Forum Grav. komplikationer - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Gravid med depression och ångest

    Mån 9 sep 15:02 Läst 0 gånger Totalt 17 svar
    Mån 9 sep 15:02

    Hej!

    Jag är ny på familjeliv och tänkte skriva lite om min situation så att någon kanske kan ha varit i samma situation. Jag är gravid i v21 nu(första barnet),från början så har det varit extremt jobbigt och svårt med illamåendet och tröttheten så att jag är fortfarande sjukskriven(nästan 3 månader). Efter att det fysiska blivit lite bättre runt v12 så började det psykiska besvärligheten. Fick träffa en psykiatriker på gynakuten och då fick jag diagnosen?djup depression och panik/ångestsyndrom?. Förstår inte när detta hände och värför! Jag har aldrig varit deprimerad under mitt liv och barnet är förväntad, jag och min man har det jättebra och är mycket redo för barn..

    Jag är ledsen hela tiden, kan inte bli glad över något, inte ens min bebis (har ingen anknytning alls till den). Jag träffar en psykolog och arbetar med KBT, äter ingen medicin då jag inte vill

    Undrar om någon har varit med i samma situation? Hur gick det för er? När tog det slut? Fortsatte det efter förlossningen? Jag är mycket orolig, rädd, stressad och trött.. jag saknar mitt liv och mig skälv då jag känner att jag blev nån annan och vill bara att allt ska ta slut ????

    Ursäkta långa inlägget och hoppas att jag får lite hopp av era upplevelser. Tack!

  • Tor 12 sep 17:45 #1

    Jag är gravid i vecka 12 men känner igen mig i delar av vad du skriver. Har också mått extremt illa, är sjukskriven o blir depp av att bara må skit o inte göra ett skit om dagarna.

    Har hittills inte kunnat glädjas så mkt åt min graviditet pga mitt illamående o mina kräkningar, känns så overkligt också att jag är gravid.

    Går du på antidepp?

  • Tor 12 sep 18:09 #2

    Min depression kom när mitt första barn föddes. En sk förlossningsdepression. Kämpade i ett år innan jag motvilligt började äta antidepressiva. Blev min räddning. När jag blev med barn nr 2 hade jag varit medicin fri ett par månader. I 4e månaden kom depressionen och ångesten tbx. Pga min historik kopplade mödravården snabbt in gyn som skrev ut Sertralin, en bra beprövad antidepp som funkar att ta när man är gravid. Ville eg inte, men deras motivering var att det inte var bra för barnet med en mamma som var så dålig. Började må bra igen och jag fortsatte med medicinen efter födseln. Bästa jag gjort var att lyssna på de. Att få må bra. Att få njuta av mitt/mina barn. Var inte rädd för antidepressiva. De kan bli din hjälp!

  • Tor 12 sep 21:13 #3

    Jag var deprimerad under min graviditet (sonen född 2018) och jag var så himla envis med att inte ta medicin, vågade verkligen inte och jag försökte dölja hur dåligt jag mådde överallt förutom hemma. Där var jag ett vrak. Trodde allt skulle bli bra bara sonen kom ut, men den smällen jag fick efter förlossningen är det värsta jag upplevt i mitt liv. Jag fick en otroligt kraftig förlossningsdepression.

    Nu är jag, väldigt oplanerat men välkommet, gravid igen. Denna graviditet mår jag mycket bättre psykiskt såhär långt, men jag har lovat mig själv att om jag börjar må dåligt igen så ska jag inte vara så rädd för medicin. Skulle det vara en fara för fostret skulle de aldrig rekommendera det, försöker jag intala mig. Så hoppas jag att jag kan få uppleva glädje efter denna förlossningen och inte bara nattsvart.

    Skickar massa styrkekramar till dig, vet hur jobbigt det är. Ingen kan berätta för dig hur du ska göra, men jag kan bara säga att med facit i hand önskar jag att jag tagit emot mer hjälp(medicin t.ex) för min egen skull.

  • Fre 13 sep 08:40 #4

    #Vevoz

    Tack för ditt svar! Jag vill verkligen uppmuntra dig att inte bara vänta och göra inget.. prata med nån ang. det du känner och hur du tänker.. prata med din partner eller BM eller även med psykolog.. det kommer att hjälpa dig så mycket.. acceptera inte svaret ( det går över och det är en graviditets grej) det fick jag många gånger tills jag vaknade en dag som en galning helt skakig och inget kunde lugna mig. illamåendet och kräkningar kommer att lindras, tro mig men din psykisk hälsa är mycket viktigt för din och bebisens skull.. många kramar till dig och hoppas att du mår bättre snart

  • Fre 13 sep 08:51 #5

    #Ek90

    Tack så mycket att du delade med dig och hoppas att du inte behöver äta nån medicin denna gång.

    Vet ej om jag kommer att få förlossningsdepression men enligt min psykolog och läkare så är sannolikheten inte så stor om jag tar tag i min depression redan nu..men man vet aldrig.. provade äta Sertralin när jag först fick diagnosen men jag blev så konstig och känslokall, kände inte igen mig fast jag tog det under bara 10 dagar och sen slutade jag på egen hand. Det har blivit lite bättre sen jag började behandlas och det är mest min man som hjälpte och fortfarande hjälper mig ur detta.. vi pratar hela tiden om allt jag känner och tänker på och det hjälpte mig så mycket. Jobbar också med KBT med internetpsykiatry enligt deras program för depression och hoppas att det funkar

  • Anonym (Entil­l)
    Visa endast
    Fre 27 sep 06:02 #6

    Jag har en historia och bakgrund med svår depression och ångest och är nu i v.23 och äter sertralin.

    Har inte haft några besvär på mååånga år med depretion eller ångest men det kom en dag som ett brev på posten nu när jag var i v.15 ca.

    Men det jag lärt mej under mina år är att medecin är ett måste, då det är kemiskt i hjärnan som behöver rättas till och det hjälper med medecinen!

    Det är tyvärr en tuff i körnings period då man börjar med den, minst 14 dagar som oftast blir ännu svårare, men sen vänder.. Det kan bli lättare att handskas med om man är medveten om att det är så och man är öppen med dem närmaste att det är så.

    Jag är ingen förutspråkare för medecin men i detta fall skulle jag råda dej till att försöka igen..

    Ångest och depression är inget jag önskar min värsta fiende och det finns möjlighet att få väldigt bra hjälp med hjälp av medecin!

    Jag hoppas att du slipper detta snart och får må bättre!

  • Anonym­tjej19­91
    Visa endast
    Lör 28 sep 16:08 #7

    Hej ts! Jag är i samma sits som du. Gravid i vecka 30. Har också haft en tuff graviditet fysiskt med massor med illamående och kräkningar och sjukskrivning. I andra trimestern kom kraftiga sammandragningar som oroade konstant och blev ordinerad vila. Har inte känt mig som mig själv sedan jag började må dåligt, ångest, oro, gråt och nedstämdhet har varit vardag hela graviditeten. Sömnsvårigheterna kröp sig på nån gång runt vecka 22.

    Tror att mycket har att göra med hormoner och att kroppen sätts helt ur spel. Har fått en samtalskontakt på vårdcentralen och har också vägrat antidepressiva, har däremot lergigan som jag tagit mycket vid behov då det hjälpt med både sömn, ångest och illamående/aptit. Tror ärligt inte att jag hade klarat mig utan den och den ska vara helt riskfri att äta. Barnet mår bättre om mamman inte är helt förstörd, så har jag resonerat. Men kommer inte tveka att börja medicinera när lillen är ute om det inte lättar upp!

    Vi är riktiga krigare, kämpa!!

  • Tis 1 okt 09:39 #8

    Hej!

    Ja, det krävs en krigare för att kunna bearbeta denna hemska situationen.. hoppas att dina sista veckor blir bättre och att det går över så fort bebisen kommer.. detta är den enda som tröstar mig o tänka på

    Kram till dig o berätta gärna sen hur det gick för dig efter förlossningen, jag är i v. 24

  • Anonym (Femma­n)
    Visa endast
    Ons 2 okt 15:35 #9

    Spar tråden för att skriva senare...

  • Anonym­tjej19­91
    Visa endast
    Fre 8 nov 16:06 #10

    Hej igen ts! Tänkte uppdatera dig lite om mitt mående. Är nu i vecka 36 och det börjar närma sig förlossning. Det har gått upp och ned men sista veckan så kraschade jag då jag är helt slut av denna graviditet både fysiskt och psykiskt. Ringde min barnmorska och bara grät.

    Blev verkligen tagen på allvar så Hon fixade en akuttid till psykolog, fick göra ett extra ultraljud och träffa en specialistläkare på mödravården. Otroligt bra stöd fick jag, allt var bara prima med bebisen som växer precis som han ska tack och lov så han verkar inte ha påverkats av min oro.

    Alla fick mig att inse att det inte är något att skämmas över och det är JÄTTEvanligt att må psykiskt dåligt i samband med graviditet.

    Vi gjorde upp en plan om vad man kan medicinera med efteråt och vad som funkar med amning och så och fortsatt samtalsstöd. Känner mig så lättad att ha släppt lite på skammen kring mitt mående och ha fått lätta mitt hjärta. Det finns hopp för oss!

    Hur går det för dig fina du?

  • Sön 10 nov 11:14 #11
    Anonymtjej1991 skrev 2019-11-08 16:06:23 följande:

    Hej igen ts! Tänkte uppdatera dig lite om mitt mående. Är nu i vecka 36 och det börjar närma sig förlossning. Det har gått upp och ned men sista veckan så kraschade jag då jag är helt slut av denna graviditet både fysiskt och psykiskt. Ringde min barnmorska och bara grät.

    Blev verkligen tagen på allvar så Hon fixade en akuttid till psykolog, fick göra ett extra ultraljud och träffa en specialistläkare på mödravården. Otroligt bra stöd fick jag, allt var bara prima med bebisen som växer precis som han ska tack och lov så han verkar inte ha påverkats av min oro.

    Alla fick mig att inse att det inte är något att skämmas över och det är JÄTTEvanligt att må psykiskt dåligt i samband med graviditet.

    Vi gjorde upp en plan om vad man kan medicinera med efteråt och vad som funkar med amning och så och fortsatt samtalsstöd. Känner mig så lättad att ha släppt lite på skammen kring mitt mående och ha fått lätta mitt hjärta. Det finns hopp för oss!

    Hur går det för dig fina du?


    Hej! Vad bra att du mår lite bättre nu och hoppas att du fortsätter så tills bb är här.

    Jag går ni i v30, har det lite lugnare ang. Stress och ångest men är inte 100% migsjälv än.. känns som om jag sitter i väntrummet och väntar på att jag ska få tillbaka mitt liv. Har träffat en psykiatriker förra veckan och då är planen att vi ska fortsätta träffas så att de har bättre koll på mig under och efter förlossningen ifall kommer depressionen o fortsätta postpartum. Fick även en tid med läkare på Aurora mottagningen den 28:e för att prata om kejsarsnitt som önskar bli beviljat. Hoppas verkligen att det går smidigt då jag inte orkar med mer oro och tankar..

    blev mycket glad att du hörde av dig :)

    Vilken BB ska du föda i? Och när var du beräknad?
  • Anonym­tjej19­91
    Visa endast
    Sön 10 nov 14:39 #12

    Så bra att du också vågat sträcka ut handen och be om hjälp! Känner igen det där med att sitta och vänta på att livet ska komma tillbaka, vilket det såklart kommer att göra även om det känns kämpigt just nu. Så bra att du vågat be om kejsarsnitt! Håller tummarna för att du får bra förståelse från vården. När är bebisen planerad?

    Jag bor i Västerbotten och har planerad bf i början på december. Har diskuterat igångsättning då jag nog inte kommer orka gå över tiden. Ser iallafall början på något nytt och även om inte jag blir omedelbart frisk så är behandlingsalternativen mycket större när bebisen är ute. Har även behövt släppa lite på kraven att amma även om jag gärna försöker så mår vi alla bäst om jag är glad, bebis, jag och pappa.

    Hur ser familjesituationen ut för dig? Har du partner?

  • Sön 10 nov 19:45 #13

    Jag är beräknad den 23:e januari men blir det ett snitt så blir datumet lite närmare vilket är skönt tycker jag...

    Jag har full förståelse och stöd från min man och han har full koll på mig och på situationen.. väldigt glad att jag har honom. Min familje också stöttar mig fast de lever på ett annat land. Vilken påverkningar tänker du på när du pratar om att släppa amma? Jag tänker amma och hoppas att det skulle funka.. har dock läst lite att det kan va lite komplicerat med amnings hormoner för vissa..

    Skulle vara mycket intressant o höra hur allting går för dig vid förlossning eller även innan:)

    Tack för att du delar med dig

  • Anonym­tjej19­91
    Visa endast
    Sön 10 nov 20:56 #14

    Så skönt att ha en partner vid sin sida som kan hjälpa till både nu och efteråt! Samma för mig.

    Ja sannolikheten att allt går bra med amningen är ju såklart störst! Jag vill också amma. Men om det inte skulle funka och ångesten växer eller så och jag t.ex skulle behöva börja medicinera med något som inte är lämpligt med amning så tar jag hellre medicinen och jobbar på mitt tillfrisknande och flaskmatar. Än att fortsätta må dåligt om du förstår vad jag menar :) men tänker såklart kämpa och försöka!

  • Anonym (Humla­n)
    Visa endast
    Mån 11 nov 19:05 #15

    Hej, har precis fått reda på att jag väntar barn, har 2 sedan tidigare men hade inte depression diagnos de tidigare graviditeterna.

    Hade inga problem gravid eller efter födseln eller amning då.

    Idag är jag glad över att vänta barn med en stadig partner, men jag har sååå otroligt många rädslor den här gången & vinterhalvåret är min värsta tid.

    Äter medecin men skulle gärna dela erfarenheter med andra som mår dåligt under graviditeten & vart de fått hjälp,strategier osv

  • Anonym­tjej19­91
    Visa endast
    Tis 12 nov 16:05 #16
    Anonym (Humlan) skrev 2019-11-11 19:05:07 följande:

    Hej, har precis fått reda på att jag väntar barn, har 2 sedan tidigare men hade inte depression diagnos de tidigare graviditeterna.

    Hade inga problem gravid eller efter födseln eller amning då.

    Idag är jag glad över att vänta barn med en stadig partner, men jag har sååå otroligt många rädslor den här gången & vinterhalvåret är min värsta tid.

    Äter medecin men skulle gärna dela erfarenheter med andra som mår dåligt under graviditeten & vart de fått hjälp,strategier osv


    Du ska våga tala om hur du mår och ta all hjälp du kan få! Jag har haft stöd från barnmorskan, mödravårdspsykolog som hjälper till med anknytning/ praktiska frågor, vc psykolog som arbetar med kbt, familj och min partner.

    Annars rekommenderar jag fysisk aktivitet i den mån du orkar, kan räcka med en kort promenad. Massage och varma duschar har även hjälpt mig :)
  • Tis 12 nov 16:21 #17

    Jag fick tillbaka mina problem med ångest och depression när jag var i v 21 med sonen, hade inte haft besvär sen jag var 18. Slog till. Som ett bombnedslag och då valde jag medicinering även om jag tidigare inte velat ha, men kände att situationen var ohållbar och jag ville kunna glädjas över sonen i magen och inte bara gråta hela tiden.

    Nu är jag gravid igen och har klarat mig utan tills förra veckan. V30 i graviditeten så slog det ner som en bomb hos mig igen, spenderade helgen gråtande och ska i morgon till läkaren för att antagligen få medicin igen. På detta sättet känns det som att jag även garderar mig lite mot att depressionen och ångesten inte ska bli värre när bebis är född så man får en förlossnings depression och inte får nån anknytning till barnet man väntar, då äter jag hellre medicin och tar samtalskontakt för att gör allt för att undvika det.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll