Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ingen barnlängtan??30+

    Ons 11 sep 12:08 Läst 0 gånger Totalt 33 svar
    Visar endast inlägg av Anonym (Yasmine208) - Visa alla inlägg
    Anonym (Yasmi­ne208)
    Återställ
    Ons 11 sep 12:08

    Hej,


    Det är kanske lite konstigt att posta här..men vet inte hur jag ska förhålla mig till mina känslor...Är tillsammans med en man som är närmare 35-40 och jag är själv i samma ålder (+30), närmare 35 år. Vi har varit tillsammans i mer än 3 år...och jag känner fortfarande ingen barnlängtan. Är det här normalt? Självklart kan jag se mig själv i framtiden med barn och familj och vill såklart ha hela den biten och jag förstår att min biologiska klocka tickar på. Men varför känner jag ingen sån längtan med min sambo?

    Vi har inte heller pratat om barn och har knappt berört frågan. Dels för att jag själv inte tagit upp det (har knappat pratat om det med tidigare partners heller), så tanken har väl inte funnit där (mer än att man själv målat upp en bild i huvudet med barn i bilden - men varit ensam om det och motparten har inte varit på "samma nivå" eller sett samma framtid med en), dels har inte heller min sambo tagit upp frågan och det verkar inte vara något som berör honom heller. Jag vet inte varför vi inte kan prata om det här? Borde inte vi vara i en ålder där det snarare vore mer aktuellt att ta upp frågan än att inte göra det? Kan läggas till att vi båda har god ekonomi (jag i form av sparanden, men har inget fast jobb just nu) och sambon har en bra lön. Så ekonomin borde inte vara något problem.

    Är det för att vi varit tillsammans för kort tid för att komma varandra så nära att vi kan ta upp frågan eller är vi bara två omogna personer som inte kan beröra frågan med barn och det ansvar ett barn innebär då vi är för bekväma med vår nuvarande situation och vardag?

  • Anonym (Yasmi­ne208) Trådstartaren
    Återställ
    Ons 11 sep 12:13 #1

    Varför jag skriver är väl också för att jag tycker att det är sorgligt att det är såhär...och vill väl heller inte gå miste om att bli förälder en dag. Samtidigt som jag inte vill tvinga fram ett barn - när barnlängtan eller känslorna inte finns där.

  • Anonym (Yasmi­ne208) Trådstartaren
    Återställ
    Ons 11 sep 12:40 #6
    Jag tror frågan togs upp kort när vi började dejta, t.ex. om någon av oss ville ha barn och då berördes det bara väldigt kort genom att det är något man vill ha men kanske inte just nu eller inom något år isåfall. (vilket känns helt naturligt för mig, för hur kan man säga att man vill ha barn omedelbart med nån som man inte känner eller precis börjat dejta?). Vi skyddar oss, så vi är på samma nivå där och kör väl oavbrutet ibland. Vet inte hur han förhåller sig till en ev. graviditet.
    Förhoppningsvis skulle han väl bli chockad, men glad hoppas jag? Men vet egentligen inte alls hur han skulle reagera. Har kanske fått frågan nån gång och svarat (jag) väldigt flyktigt på den att "min kusin har ju barn och det räcker med hennes" då jag känt så just där och då. Så ja - vi berör ju knappt frågan om barn.
  • Anonym (Yasmi­ne208) Trådstartaren
    Återställ
    Ons 11 sep 13:32 #10

    Hej igen,
    och tack för alla svar. Alltså jag är närmare 35 än 30...så är ju inte precis "ung" längre när det kommer till den biologiska klockan eller vad man ska säga. Anledningen till varför jag (?) svarade så angående kusinens barn när barnfrågan ställdes är ju för att ingen av oss berört frågan och ställer nån utomstående frågan (tex familj) så har jag inget bra svar, eftersom jag inte vet hur min partner förhåller sig till frågan. Och det är ju lite svårt att skaffa barn på egen hand? Min man är även som en mur när man försöker prata med honom, går inte att få något ur honom.

  • Anonym (Yasmi­ne208) Trådstartaren
    Återställ
    Ons 11 sep 14:47 #18
    Tack för svaren. Det är väl egentligen lite den sitsen man är rädd för att hamna i...att när det väl blir dags eller känns rätt, så är det försent. Vad gäller framtiden så brukar vi inte prata så mkt om framtiden heller :( vilket är ganska tråkigt iofs, för tänker som du säger att man borde ha gemensamma drömmar eller något man drömmer om? Men känner iofs att jag rest mycket redan så är klar med den biten och vad gäller boende och jobb så bor vi ganska bra idag och vad gäller jobb, så är det inget som det kommer ske några större förändringar inom den närmsta tiden.pratar om ganska vardagliga saker annars och sånt som händer i vardagen. och håller med om att det låter konstigt att vi inte berört det "stora" ämnet. och jag är öppen för kritik och ser det inte som kritik då jag ställer mig själv samma frågor. Annars hade jag ju aldrig skrivit här. :/
  • Anonym (Yasmi­ne208) Trådstartaren
    Återställ
    Ons 11 sep 19:48 #25

    Men är det inte såhär vardagen oftast ser ut? Man lever väl i verkligheten och inte i drömvärld eller värld som man hela tiden drömmer sig bort ifrån? Eller en värld där man ska drömma sig bort från vardagen? Det är väl verkligheten man lever i

    Mannen har ett bra jobb med bra lön, som han drivs med. Själv har jag jobbat i flera år och har just nu en deltidsanställning som jag kombinerar med andra projekt. Har rest väldigt mycket under min ungdom och även när jag var liten. Så känner inte behovet av att resa så mycket längre. Vi bor i en fin bostad idag, så ser inte varför man skulle flytta när man har det bra redan? Har redan ett sommarhus och flera fastigheter. Kan tänka mig att skaffa ett sommarhus närmare där vi bor men ser inte vad det skulle tillföra då vi redan bor nära stan samtidigt som vi har nära till landet. 

    Självklart planerar vi inför kommande semestrar och reser utomlands så ofta det går (men hur mycket kan man resa under en 7-veckors semester som man har i Sverige?). Våra planer är både långsiktiga och kortsiktiga (t.ex. renovering eller att uppnå andra typer av mål men tänker inte gå in på det närmare här).


    Husbil lockar inte...att bila i Europa lockar inte heller då jag redan rest mycket i Europa. Och vad gäller resor vet jag inte hur mycket man behöver planera..när det enda som behövs är att boka boende och köpa flyg.

  • Anonym (Yasmi­ne208) Trådstartaren
    Återställ
    Ons 11 sep 19:52 #26

    Men sen som sagt förstår jag om man drömmer om barn eller barnbarn, t.ex. eller större boende om man nu bor litet... osv. Men det är därför jag tycker det är så synd att jag inte känner dom där känslorna eller barnlängtan...

  • Anonym (Yasmi­ne208) Trådstartaren
    Återställ
    Ons 11 sep 20:09 #27

    Och självklart att jag vissa egna mål som jag drömmer om att uppnå en dag eller ställen som man drömmer om att resa till. etc. men jag känner inte direkt att jag har några gemensamma drömmar med sambon :/. Tror vi båda kanske är lite mer praktiskt lagda, att vi tex. bestämmer oss för att göra något och så gör vi det. och ganska spontana när det kommer till resor, osv.men visst vore det kul om man hade saker att se framemot med.

  • Anonym (Yasmi­ne208) Trådstartaren
    Återställ
    Tor 12 sep 09:00 #30

    Ok, kan inte känna igen mig i något av det du beskriver. Jag förstår om man vill avancera när det kommer till jobb och att göra karriär och nå toppen. Men jag ser inte poängen med att t.ex. flytta till ett större boende eller hus på 150kvm när man är två personer i familjen eller att köpa en större bostad när man bara är två.

    Och vad gäller klämma på barnvagnar, måla om rummet eller renovera köket ser jag mer som mer vardagliga saker och inte som några drömmar.. Självklart kan man gå runt och dagdrömma om små saker. Men det konstiga är att bröllop inte heller är något som jag gått runt och drömt om? Och vad gäller barn så har jag nog aldrig haft barnlängtan förutom med en partner tidigare (min första, i ungdomen).

    Som jag sa tidigare, har vi flera projekt som jag sysslar med. Men vet inte vad man som par ska drömma om, om man redan har bra boende, båt, sommarhus, etc.? Men alla är väl olika. Tänkte bara om det fanns fler som varit eller är i samma situation och hur man ska tackla känslorna.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll