Hjälp!! Vem har rätt i denna händelse!!!???

Samt.. det är inte första gången min sambo uttrycker sig såhär med barn i lägenheten. Magnituden på det min sambo sa, om vår dotter hade hört det, hade skadat min och vår dotters relation på ett sätt som troligtvis inte gått att reparera.

Ni behöver ta hjälp med hur man ska hantera vardagen med en i familjen som har en NPD. Bup borde kunna hjälpa familjen med åtgärder för att lära sig olika förhållningssätt och tekniker när vanliga saker ska göras i familjen.

Viktigt att inte ni vuxna splittras. Håll ihop. En ensam vuxen hanterar inte alls detta bättre, tvärtom. Detta är mitt ex stora misstag - hon trodde att hennes moderskärlek ensam skulle fixa allt. De har nästan gått under i förtvivlan och lever avskilt. Det fanns ingen diagnos heller då, den har jag på avstånd lyckligtvis kunnat ordna fram. Vårt barn fick den strax före myndighetsdagen.

Mitt tips är också att kraftigt begränsa skärmtiden i familjen för alla.

Öka kramtiden och lev enkelt inrutat liv med fasta vanor.

[qute=79890761][quote-nick]Kaninkramen skrev 2019-09-10 06:57:03 följande:[/quote-nick]Och.. när jag påpekade för henne att hon gjorde fel, så gjorde jag det med lugn samtalston. En fortsättning på diskussion vi haft tidigare om arg attityd i hemmet där alla varit inblandade i samtalet, även vår dotter.

Min sambo säger att jag inte hade nån rätt att kritisera henne inför barnen,. Jag vill mena att det är min plikt att göra allt jag kan för att inte barnen skall ta skada.[/quote]

Att tala om för någon att den gör fel är provocerande oavsett vilken ton man använder.

Försök att i stället prata om vad du tycker, känner och tror! "Jag blir illa till mods när du är sådär arg mot vår dotter. Jag tror inte att det är bra för henne." Då öppnar du upp för ett samtal där det finns utrymme för både dina och hennes synpunkter.

Era barn behöver föräldrar som kan samarbeta och stötta varandra.

Ts, du har fel, du försöker uppfostra din sambo genom att ge sambon dåligt samvete, och barnet måste ha hört detta också, och får dåligt samvete.

Hade min fru sagt så åt mig hade jag kontaktat tingsätten dagen efter om skillsmässopapper.

"vill du ha en dålig relation med din dotter när hon blir vuxen!" är ingen fråga.

Men herregud, ni vuxna har en konflikt på flera plan och du vänder dig till familjeliv för att pöbeln ska döma vem som har rätt och vem som gjort fel?
Sen då, ska du triumfera att du har rätt? Eller hålla käft om att du gjort fel?

Självklart är det inte svart eller vitt rätt eller fel i relationer och gräl. It takes two to tango...

Ska du ta till dig något så läs det Rudbeckius skriver. Så himla rätt och bra i sammanhanget, i alla relationssammanhang...

Tack för all input. Ja, vi behöver förändra upplägg och förhållningsätt båda. Nu har jag blivit tvungen att kräva en ursäkt för att kunna gå vidare och prata om det här. Min sambo har ALDRIG, under vårt 14 år långa förhållande bett om ursäkt för nått. Hon kan inte ens se att hon gjort nått fel i detta heller. Om jag ber om ursäkt för det jag sa, så kommer hon inte be om ursäkt sen för sin totalt ansvarlösa överreaktion. Så har det alltid varit. Och detta handlar inte om mig utan om våra barn. Hon kommer återupprepa det här om jag inte får klart för mig att hon förstår.

Men sluta peka finger och kland7ra henne för hennes fel.
Den enda du kan förändra är dig själv. Hur mycket du än tjatar om hennes fel kommer hon inte ändra på sig förrän hon vill det själv. Det enda du kan göra är att välja att tackla det på olika sätt. Och naturligtvis, ändra dig på det du behöver ändra...

Framför allt måste ni börja med er attityd till varandra. Ingen förändring kommer att hålla i längden om ni fortsätter med den trista attityden mellan er. Din sambo är en jämlik partner och inte nån du ska uppfostra och sätta på plats. Den inställningen leder bara till hur ni redan har det.

Har din sambo själv något funktionshinder/diagnos? Eller du? Annars finns det ingen som helst orsak till din behandling av henne.

(Det var väl du som i somras åkte på semester med barnen och sambon fick stanna hemma som straff för att hon inte tvättat?)

Er relation låter dysfunktionell.

Hmm. Fundering. Mitt ex hade liknande personlighetsdrag med att aldrig någonsin kunna erkänna egna fel, små som stora, och hon bad aldrig om ursäkt för något. I början var det lite lustigt liksom... hon tappar maten i golvet och kan inte skratta och säga vad klantig hon var...

Detta blev extra besvärligt i er redan känsliga familjesituation med NPD, man kan dyka djupare ner i någon sorts tillfällig narcissism, vilket är en sorts försvarsmekanism när det blir tufft i livet. Då utvecklar de försvar om att de är perfekta samt att alla problem projiceras på nån annan (regeringen, du, migrationen osv). Deras verklighetsuppfattning förändras och du bli medberoende. 

Jag hoppas verkligen inte du råkat ut för detta. I så fall blir det mycket svårt för er vuxna att hålla ihop.

https://en.wikipedia.org/wiki/Narcissism

Varför har ni en relation när ni inte tycker om varandra?

Eftersom ni inte kan fortsätta som det är nu (utan att skada barnen) så är det nog läge att prova familjeterapi.

Och btw du har rätt

Om du hör att sambon börjar tappa tålamodet med dottern, gå in i nästa av honom och försök att avleda deras dåliga moment med att få börja om.

Ord som; vill du ha en dålig relation m dottern som vuxen tar du i så fall ensam med sambon, inte framför barnen.

Har någon av er vuxna också adhd månne och behöver jobba med humör och förhållningssätt?

Jag kan själv ibland känna att jag har svårt att hantera mitt eget barns hyper-sida när jag är trött, stressad eller liknande. Ännu känsligare är jag för min partners utbrott mot samma barn, förmodligen av liknande orsaker som jag själv kan explodera av ilska när barnet, helt ologiskt, får nån episod. Det som verkligen kan hjälpa är att tillsammans gå på föräldrakurser just för barn med ADHD samt gå på familjerådgivning där man kommer överens om vad som är okej och vad som verkligen inte är okej. Det kan till exempel vara okej att bli arg nån gång, men inte gå över det man bestämmer är gränsen. För dig är gränsen att ta upp ditt förflutna, för din partner finns det säkert också en viktig gräns.

Ingen "vann" ert bråk, för ingen vinner ett bråk och ingen hade rätt. Ni gjorde båda fel och ni måste ta det här samtalet när ni inte är arga.