Forum Skilsmässa/Separation - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Går det att nöja sig med att stanna för barnens skull?

    Tis 10 sep 08:37 Läst 0 gånger Totalt 49 svar
    Anonym (M)
    Visa endast
    Tis 10 sep 08:37

    Jag har sedan flera år börjat tappa alla känslor jag hade för min man. Nu är jag vid en punkt då jag inser att de är helt borta och kommer inte att komma tillbaka. Vi försöker med familjerådgivning och min man jobbar med sina mindre bra sidor, men det innebär ingen som helst skillnad för mina känslor.

    Vi har inga problem utöver detta, bråkar aldrig, är jämställda hemma. Och min man är en bra kille. Vi har det bra ställt med varsitt bra jobb och ett fint hus som jag trivs jättebra i.

    Samtidigt spelar det där praktiska ingen roll längre. Tanken på skilsmässa har växt sig starkare och starkare och jag vet att det är vad jag egentligen vill, för min egen skull alltså.

    Men så är det barnen... De är ganska små fortfarande och jag kan inte låta bli att tänka att jag förstör deras liv om vi skiljer oss. Jag vet ju att det inte behöver bli så, men självklart kommer det bli sämre för dem! Huset med poolen som de älskar skulle behöva säljas, troligtvis är det slut på resor och dyrare nöjen på några år och de skulle behöva flytta mellan två hem under större delen av sin barndom. 

    Så ibland landar mina tankar i att jag får helt enkelt bita ihop och försöka hitta ett sätt för oss att leva ihop ändå, för barnens skull. Men är det ens möjligt? När ena parten fortfarande älskar den andra, medan den inte har några känslor kvar alls. Går det att lägga sina egna drömmar om att få känna sig lycklig åt sidan, eller blir man bara bitter och skjuter allt på framtiden? 

    Men det verkar trots allt vara ganska vanligt för folk att leva såhär, det är den uppfattning jag fått när jag läser runt här och på andra ställen. Så det måste ju gå på nåt sätt, eller? Så länge man kan fortsätta ha en bra relation utan att bråka eller vara elaka mot varandra? Eller är det viktigare för barnen att känna kärlek mellan sina föräldrar?

    Man har ju trots allt satt sina barn till världen och då är man ju skyldig att göra allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt.. så om man väljer att stanna och kan hitta ett sätt att acceptera läget och inte bli arg och bitter, så borde det väl kunna gå? Men hur gör man det..?

  • Tis 10 sep 08:47 #1 +4

    Kärlek tar slut ofta.

    Skilj er absolut eller ha ett vänskapligt öppet äktenskap.

    Kan ni leva ihop och ha roligt hemma? Barnen ska inte behöva se en ledsen pappa och en ointresserad mamma i sin uppväxt, trots pool och resor.

    Din man förtjänar att ha ömsesidig kärlek i sitt liv. Du kan inte luras, det är inte schysst för nån av er.

    Skilj er schysst, lev fattigare var för sig. Ha växelvis boende och ös kärlek på barnen var för sig. Respektera varandra som expartners och leta efter nya kärlekar eller lev ensamma. Om det handlar om asexualitet så måste den respekteras med. Ingen ska tvingas till intimt samliv men man ska inte tvingas leva utan det heller.

  • Anonym (Lämna­r)
    Visa endast
    Tis 10 sep 09:24 #2 +2

    Jag är i exakt samma situation som du men har bestämt mig för att livet är för kort. Barnen behöver lyckliga föräldrar, inte frustrerade och tysta.

    Jag lämnar min man så fort jag fixat boende. Startar med provseparation.

  • Anonym (Hmmm)
    Visa endast
    Tis 10 sep 09:29 #3 -1 +2

    Tolkar din text som att du stannar pga Din bekvämlighet, för att du inte vill förlora hus, pool och resor. Detta har inget med barnen att göra alls, det är tydligt!

    Så fortsätt utnyttja din man men sluta intala dig att det är för barnens bästa.

  • Anonym (M) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 10 sep 09:53 #4 +1
    Anonym (Hmmm) skrev 2019-09-10 09:29:20 följande:

    Tolkar din text som att du stannar pga Din bekvämlighet, för att du inte vill förlora hus, pool och resor. Detta har inget med barnen att göra alls, det är tydligt!

    Så fortsätt utnyttja din man men sluta intala dig att det är för barnens bästa.


    Då har du definitivt tolkat mig fel. Det är inte min egen bekvämlighet jag är rädd om, det är barnens och den levnadsstandard de har vant sig vid under sina första år. Men framförallt hur en skilsmässa skulle påverka dem på ett känslomässigt plan, de kommer såklart att klara sig utan pool och resor de med..

    Jag har svårt att se hur jag skulle utnyttja min man i det här också. Har är fullt medveten om läget och har alla möjligheter att driva på en separation om han inte vill finna sig i det.
  • Anonym (M) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 10 sep 10:06 #5
    Anonym (Lämnar) skrev 2019-09-10 09:24:05 följande:

    Jag är i exakt samma situation som du men har bestämt mig för att livet är för kort. Barnen behöver lyckliga föräldrar, inte frustrerade och tysta.

    Jag lämnar min man så fort jag fixat boende. Startar med provseparation.


    Hur kom du över den där puckeln att bestämma dig? Ibland känns det så självklart att vi måste skiljas men ibland lika självklart att vi måste hålla ihop för barnens skull.

    Hur lång tid tog processen att bestämma dig, från att du började känna att allt inte var bra?
  • Tis 10 sep 10:13 #6 +1

    Din man 


    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    min man jobbar med sina mindre bra sidor
    Jobbar du med dina? Det framgick inte..
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    jag förstör deras liv om vi skiljer oss. 
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    självklart kommer det bli sämre för dem! Huset med poolen som de älskar skulle behöva säljas, troligtvis är det slut på resor och dyrare nöjen på några år och de skulle behöva flytta mellan två hem under större delen av sin barndom. 

    Så att ha lägre materiell standard är ett förstört liv...
    Vi vuxna projicerar så mycket på barnen, som att det är det materiella och våra egna värderingar som räknas. Barn tänker ofta annorlunda, att det är kramar och närhet som definierar ett bra hem snarare än pooler och resor.
    Samma med att ha TVÅ hem. Det tror vuxna ofta är ett förstört liv medan det för barn kan vara precis tvärtom. De har TVÅ hem, TVÅ chanser till närhet osv.
    Det blir vad DU gör det till. Vill du ha elände kommer du att få elände. Vill du att det ska bli bra så blir det med stor sannolikhet det också.
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    Så ibland landar mina tankar i att jag får helt enkelt bita ihop och försöka hitta ett sätt för oss att leva ihop ändå, för barnens skull. Men är det ens möjligt? 
    Det har kvinnor gjort sen kristendomen infördes i Sverige, alltså i sisådär 1000 år så ja, det är möjligt. Såklart. Frågan är snarare om du vill?
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    Men det verkar trots allt vara ganska vanligt för folk att leva såhär, det är den uppfattning jag fått
    Nej det är inte vanligt utom i den äldsta generationen. Titta på skilsmässostatistiken. Det är främst barnfamiljer som skiljer sig, när barnen är små dessutom. Så leta upp mer fakta och läs mindre på familjeliv...
    Men seriöst? Spelar det någon som helst roll vad andra gör?
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    Man har ju trots allt satt sina barn till världen och då är man ju skyldig att göra allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt.. så om man väljer att stanna och kan hitta ett sätt att acceptera läget och inte bli arg och bitter, så borde det väl kunna gå? Men hur gör man det..?

    Det innebär att ha så hög materiell standard som möjligt? Tycker faktiskt som barnpsykologerna här, att det är sämre för barn att leva med föräldrar som inte älskar dem än att inte ha pool, resor och de senaste tekniska pinalerna. För väljer ni att leva i ett kärlekslöst förhållande är det vad ni visar barnen, att förhållande inte har ett smack med kärlek att göra. De kommer givetvis spegla sig i deras förhållanden de kommer att ha, även att de börjar fundera på relationen föräldrar-barn (kärlek är ju inget måste). 
    Börjar någon av er sen må psykiskt dåligt pga situationen så kan man omöjligt leva upp till kravet "att göra allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt". (Bitterhet räknar jag in i denna kategori).

    Oavsett vad NI väljer att göra kommer det att lösa sig till slut.
  • Anonym (Klara­)
    Visa endast
    Tis 10 sep 10:18 #7 +1

    I en sådan här situation tycker jag man måste börja med att fundera över vilka förväntningar har man på en kärleksrelation egentligen. Vilka är de och är de överhuvudtaget realistiska över tid?

    Är det de himlastormande kärlekskänslorna man saknar? Passionen? Förälskelsen? Den "innerliga" kärleken? Ja då är nog gräset grönare på andra sidan, men bara för en kort stund.

    Tids nog kommer vardagslunken, det "förgivet-tagandet" där också.

  • Anonym (Johan­na)
    Visa endast
    Tis 10 sep 10:28 #8 +2

    Det finns inget som heter stanna för barnens skull.

    Sätter man barnen främst så finns det inga ursäkter till att inte separera. Man lurar barnen, man lurar sig själv och man lurar sin partner.

    Att din partner inte tar initiativ till skilsmässa beror ju på att hans känslor är kvar, han kan inte relatera till vad du känner och därför är det lite naivt och tro att han skulle vara den som tar beslutet. Här blir det tankevurpa för dig.

    Dina barn skulle utan tvekan offra pool och resor om de förstod att du är olycklig. Underskatta och dumförklara inte barnen. Tillskriv dom inte känslor och tankar som egentligen är dina egna rädslor.

    Våga vara självkritisk här. Vad skulle bli bättre för dig att stanna? Vad i ditt liv skulle fungera bättre om du stannar?

    Du säger ingenting om ert intima liv men jag antar att ni inte ligger med varandra längre. Så nästa kritiska fråga är ju om du tycker att din man inte förtjänar ett sexliv? Förtjänar inte både du och han att vara lycklig?

    Jag stannade kvar för länge i ett liknande förhållande och det slutade med att jag förälskade mig i någon annan och det blev otrohet och katastrof. Skilsmässan blev otroligt mycket värre än om jag gått redan när jag tappade känslorna för min man. Så mitt råd är att sluta vara så naiv. Ta rakryggad konsekvenserna av att du inte längre har känslor än att lura dig själv och riskera att hamna fel senare. Du kan härda ut ett tag. Men sen kommer din kropp och själ att längta efter kärlek och närhet och det kommer äta upp dig.

  • Tis 10 sep 10:39 #9
    Anonym (Johanna) skrev 2019-09-10 10:28:17 följande:

    Det finns inget som heter stanna för barnens skull.

    Sätter man barnen främst så finns det inga ursäkter till att inte separera. Man lurar barnen, man lurar sig själv och man lurar sin partner.

    Att din partner inte tar initiativ till skilsmässa beror ju på att hans känslor är kvar, han kan inte relatera till vad du känner och därför är det lite naivt och tro att han skulle vara den som tar beslutet. Här blir det tankevurpa för dig.

    Dina barn skulle utan tvekan offra pool och resor om de förstod att du är olycklig. Underskatta och dumförklara inte barnen. Tillskriv dom inte känslor och tankar som egentligen är dina egna rädslor.

    Våga vara självkritisk här. Vad skulle bli bättre för dig att stanna? Vad i ditt liv skulle fungera bättre om du stannar?

    Du säger ingenting om ert intima liv men jag antar att ni inte ligger med varandra längre. Så nästa kritiska fråga är ju om du tycker att din man inte förtjänar ett sexliv? Förtjänar inte både du och han att vara lycklig?

    Jag stannade kvar för länge i ett liknande förhållande och det slutade med att jag förälskade mig i någon annan och det blev otrohet och katastrof. Skilsmässan blev otroligt mycket värre än om jag gått redan när jag tappade känslorna för min man. Så mitt råd är att sluta vara så naiv. Ta rakryggad konsekvenserna av att du inte längre har känslor än att lura dig själv och riskera att hamna fel senare. Du kan härda ut ett tag. Men sen kommer din kropp och själ att längta efter kärlek och närhet och det kommer äta upp dig.


    Jag håller med dig i sort sett men inte att det inte finns möjligheten att stanna kvar för barnens skull. Det gör nog många, dvs de väntar att separera tills barnen är vuxna.

    Men då behöver man verkligen prata om regler för att träffa andra. Man får se sig som vänner som delar hushåll och söka kärlek utanför hemmet.

    Men även vänskap måste hanteras. Är den ena slö, gnällig, dricker lådvin, spelar på mobilen osv dä fungerar ju inte hushållet över huvud taget. 
  • Anonym (M) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 10 sep 10:49 #10
    uhsumkat skrev 2019-09-10 10:13:29 följande:

    Din man 


    Jobbar du med dina? Det framgick inte..
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    jag förstör deras liv om vi skiljer oss. 
    Så att ha lägre materiell standard är ett förstört liv...
    Vi vuxna projicerar så mycket på barnen, som att det är det materiella och våra egna värderingar som räknas. Barn tänker ofta annorlunda, att det är kramar och närhet som definierar ett bra hem snarare än pooler och resor.
    Samma med att ha TVÅ hem. Det tror vuxna ofta är ett förstört liv medan det för barn kan vara precis tvärtom. De har TVÅ hem, TVÅ chanser till närhet osv.
    Det blir vad DU gör det till. Vill du ha elände kommer du att få elände. Vill du att det ska bli bra så blir det med stor sannolikhet det också.
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    Så ibland landar mina tankar i att jag får helt enkelt bita ihop och försöka hitta ett sätt för oss att leva ihop ändå, för barnens skull. Men är det ens möjligt? 
    Det har kvinnor gjort sen kristendomen infördes i Sverige, alltså i sisådär 1000 år så ja, det är möjligt. Såklart. Frågan är snarare om du vill?Nej det är inte vanligt utom i den äldsta generationen. Titta på skilsmässostatistiken. Det är främst barnfamiljer som skiljer sig, när barnen är små dessutom. Så leta upp mer fakta och läs mindre på familjeliv...
    Men seriöst? Spelar det någon som helst roll vad andra gör?
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    Man har ju trots allt satt sina barn till världen och då är man ju skyldig att göra allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt.. så om man väljer att stanna och kan hitta ett sätt att acceptera läget och inte bli arg och bitter, så borde det väl kunna gå? Men hur gör man det..?

    Det innebär att ha så hög materiell standard som möjligt? Tycker faktiskt som barnpsykologerna här, att det är sämre för barn att leva med föräldrar som inte älskar dem än att inte ha pool, resor och de senaste tekniska pinalerna. För väljer ni att leva i ett kärlekslöst förhållande är det vad ni visar barnen, att förhållande inte har ett smack med kärlek att göra. De kommer givetvis spegla sig i deras förhållanden de kommer att ha, även att de börjar fundera på relationen föräldrar-barn (kärlek är ju inget måste). 
    Börjar någon av er sen må psykiskt dåligt pga situationen så kan man omöjligt leva upp till kravet "att göra allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt". (Bitterhet räknar jag in i denna kategori).

    Oavsett vad NI väljer att göra kommer det att lösa sig till slut.
    Självklart har jag mina sämre sidor också. Men nu har min mans sämre sidor bidragit till att vi hamnat i den här situationen vilket gjort att han känner motivation att jobba med sig själv. Jag försöker såklart ta till mig hans kritik angående egenskaper som han tycker jag kan förbättra. 

    Nej, det är ju inte den del med något försämrad levnadsstandard som skulle förstöra deras liv. Jag är väl rädd att man i och med separationen orsakar något trauma som hänger i så pass att det påverkar deras framtid negativt. Nu är jag övertygat om att vi skulle kunna sköta en separation snyggt med barnens behov i fokus, men man kan ju ändå inte veta hur de kommer att påverkas.

    Jag vet att familjeliv inte är källan till all världens kunskap och visdom, men det är lätt att dra sig hit när man känner behov av att vädra sina tanker med andra som kan vara i samma situation. Vanligt är ju så klart ett relativt begrepp, men jag har ändå stött på en hel del med inställningen att det är bättre att hålla ihop till varje pris för barnens skull än att skiljas. Tanken var väl lite att höra hur de resonerar, om de har lyckats skapa ett kärleksfullt hem ändå där alla kan trivas? Eller är det helt omöjligt om känslorna är helt borta för någon. 

    Jag håller ju med att om någon börjar må dåligt på riktigt så är det nog inte längre en bättre situation för barnen. I vårt läge där bara ena tappat känslorna så är det kanske helt enkelt inte möjligt att fortsätta leva tillsammans under de förutsättningarna. 
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll