Forum Föräldraskap - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Har vi inte kommit längre?

    Tis 10 sep 17:55 Läst 0 gånger Totalt 42 svar
    Anonym (ts)
    Visa endast
    Tis 10 sep 17:55

    Jag har insett att saker som jag tagit för givet nu när jag är gravid inte verkar vara så självklart för många och det gör mig så ledsen.

    Jag har till att börja med haft en rätt tuff graviditet och min man har funnits där hela vägen. Han har skött allt här hemma + tagit hand om mig medan jag legat och sovit och spytt. Inga sura miner över att jag inte orkar något eller är lika rolig som innan..
    Han har följt med på alla besök hos barnmorskan, för att han vill, och han har varit precis lika engagerad som mig när det kommer till att planera inför det kommande barnet. När bebisen kommer så har vi tänkt vara hemma båda två ett par månader i början och sedan kommer vi dela på föräldraledigheten. Så som jag sett framför mig att det fungerar med två engagerade föräldrar. Alla har så klart inte har möjlighet att vara hemma så länge ihop, men jag tänker på "the big picture". 

    Men så råkar jag ha flera vänner som också är gravida nu och jag blir så ledsen när jag pratar med dom... Dom är helt slutkörda för deras sambos hjälper knappt till hemma, dom har knappt följt med på något besök hos barnmorskan (en har inte ens följt med när det varit ultraljud) och allt som kretsar kring bebisen verkar hänga på mamman.. Dom engagerar sig knappt alls i graviditeten och verkar inte bry sig om vad som händer. Papporna kan inte heller vara föräldralediga eftersom jobbet inte klarar sig utan dom (en av dom jobbar på ica..) Min sambo är helt ensam på sin avdelning på företaget och ändå klarar han av att komma ifrån både till barnmorskebesök och han har ordnat med upplärning av inhoppare så han ska kunna vara ledig när bebisen kommer.. så jag vet ju att mycket går om man bara vill..

    Jag pratade med en av vännerna för någon dag sedan och jag berättade att jag tyckte det var så himla sött när bebisen (magen) också fick en hejdåpuss när min man gick till jobbet den morgonen (min man pratar ofta med magen, känner på sparkar och "bondar" med bebisen) och hon kändes så ledsen när hon svarade att hennes sambo aldrig hade pussat på magen, eller brytt sig om den alls.. Det gjorde mig så himla ledsen och jag vet inte om det är gravidhormonerna i mig men jag vill bara skrika till alla blivande pappor och undra vad dom sysslar med?! Jag hoppas det bara är jag som har vänners vars sambos är undantag idag för jag blir så himla ledsen om det är så det ser ut hos dom flesta :(
    Jag hoppas att ni som är gravida här känner att ni är det tillsammans med er partner <3

    Bara för att vara tydlig: Hur många besök hos bm partnern följer med på, eller hur man delar upp föräldraledigheten är egentligen oväsentligt - det känner man själv vad som passar ens familj, utan det handlar om hur engagerade båda är.. att det är båda som blir föräldrar och att man känner att man inte är ensam i graviditeten.

  • Anonym (Lyckl­igt lottad­)
    Visa endast
    Tis 10 sep 18:59 #11

    Min sambo är som din, TS. Han engagerade sig under hela graviditeten, pratade med magen, följde ofta med till MVC och alltid till sjukhuset sex mil bort dit de envisades med att skicka mig var och varannan vecka pga högt blodtryck. Han gjorde allt för att underlätta för mig, stod ut med den graviditetsdepression jag hade i början, då jag var konstant ledsen, alternativt sur och tyckte att alla runtomkring mig var idioter (lyckligtvis insåg jag att det var hormoner och depression som talade så jag lyckades för det mesta knipa käft och inte bråka med honom om icke-existerande "fel" han gjorde). Nu när sonen är född tar han lika stort ansvar som jag och är en fantastisk pappa.

    Jag har barn sen tidigare och har upplevt den andra sidan också. Mitt ex visade noll intresse och engagemang i graviditeten, och även fast han självklart älskar sitt barn så har han aldrig ägnat honom speciellt mycket tid och uppmärksamhet. Jag måste säga att det jag har nu är tusen gånger bättre för både mig och barnen. TS, vi är kanske ovanligt lyckligt lottade helt enkelt :)

  • Anonym (R)
    Visa endast
    Tis 10 sep 19:07 #12

    Har nog aldrig känt mig så ensam som när jag var gravid med första barnet. Mitt ex förvandlades då till ett psykiskt misshandlande praktarsel och att säga att han behandlade mig som skräp är en underdrift. Och nej han följde inte med till bm och brydde sig inte överhuvudtaget.

    Har en nyfödd här hemma nu och med honom har jag varit helt själv från start (blev gravid med hjälp av donator) men ändå har jag inte känt mig i närheten av så ensam som jag gjorde med första barnet. Inte under försöken, inte under plusset, inte under ultraljuden, inte under förlossningen, inte på bb och nej inte ens den där gången han skrek sig blå genom hela natten samtidigt som jag hade huvudvärken från helvetet (så ont att jag själv grät och skrek av smärta). Det är och har varit en sååå mycket bättre upplevelse att vara gravid och få barn denna gången när jag faktiskt är själv på riktigt snarare än har ett svin till man ?vid min sida?.

  • Anonym (M)
    Visa endast
    Tis 10 sep 19:14 #13

    Ts, ignorera grinpellen giftskåneman. Det brukar jag göra iaf.

    Jag kände exakt som du. Kändes som att alla plötsligt blev bakåtsträvare när det kom barn. På min mans jobb fattade folk inte riktigt att han skulle ta ut hela sin ledighet, de trodde att han skulle vara hemma de 10 pappadagarna. Vi var också hemma en månad tillsammans, sen har båda varit lediga deltid. Det är grymt skönt att vara två fullvärdiga föräldrar. Känner många par där männen knappt har nån koll på barnets klädstorlek eller var kläderna finns innan de tar ut typ 1-2 pappamånader när barnet är 1år.

  • Anonym (Olika familj­er)
    Visa endast
    Tis 10 sep 19:35 #14

    Min pappa var mycket delaktig i hemmet på 70-talet.

    Att mina barns far skulle dela både roliga och tråkiga sysslor med barnen såg jag som en självklarhet.

    Nu har jag nästan vuxna ansvarsfulla söner som förhoppningsvis inte ska blir pappor än på några år men jag hoppas det sitter i deras ryggrad att man är 2 delaktiga föräldrar.

  • Anonym (Vänta­r alla första­?)
    Visa endast
    Tis 10 sep 19:57 #15 +1

    Men alltså, väntar ni alla första barnet då..? Min man var också sådär med första - tog hand om allt och lite till, masserade mina fötter varje kväll, pratade och myste med magen, följde med på alla barnmorskebesök o.s.v. Nu väntar vi tredje barnet, och jag skulle nästa bli 'sur' om han tog ut flex - som kan läggas på att hämta våra befintliga barn tidigare från förskolan - för att hänga med mig till barnmorskan och snacka hemorrojder, halsbränna och mäta magen. Skulle absolut inte kalla oss oss/honom för bakåtsträvare (han har tagit 90 % av föräldraledigheten med de tidigare barnen) - men klart engagemanget inte kan ligga lika mycket på graviditeten när man redan har barn.

  • Anonym (M)
    Visa endast
    Tis 10 sep 20:32 #16
    Anonym (Väntar alla första?) skrev 2019-09-10 19:57:54 följande:

    Men alltså, väntar ni alla första barnet då..? Min man var också sådär med första - tog hand om allt och lite till, masserade mina fötter varje kväll, pratade och myste med magen, följde med på alla barnmorskebesök o.s.v. Nu väntar vi tredje barnet, och jag skulle nästa bli 'sur' om han tog ut flex - som kan läggas på att hämta våra befintliga barn tidigare från förskolan - för att hänga med mig till barnmorskan och snacka hemorrojder, halsbränna och mäta magen. Skulle absolut inte kalla oss oss/honom för bakåtsträvare (han har tagit 90 % av föräldraledigheten med de tidigare barnen) - men klart engagemanget inte kan ligga lika mycket på graviditeten när man redan har barn.


    Läste du sista stycket i ts?
  • Anonym (Vänta­r alla första­?)
    Visa endast
    Tis 10 sep 21:57 #17
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 20:32:53 följande:

    Läste du sista stycket i ts?


    Ja? Där står inget svar på min fråga.
  • Tis 10 sep 22:24 #18 -1
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 19:14:00 följande:

    Ts, ignorera grinpellen giftskåneman. Det brukar jag göra iaf.

    Jag kände exakt som du. Kändes som att alla plötsligt blev bakåtsträvare när det kom barn. På min mans jobb fattade folk inte riktigt att han skulle ta ut hela sin ledighet, de trodde att han skulle vara hemma de 10 pappadagarna. Vi var också hemma en månad tillsammans, sen har båda varit lediga deltid. Det är grymt skönt att vara två fullvärdiga föräldrar. Känner många par där männen knappt har nån koll på barnets klädstorlek eller var kläderna finns innan de tar ut typ 1-2 pappamånader när barnet är 1år.


    Ja tänk så rediga ni är, speciellt när du är anonym, ändrar nick efter tråd fy fan, stå.för vem du är.
  • Anonym (Ace)
    Visa endast
    Tis 10 sep 22:36 #19

    Kanske en lärdom för kvinnor.... Fäst mindre vikt vid mannens yttre kvaliteter och mer vid hans inre när ni väljer pappor till era barn. Ett sådant beteende kommer knappast som en blixt från en klar himmel.

    Snygga män åker i många avseenden, precis som vackra kvinnor, på räkmackor genom livet där egoismen och den egna bekvämligheten är vad som betyder något. Varför skulle de helt plötsligt börja anpassa sig?

  • Anonym (M)
    Visa endast
    Tis 10 sep 22:58 #20
    Giftskåneman skrev 2019-09-10 22:24:14 följande:

    Ja tänk så rediga ni är, speciellt när du är anonym, ändrar nick efter tråd fy fan, stå.för vem du är.


    Varför? Roligare såhär.
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll