• Wed 11 Sep 2019 19:28
    1645 visningar
    55 svar
    55
    1645

    Nu lämnar jag min man- behöver kloka råd

    Men vänta nu, ni alla utgår ifrån att TS har smidit de här planerna bakom sin mans rygg men det behöver inte alls vara så. Hur är det TS? Är ni överens om upplägget med varannan veckas-boende i lägenheten?

  • Thu 12 Sep 2019 03:47
    #16
    Anonym (drar) skrev 2019-09-11 19:59:27 följande:

    Vi är inte överens om detta. Han vill förmodligen inte alls separera. Tänker bara hur man skulle kunna göra. Eller måste man vara överens för att kunna flytta ifrån sin man? Det kommer vi aldrig bli, jag tror inte ens att han förstår allvaret i situationen sedan innan, trots att jag försökt vara tydlig.


    Nej överens måste man inte vara, och han kanske måste ställas inför fullbordat faktum för att inse att ni separerar nu. Det är ganska vanligt att den ena kommer fram till den insikten långt innan den andre. Det känns som det är ganska vanligt att kvinnan tycker hon har försökt prata och göra förändringar för att rädda förhållandet, hon har varit tydlig osv, medan mannen sticker huvudet i sanden och först när kvinnan är redo att lämna vaknar han upp och inser att man har problem och vill göra något åt det..

    Du kan ju föreslå ditt upplägg med boende varannan vecka i huset men det är lite magstarkt av dig att kräva att han skaffar annat boende och ska dela det gamla med dig, om han inte själv tycker det är en bra lösning. Går han inte med på det är det du som får flytta ut, det är ju du som vill separera och har skaffat lägenhet. Du kanske inte vill ha barnen boende hos dig i ettan men de kan komma och hälsa på, och ni kanske kan ordna så du kommer och besöker dem hemma och då får du och din man en chans att ses och prata också. Eller dela på ettan också, veckan eller dagarna då du bor med barnen får han bo själv i lägenheten? Det är absolut en möjlig lösning, något han kan tänka sig på sikt i alla fall när första chocken lagt sig?

    Annars får du flytta ut och han får bo kvar hemma. Ha det så ett tag för att prova på att bo isär, vem vet detta kanske blir ett wake up call och ni hittar tillbaks till varann? Känner du efter en tid att det är rätt beslut kan du skaffa en större lägenhet och då kan ni börja ha barnen varannan vecka, eller om de ska bo mestadels hos ena föräldern och den andra är umgängesförälder.

    Jag kastade faktiskt ut mitt ex ur vårt gemensamma hem, det var min lägenhet och det var självklart att barnen skulle bo kvar hos mig så jag kunde inte flytta ut. Jag hade samma problem som du, jag hade kommit fram till att förhållandet var slut men när jag sa till mitt ex att jag vill separera, då först vaknade han och ville försöka igen men då var det för sent för mig, mina känslor var döda och i mina tankar hade jag redan gått vidare. Så jag fick tjata på honom i flera månader innan han skaffade en egen liten lägenhet, han ville ju inte flytta ut. Men till slut gjorde han det och när han flyttat ut kände vi båda att detta var bättre för oss båda två.
  • Thu 12 Sep 2019 10:47
    #43
    +1
    Anonym (drar) skrev 2019-09-12 09:08:38 följande:

    Jag har fortfarande svårt att se varför mitt agerande skulle starta världskrig och vårdnadstvist. Det är inte så att jag gått omkring de senaste åren och låtsats att allt är frid och fröjd och inte försökt jobba på relationen.

    Vi har pratat, massor, om vår relation, men den blir inte bättre, trots prat och försök till förändring. Han tar mig för given, är bekväm och existerar vid min sida. Jag är trött på att försöka jobba på en relation där den andra gör lite halvhjärtade försök och sedan faller in i samma bekväma liv igen.

    Jag vill inte leva under samma tak med en person som jag inte vet om jag är kär i längre. Jag har halva livet kvar och tycker att det är för kort för att slösas bort tillsammans med någon som inte bryr sig. Jag är frustrerad och irriterad och det gör mig inte till en bra mamma. När min man inte är hemma känns det som en lättnad, jag är glad och kan ägna mig åt barnen på ett bra sätt istället för att han honom som ett ständigt awkward irritationsmoment i bakgrunden.

    HUR SKA JAG GÖRA DÅ?! Om jag inte kan separera från honom men samtidigt vill ha en förändring? Jag har ju inte flyttat än, så snälla ge mig tips!

    Vad ska jag säga? Jag vill att vi går i familjerådgivning? Det har jag redan sagt, men inget har hänt, inget har bokats eller följts upp. Jag vill flytta ut? Men inte berätta att jag redan ordnat boende utan meddela det en vecka senare typ? Och sedan börja diskussionen kring ett ev upplägg om barnen?

    Jag kan inte leva som jag gör just nu, jag står inte ut mer. Men samtidigt vill jag ju inte göra saker och ting onödigt jobbiga naturligtvis.


    Det är bra att du sätter ner foten, du har försökt jobba på relationen men när inget händer måste din man ruskas upp ur sin bekvämlighet och inse att om han vill rädda förhållandet måste han börja jobba på det. Jag gick också i flera år och försökte, medan min sambo inte tog på allvar när jag försökte tala om våra problem. Jag föreslog parterapi, jag föreslog att vi skulle resa bort själva eller börja göra något roligt ihop för det enda vi gjorde tillsammans var att åka och storhandla ett par gånger i veckan, men inget hände. Först när jag hade bestämt mig att jag ville separera vaknade han men då var det redan försent för mig, jag ville inte längre. Vi gjorde faktiskt så att han kom hem och var hemma hos oss ibland fast han flyttat ut, han kunde hämta på dagis och vi åt middag ihop, sen åkte han hem till sin etta på kvällen. Den yngsta sov över där ibland också och för barnen blev det en smärtfri separation, de märkte knappt att vi flyttade isär utan vi var faktiskt tvungna att berätta det för dem några månader efter att han flyttat ut - de hade inte märkt något och hade inte tänkt på att pappa hade skaffat en liten lägenhet, det var inget konstigt med det.

    Du vill fortfarande ge relationen en chans, du vill bara få andrum och provocera fram en reaktion hos din man och tvinga honom följa med på familjerådgivning, du tar alltså fortfarande ansvar för relationen och förtjänar inte all kritik du fått här.

    Jag tycker inte du ska vänta längre med att berätta om dina planer för din man. Varför vänta, det är bättre att han får lite tid att vänja sig vid tanken och detta kan bli startskottet till att ni börjar prata allvar. Berätta att du har skaffat en annan lägenhet och tänker flytta ut temporärt, under tiden vill du att ni går på familjerådgivning och funderar på hur nu vill ha det i framtiden, med er relation och med familjelivet om ni går isär. Se vad han säger om det, vill han kämpa eller har han också haft tankar på att skiljas?

    Ang. bostaden kan du inte ställa krav på att få komma och gå som du vill om det inte är så din man vill fortsätta ha det. Du kan ju föreslå det men du har din fristad i ettan, och han har samma rätt att få vara ifred i sitt hem utan att du kan stolpa in när som helst. Men det finns inga regler, ni gör precis som ni vill och vad som passar er bäst. Visst kan ni lösa det så att du kommer hem och är hemma med barnen efter jobbet, ni äter middag ihop eller du går när han kommer och sedan kilar du hem till ditt krypin. Om ni är överens om att göra det som är bäst för barnen är mycket vunnet.

    Ni kan boka tid på familjerådgivning och ha samarbetssamtal, man behöver inte alls ha bestämt sig definitivt för att separera innan man bokar tid där utan ni formar samtalet utefter era frågeställningar och förutsättningar. Där kan ni också diskutera umgänge och boende, under betänketiden och hur ni ska göra vid en separation om ni inte bestämmer er för att försöka igen.
Svar på tråden Nu lämnar jag min man- behöver kloka råd