Går det att nöja sig med att stanna för barnens skull?

Stanna kvar för barnens skull är ju en form av konstgjord andning. Det funkar ett tag men sen tar liksom syret slut.

Ett fåtal klarar av det men då handlar det om att det ändå nånstans funnits en kärlek kvar som kunnat jobbas fram med gemensam ansträngning och i vissa fall god kamratskap där båda enats om ett platoniskt föräldraskap och familjeliv. I det senare fallet är ju kamratskap konstgjord andning fram till att någon vill träffa en käresta på nytt.

Det ni många nämner, att vi vuxna måste vara en förebild när det gäller att kunna visa kärlek till varandra, är något jag självklart tänker på och också landar i mer och mer. Det är bara en sådan stor sorg att inte kunna uppnå det med min man, som jag faktiskt valde att skaffa barn med och trodde att jag skulle kunna leva med resten av livet. Det är också en ganska lång process att komma till ett beslut märker jag, och man måste väl gå igenom alla tankar både en och två gånger innan man kan komma till ett beslut man inte riskerar att ångra.

Jag och min man pratar mycket med varandra och vad vi än bestämmer oss för så kommer det att vara ett gemensamt beslut. 

Jag har två exempel på detta.

Jag har 2 barn 8 och 10 år från ett gammalt förhållande vi separerade för 8 år sedan. Så barnen vet i inget annat än att bo varannan vecka. Det funkar väl bra men det är ofta barnen blir drabbade genom att pappan fortfarande efter dessa år spenderar sitt liv med att jävlas. Barnen uttrycker ibland att allt hade varit så mycket bättre om de hade 1 hem att bo i bara. Vilket också skär lite extra i hjärtat.

Min nuvarande sambo som jag haft i 7 1/2 år och även har 2 till barn med, vi är absolut inte på det planet att vi är dö kära i varandra utan vi lever istort sätt dom 2 vänner ibland kan det hända att vi skulle gå ut ihop och kanske har sex när vi kommer hem men det är också det enda vi tar i varandra på det viset. Vi har sagt att så länge detta funkar lever vi ihop. Ingen av oss är olycklig men inte direkt jätte lyckliga heller. Vem vet det kanske löser sig vart efter och vi hittar tillbaka varandra eller så gör vi inte. Ja tror absolut inte att barnen påverkas alls då vi gör allt ihop som vanligt :)

Jag är i en liknande sits som dig, har funderat i ett par år nu. Fram och tillbaka. Men det tar lång tid att ta ett så stort beslut. Jag är själv skilsmässobarn och det förstörde min barndom att flytta mellan två hem ständigt och jämt. Mycket otryggt, även om mina föräldrar var kärleksfulla i varsitt hem. Även vi har gått i familjerådgivning, vi gör det just nu igen, men även om min man jobbar på sina sidor så tror jag att jag inte kommer att kunna leva med honom i många år till. I vårt förhållande är det också så att det är min mans beteende som har förstört mycket mellan oss. Ett fråga: gör ni något aktivt för att väcka liv i kärleken igen? Gör ni nåt av det ni gjorde före barn, går ni på dejter, umgås ni bara ni två, samtalar ni?

-"Vi försöker med familjerådgivning och min man jobbar med sina mindre bra sidor:"

Stackars man.
Han har alltså fått slängt på sig att det är hans fel.

Någon skulle behöva prata med honom och förklara att han duger precis som han är.