tänk på det som ett sätt att lära dig om dig själv, det blir väldigt tydligt vad du behöver för att må bra, vad du behöver mer av och vad du behöver undvika. Man inser att ja, man kan hamna i en depression igen, men man inser också att det finns vägar ut ur dem och att det finns mycket man kan göra för att förebygga dem. Framför allt med stöd av en psykolog, en kartläggning av friskfaktorer och riskfaktorer och stöd av nära och kära om man har möjlighet till det. (Jag har inte haft det men har klarat mig bra ändå men självklart hade det hjälpt jättemycket att ha någon som bryr sig och som vill hjälpa en att må bättre eller fortsätta må bra.)

    Och när det gäller att vara stark, herregud människa, det är du redan! Så jäkla stark. Du har valt livet och när man vill bort från det som allra mest så finns det inget starkare att göra än att ändå välja att fortsätta kämpa. 

    Jag hoppas att något av mitt långa babbel skänker dig någon form av hopp/tröst/insikt. Det finns ett slut på det du känner nu, du måste bara välja den vägen själv genom att kämpa dig igenom mörkret.

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll