• Wed 11 Sep 2019 12:00
    733 visningar
    42 svar
    42
    733

    Har vi inte kommit längre?

    Det är väldigt tråkigt att gravida kvinnor känner sig åsidosatta och får dra ett väldigt tungt lass i hemmet.

    Sedan så kan väl jag krasst lite konstatera att det blir markant skillnad när man väntar första och andra barnet, som förstföderska så känner man sig lite som en helig ko och det blir så himla mysigt ifall partnern följer med till MVC och lyssnar på järnvärden och hemorrojder. Vid andra barnet finns inte riktigt samma ork över för sånt, då prioriterar man hellre att partnern hämtar barn tidigare från förskolan.

    Jag tror att dina väninnor ska ställa högre krav på sina gubbar. Främst iallafall när bebisen kommer, dumt att skylla ifrån sig på det nu men vissa män vaknar till liv först när barnet verkligen är där eller hur man ska säga. Det är då det märks vilka som kommer att hålla i längden.

  • Wed 11 Sep 2019 12:39
    #32

    [quote=79893650][quote-nick]Anonym (ts) skrev 2019-09-11 12:17:14 följande:[/quote-nick]Ja, absolut, förutsättningarna är ju helt annorlunda vid första barnet jämfört med tredje. Däremot så menar jag inte enbart graviditeten, utan att partnern tar ansvar för och engagerar sig i barnet/barnen han satt till världen.vid första barnet har man ju inte kommit längre än till just graviditeten men väntar man sitt andra/tredje/fjärde barn så innebär det ju att man dels är engagerad i graviditeten (dvs till den nivån att man visar att man bryr sig, lyssnar på kvinnan och hennes behov, anknyter till barnet i magen osv,) OCH att man tar ansvar för de barn man redan har. Att hämta på förskola eller följa med på bm-samtal kvittar egentligen. Det handlar om att visa engagemang och att man bryr sig om föräldraskapet.. 

    Sedan förstår jag absolut att det kan vara svårt för många män att verkligen ta till sig allt förrän barnet kommer ut, det är ju mycket mer abstrakt för dom än för kvinnan som bär barnet. Men det tror jag blir mycket enklare om man just är engagerad och försöker vara delaktig så gott det faktiskt går. Tar man tex barnmorskebesöken (och då främst vid första barnet när allt är nytt) så är det ju mycket mer än mätningar och hemorrojder som diskuteras.. Min man har nästan ställt mer frågor kring graviditeten, förlossningen osv än vad jag har.. Sedan tror jag han har lättare att förstå mina krämpor när jag pratat om tröttheten, illamåendet, foglossningen osv med barnmorskan.[/

    Det där är inte okej och jag tror krasst att dessa män är densamma som sedan sitter och klagar över att kvinnan tröttnade och lämnade. Vissa män verkar inte fatta vinken förrän det landar i knät på dom och dom får ha barnen varannan vecka som ensamstående farsor. Förhoppningsvis så blir det ändring på detta med nya generationens män som uppfostras.

    Sedan tycker jag att det är så gulligt att din partner engagerar sig i dig och din mage, det är du så värd.

Svar på tråden Har vi inte kommit längre?