Forum Skilsmässa/Separation - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Går det att nöja sig med att stanna för barnens skull?

    Tis 10 sep 08:37 Läst 0 gånger Totalt 49 svar
    Visar endast inlägg av Anonym (M) - Visa alla inlägg
    Anonym (M)
    Återställ
    Tis 10 sep 08:37

    Jag har sedan flera år börjat tappa alla känslor jag hade för min man. Nu är jag vid en punkt då jag inser att de är helt borta och kommer inte att komma tillbaka. Vi försöker med familjerådgivning och min man jobbar med sina mindre bra sidor, men det innebär ingen som helst skillnad för mina känslor.

    Vi har inga problem utöver detta, bråkar aldrig, är jämställda hemma. Och min man är en bra kille. Vi har det bra ställt med varsitt bra jobb och ett fint hus som jag trivs jättebra i.

    Samtidigt spelar det där praktiska ingen roll längre. Tanken på skilsmässa har växt sig starkare och starkare och jag vet att det är vad jag egentligen vill, för min egen skull alltså.

    Men så är det barnen... De är ganska små fortfarande och jag kan inte låta bli att tänka att jag förstör deras liv om vi skiljer oss. Jag vet ju att det inte behöver bli så, men självklart kommer det bli sämre för dem! Huset med poolen som de älskar skulle behöva säljas, troligtvis är det slut på resor och dyrare nöjen på några år och de skulle behöva flytta mellan två hem under större delen av sin barndom. 

    Så ibland landar mina tankar i att jag får helt enkelt bita ihop och försöka hitta ett sätt för oss att leva ihop ändå, för barnens skull. Men är det ens möjligt? När ena parten fortfarande älskar den andra, medan den inte har några känslor kvar alls. Går det att lägga sina egna drömmar om att få känna sig lycklig åt sidan, eller blir man bara bitter och skjuter allt på framtiden? 

    Men det verkar trots allt vara ganska vanligt för folk att leva såhär, det är den uppfattning jag fått när jag läser runt här och på andra ställen. Så det måste ju gå på nåt sätt, eller? Så länge man kan fortsätta ha en bra relation utan att bråka eller vara elaka mot varandra? Eller är det viktigare för barnen att känna kärlek mellan sina föräldrar?

    Man har ju trots allt satt sina barn till världen och då är man ju skyldig att göra allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt.. så om man väljer att stanna och kan hitta ett sätt att acceptera läget och inte bli arg och bitter, så borde det väl kunna gå? Men hur gör man det..?

  • Anonym (M) Trådstartaren
    Återställ
    Tis 10 sep 09:53 #4 +1
    Anonym (Hmmm) skrev 2019-09-10 09:29:20 följande:

    Tolkar din text som att du stannar pga Din bekvämlighet, för att du inte vill förlora hus, pool och resor. Detta har inget med barnen att göra alls, det är tydligt!

    Så fortsätt utnyttja din man men sluta intala dig att det är för barnens bästa.


    Då har du definitivt tolkat mig fel. Det är inte min egen bekvämlighet jag är rädd om, det är barnens och den levnadsstandard de har vant sig vid under sina första år. Men framförallt hur en skilsmässa skulle påverka dem på ett känslomässigt plan, de kommer såklart att klara sig utan pool och resor de med..

    Jag har svårt att se hur jag skulle utnyttja min man i det här också. Har är fullt medveten om läget och har alla möjligheter att driva på en separation om han inte vill finna sig i det.
  • Anonym (M) Trådstartaren
    Återställ
    Tis 10 sep 10:06 #5
    Anonym (Lämnar) skrev 2019-09-10 09:24:05 följande:

    Jag är i exakt samma situation som du men har bestämt mig för att livet är för kort. Barnen behöver lyckliga föräldrar, inte frustrerade och tysta.

    Jag lämnar min man så fort jag fixat boende. Startar med provseparation.


    Hur kom du över den där puckeln att bestämma dig? Ibland känns det så självklart att vi måste skiljas men ibland lika självklart att vi måste hålla ihop för barnens skull.

    Hur lång tid tog processen att bestämma dig, från att du började känna att allt inte var bra?
  • Anonym (M) Trådstartaren
    Återställ
    Tis 10 sep 10:49 #10
    uhsumkat skrev 2019-09-10 10:13:29 följande:

    Din man 


    Jobbar du med dina? Det framgick inte..
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    jag förstör deras liv om vi skiljer oss. 
    Så att ha lägre materiell standard är ett förstört liv...
    Vi vuxna projicerar så mycket på barnen, som att det är det materiella och våra egna värderingar som räknas. Barn tänker ofta annorlunda, att det är kramar och närhet som definierar ett bra hem snarare än pooler och resor.
    Samma med att ha TVÅ hem. Det tror vuxna ofta är ett förstört liv medan det för barn kan vara precis tvärtom. De har TVÅ hem, TVÅ chanser till närhet osv.
    Det blir vad DU gör det till. Vill du ha elände kommer du att få elände. Vill du att det ska bli bra så blir det med stor sannolikhet det också.
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    Så ibland landar mina tankar i att jag får helt enkelt bita ihop och försöka hitta ett sätt för oss att leva ihop ändå, för barnens skull. Men är det ens möjligt? 
    Det har kvinnor gjort sen kristendomen infördes i Sverige, alltså i sisådär 1000 år så ja, det är möjligt. Såklart. Frågan är snarare om du vill?Nej det är inte vanligt utom i den äldsta generationen. Titta på skilsmässostatistiken. Det är främst barnfamiljer som skiljer sig, när barnen är små dessutom. Så leta upp mer fakta och läs mindre på familjeliv...
    Men seriöst? Spelar det någon som helst roll vad andra gör?
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 08:37:39 följande:
    Man har ju trots allt satt sina barn till världen och då är man ju skyldig att göra allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt.. så om man väljer att stanna och kan hitta ett sätt att acceptera läget och inte bli arg och bitter, så borde det väl kunna gå? Men hur gör man det..?

    Det innebär att ha så hög materiell standard som möjligt? Tycker faktiskt som barnpsykologerna här, att det är sämre för barn att leva med föräldrar som inte älskar dem än att inte ha pool, resor och de senaste tekniska pinalerna. För väljer ni att leva i ett kärlekslöst förhållande är det vad ni visar barnen, att förhållande inte har ett smack med kärlek att göra. De kommer givetvis spegla sig i deras förhållanden de kommer att ha, även att de börjar fundera på relationen föräldrar-barn (kärlek är ju inget måste). 
    Börjar någon av er sen må psykiskt dåligt pga situationen så kan man omöjligt leva upp till kravet "att göra allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt". (Bitterhet räknar jag in i denna kategori).

    Oavsett vad NI väljer att göra kommer det att lösa sig till slut.
    Självklart har jag mina sämre sidor också. Men nu har min mans sämre sidor bidragit till att vi hamnat i den här situationen vilket gjort att han känner motivation att jobba med sig själv. Jag försöker såklart ta till mig hans kritik angående egenskaper som han tycker jag kan förbättra. 

    Nej, det är ju inte den del med något försämrad levnadsstandard som skulle förstöra deras liv. Jag är väl rädd att man i och med separationen orsakar något trauma som hänger i så pass att det påverkar deras framtid negativt. Nu är jag övertygat om att vi skulle kunna sköta en separation snyggt med barnens behov i fokus, men man kan ju ändå inte veta hur de kommer att påverkas.

    Jag vet att familjeliv inte är källan till all världens kunskap och visdom, men det är lätt att dra sig hit när man känner behov av att vädra sina tanker med andra som kan vara i samma situation. Vanligt är ju så klart ett relativt begrepp, men jag har ändå stött på en hel del med inställningen att det är bättre att hålla ihop till varje pris för barnens skull än att skiljas. Tanken var väl lite att höra hur de resonerar, om de har lyckats skapa ett kärleksfullt hem ändå där alla kan trivas? Eller är det helt omöjligt om känslorna är helt borta för någon. 

    Jag håller ju med att om någon börjar må dåligt på riktigt så är det nog inte längre en bättre situation för barnen. I vårt läge där bara ena tappat känslorna så är det kanske helt enkelt inte möjligt att fortsätta leva tillsammans under de förutsättningarna. 
  • Anonym (M) Trådstartaren
    Återställ
    Tis 10 sep 11:08 #12
    Rudbeckius skrev 2019-09-10 10:39:01 följande:
    Jag håller med dig i sort sett men inte att det inte finns möjligheten att stanna kvar för barnens skull. Det gör nog många, dvs de väntar att separera tills barnen är vuxna.

    Men då behöver man verkligen prata om regler för att träffa andra. Man får se sig som vänner som delar hushåll och söka kärlek utanför hemmet.

    Men även vänskap måste hanteras. Är den ena slö, gnällig, dricker lådvin, spelar på mobilen osv dä fungerar ju inte hushållet över huvud taget. 
    Man måste nog vara på samma nivå känslomässigt för att något sådant skulle fungera. Jag tror min man hellre är skild än att behöva veta att jag träffar andra för att få kärlek medan vi fortfarande bor ihop. Det är nog inte heller så jag skulle vilja ha det. Jag vill ju trots allt att mina barn ska känna att det är ett kärleksfullt hem, och det blir nog svårt med en sådan lösning.. Men det är kanske en omöjlighet ändå under rådande omständigheter.  
  • Anonym (M) Trådstartaren
    Återställ
    Tis 10 sep 12:49 #16 +1

    Det ni många nämner, att vi vuxna måste vara en förebild när det gäller att kunna visa kärlek till varandra, är något jag självklart tänker på och också landar i mer och mer. Det är bara en sådan stor sorg att inte kunna uppnå det med min man, som jag faktiskt valde att skaffa barn med och trodde att jag skulle kunna leva med resten av livet. Det är också en ganska lång process att komma till ett beslut märker jag, och man måste väl gå igenom alla tankar både en och två gånger innan man kan komma till ett beslut man inte riskerar att ångra.

    Jag och min man pratar mycket med varandra och vad vi än bestämmer oss för så kommer det att vara ett gemensamt beslut. 

  • Anonym (M) Trådstartaren
    Återställ
    Tis 10 sep 14:42 #20 +1
    Anonym (Stackars man) skrev 2019-09-10 14:31:18 följande:

    -"Vi försöker med familjerådgivning och min man jobbar med sina mindre bra sidor:"

    Stackars man.
    Han har alltså fått slängt på sig att det är hans fel.

    Någon skulle behöva prata med honom och förklara att han duger precis som han är.


    Nu vill jag inte gå in exakt på vad hans mindre bra sidor går ut på, men de har helt klart varit en betydande del av varför mina känslor har försvunnit under åren. 

    Jag tycker inte heller att han ska behöva ändra på sig för min skull, vilket jag har framfört också, men han har själv valt att anstränga sig för att hålla dessa sidor i schack. 

    Men jag känner själv att han förtjänar någon som älskar honom trots allt, någon annan än jag alltså, och det vet han om. 
  • Anonym (M) Trådstartaren
    Återställ
    Tis 10 sep 14:47 #21
    Anonym (Hej) skrev 2019-09-10 13:34:22 följande:

    Jag är i en liknande sits som dig, har funderat i ett par år nu. Fram och tillbaka. Men det tar lång tid att ta ett så stort beslut. Jag är själv skilsmässobarn och det förstörde min barndom att flytta mellan två hem ständigt och jämt. Mycket otryggt, även om mina föräldrar var kärleksfulla i varsitt hem. Även vi har gått i familjerådgivning, vi gör det just nu igen, men även om min man jobbar på sina sidor så tror jag att jag inte kommer att kunna leva med honom i många år till. I vårt förhållande är det också så att det är min mans beteende som har förstört mycket mellan oss. Ett fråga: gör ni något aktivt för att väcka liv i kärleken igen? Gör ni nåt av det ni gjorde före barn, går ni på dejter, umgås ni bara ni två, samtalar ni?


    Vad var det som var jobbigast med att flytta fram och tillbaka tycker du? 

    Vi har fått till några dejter de senaste månaderna, men viljan att umgås med honom på tu man hand har också försvunnit, så det är så svårt att hitta nånting att greppa tag i för att kunna bygga upp det som rasat..
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll