Hej ts! Jag är i samma sits som du. Gravid i vecka 30. Har också haft en tuff graviditet fysiskt med massor med illamående och kräkningar och sjukskrivning. I andra trimestern kom kraftiga sammandragningar som oroade konstant och blev ordinerad vila. Har inte känt mig som mig själv sedan jag började må dåligt, ångest, oro, gråt och nedstämdhet har varit vardag hela graviditeten. Sömnsvårigheterna kröp sig på nån gång runt vecka 22.

Tror att mycket har att göra med hormoner och att kroppen sätts helt ur spel. Har fått en samtalskontakt på vårdcentralen och har också vägrat antidepressiva, har däremot lergigan som jag tagit mycket vid behov då det hjälpt med både sömn, ångest och illamående/aptit. Tror ärligt inte att jag hade klarat mig utan den och den ska vara helt riskfri att äta. Barnet mår bättre om mamman inte är helt förstörd, så har jag resonerat. Men kommer inte tveka att börja medicinera när lillen är ute om det inte lättar upp!

Vi är riktiga krigare, kämpa!!

Hej igen ts! Tänkte uppdatera dig lite om mitt mående. Är nu i vecka 36 och det börjar närma sig förlossning. Det har gått upp och ned men sista veckan så kraschade jag då jag är helt slut av denna graviditet både fysiskt och psykiskt. Ringde min barnmorska och bara grät.

Blev verkligen tagen på allvar så Hon fixade en akuttid till psykolog, fick göra ett extra ultraljud och träffa en specialistläkare på mödravården. Otroligt bra stöd fick jag, allt var bara prima med bebisen som växer precis som han ska tack och lov så han verkar inte ha påverkats av min oro.

Alla fick mig att inse att det inte är något att skämmas över och det är JÄTTEvanligt att må psykiskt dåligt i samband med graviditet.

Vi gjorde upp en plan om vad man kan medicinera med efteråt och vad som funkar med amning och så och fortsatt samtalsstöd. Känner mig så lättad att ha släppt lite på skammen kring mitt mående och ha fått lätta mitt hjärta. Det finns hopp för oss!

Hur går det för dig fina du?

Så bra att du också vågat sträcka ut handen och be om hjälp! Känner igen det där med att sitta och vänta på att livet ska komma tillbaka, vilket det såklart kommer att göra även om det känns kämpigt just nu. Så bra att du vågat be om kejsarsnitt! Håller tummarna för att du får bra förståelse från vården. När är bebisen planerad?

Jag bor i Västerbotten och har planerad bf i början på december. Har diskuterat igångsättning då jag nog inte kommer orka gå över tiden. Ser iallafall början på något nytt och även om inte jag blir omedelbart frisk så är behandlingsalternativen mycket större när bebisen är ute. Har även behövt släppa lite på kraven att amma även om jag gärna försöker så mår vi alla bäst om jag är glad, bebis, jag och pappa.

Hur ser familjesituationen ut för dig? Har du partner?

Så skönt att ha en partner vid sin sida som kan hjälpa till både nu och efteråt! Samma för mig.

Ja sannolikheten att allt går bra med amningen är ju såklart störst! Jag vill också amma. Men om det inte skulle funka och ångesten växer eller så och jag t.ex skulle behöva börja medicinera med något som inte är lämpligt med amning så tar jag hellre medicinen och jobbar på mitt tillfrisknande och flaskmatar. Än att fortsätta må dåligt om du förstår vad jag menar :) men tänker såklart kämpa och försöka!

Du ska våga tala om hur du mår och ta all hjälp du kan få! Jag har haft stöd från barnmorskan, mödravårdspsykolog som hjälper till med anknytning/ praktiska frågor, vc psykolog som arbetar med kbt, familj och min partner.

Annars rekommenderar jag fysisk aktivitet i den mån du orkar, kan räcka med en kort promenad. Massage och varma duschar har även hjälpt mig :)

Hej igen Rimrifai! Min son kom den 4e december efter en vaginal förlossning som tog tid men gick bra.

Två veckor före han kom kraschade jag ytterligare en gång och tog tillslut emot medicin för sömnsvårigheter/ångest de sista dagarna av graviditeten. Efter detta sov jag bättre och kunde börja med lätt fysisk aktivitet vilket hjälpte något.

Det har nu gått två veckor sedan förlossningen och jag älskar min son djupt. Däremot kom inte kärleken omedelbart utan jag var skräckslagen när han först kom att jag inte skulle känna något för honom. Det kom gradvis.

Idag mår vi alla väl, jag tar inga mediciner. Jag är inte deprimerad men en del av ångesten finns kvar, framförallt för det lilla liv jag skapat och rädsla att misslyckas som mamma, jag tror inte att man kommer undan detta iom föräldraskapet. Amningen fungerar bra och min son är mycket välmående, vi har flaskmatat när jag behövt få sova i ro helt själv. Är också öppna för ersättning om det vill sig så.

Min lärdom är att sömnen är otroligt viktig för välmåendet. Min son tar flaska - vi har lånat en pump så sambon kan avlasta. Att du också har så fint stöd från din sambo m bådar otroligt gott för er alla och ditt välmående!

Förlossningspodden har jag lyssnat på, avsnitt 100 och 130 handlar om depression specifikt men även massa andra om hur det är att må dåligt under graviditet och efter.

Vill du fortfarande ha någon att samtala med som gått igenom samma och har ett mycket mer långvarigt perspektiv (för mig är det fortfarande väldigt tidigt!) kan du vända dig till mammatillmamma.com/ där jag själv fick fint stöd med mailkontakt.

Träning och fysiskt aktivitet/promenader om man orkar + sömn har fungerat som vilket antidepressivt preparat som helst.

Hur mår du och hur går det? Hur långt har du kvar? Har du några tankar kring förlossningen?