Går det att nöja sig med att stanna för barnens skull?

I en sådan här situation tycker jag man måste börja med att fundera över vilka förväntningar har man på en kärleksrelation egentligen. Vilka är de och är de överhuvudtaget realistiska över tid?

Är det de himlastormande kärlekskänslorna man saknar? Passionen? Förälskelsen? Den "innerliga" kärleken? Ja då är nog gräset grönare på andra sidan, men bara för en kort stund.

Tids nog kommer vardagslunken, det "förgivet-tagandet" där också.