Avleda eller utsättas?

En fråga till :)

När jag ska få dottern att sova tar det ca 40 min varje gång, min sambo får henne att sova på 10 min. Han ifrågasätter varför det tar så lång tid men jag upplever som att vi gör samma rutiner och på samma sätt.

Är det vanligt att barnet beter sig olika?

Jag känner mig så kass som varit hemma i ett år och pappan umgicks knappt med barnet, jag gjorde allt.

Sen är han hemma 4 timmar om dagen själv i 3 månaders tid och han får allt att fungera bättre och ska sen ifrågasätta och lära mig hur man sköter henne. Jag känner mig dålig och dessutom funkar ju mycket bättre för honom så han har ju rätt

Kan ju va så att deras kemi helt enkelt synkar, kan också vara att han är mer avspänd, medan du känner dig mer å mer stressad och det märker småttingar, tycker bådas sätt är bra, MEN, hon bör får lära sig som du säger att livet är hårt ibland.

Sätt dig med maken och diskutera, om DU sköter ungen ska han hålla sig borta och tyst, ungen lär sig fort som fan vem den har runt lillfingret.

Ja visst är det orättvist!

Jag tror att barnet är så vant vid den föräldern som är med det mest i början så att när den andre föräldern sedan är föräldraledig så blir det nytt och spännande och därför fungerar bättre.

Nu med vår tredje är det pappan som ska vara hemma mest och jag hoppas att det ska bli tvärt om. Hoppas, hoppas, gud vad ledsen jag kommer bli annars...

Det går inte alltid att avleda. Utbrott är ju inte farligt.

Och din sambo gör fel som ifrågasätter dig som förälder!

Dags att ta ett allvarligt snack med honom kanske?

Man gör olika och barnet kan bete sig olika, inget som är bättre eller sämre än det andra så länge man inte utsätter barnet för farliga saker.

Jag tycker uppriktigt sagt din sambo låter som den som gör mer "fel". Han låter som en typisk helikopterförälder. Barn måste få gå in i situationer, göra fel och få höra "nej". Sedan kan man så klart avleda lite smidigt ibland men en förälder kan inte "hovra" över barnet hela tiden och försöka förutse vad som händer härnäst

Naturligtvis är det bättre att ligga steget före som han gör, men det funkar ju även på andra vis, som du gör. Inget problem!

Tack ni som svarat!

Ja, det känns orättvist när jag efter en dag hemma själv med dottern är helt slut av gnäll och skrik, medan sambon efter en halvdag hemma tycker det varit jätteskönt o lugnt och dottern har bara varit rolig o snäll.

Fattar inte vad jag gör fel...

Känns inte bra när sambon försöker förklara hur jag ska göra för att ha henne glad och nöjd.

Jag har ju slitit som fan hela första året då sambon knappt tog i henne då hon bara ammade tyckte han

Jag ska väl kunna tillgodose dotterns behov bäst och kunna läsa av henne. Nu känner jag mig bara dålig tyvärr

Att du upplever mer gnäll är ju inte så konstigt om han avleder och du istället säger nej/hindrar henne. Hon är ju dessutom i en ålder (min yngsta är ungefär lika gammal) där de gärna bryter ihop helt när de inte får som de vill. Det är en del av utvecklingen. Ingen av er gör fel eller något skadligt för barnet. Däremot borde han ju sluta försöka "rätta" dig!

Fint att de har en bra relation dock.

Håller med

Det är alltid så. Han kommer ju hem helt fraiche och dottern blir ju givetvis glad att se honom och glömmer vara trotsig. Du har inte gjort något fel!

Jag tycker du ska prata med din sambo och berätta hur du känner dig sårad av honom och att han ska ge dig råd. Hur det känns som att han förringar dig när han gör så.

Ditt sätt är bra och hans sätt är bra.  Ifall du varit hemma med henne så länge så kanske du skulle gå och jobba istället? Barn är underbara och man älskar dem innerligt men de är krävande också. Jag tyckte det var jätteskönt att börja jobba igen och få vara vuxen ett tag. Så kommer man sedan hem och har längtat och har ny "bebisenergi".

Jag började jobba 40 procent för 3 månader sedan, det var då min sambo började ta hand om dottern.

Jag har pratat med sambon och han har lovat att inte påpeka vad jag gör/inte gör.

Hoppas det går bättre nu

Din sambo gör fel. 

Jag arbetar med barn och på en tidigare arbetsplats hade vi ett barn som levt med två föräldrar som din sambo. När barnet fick krav på sig i skolan blev det en chock för barnet som blev utåtagerande och inte klarade av skolgången alls. Barnet fick lov att ha en assistent med sig som förklarade och tog bort barnet när utbrotten blev för stora och störande eller tom farliga ibland för de andra barnen. Utredningar gjordes men barnet har inga diagnoser eller så, det är 'bara' föräldrarnas bristande förmåga som förstört för barnet. De fick stöd i sitt föräldraskap och efter ett år ungefär fungerade barnet hjälpligt i skolan, men fick gå om pga att hen missat så mycket. 

Detta är ju ett extremfall så klart, ditt barn har ju en förälder som förstår vikten av att barn får lära sig att det inte kan få som det vill hela tiden och att det inte är farligt med känslor oavsett vilka de är. 

Barn bråkar och trotsar mest mot dem de känner sig trygga med. Sen tycker jag inte att du ska ha som krav på dig att du ska vara den bästa föräldern alltid. Enligt min erfarenhet så brukar det där variera med olika utvecklingsfaser, ibland är pappa bäst och ibland mamma.

Tack alla!

Behövde bli påmind om vikten av att låta barnet visa känslor, utan att tycka att det är ett misslyckande. Precis vad jag behövde ha i ryggen för att känna mig lugn när jag inte "lyckas avleda och framkallar problem" som sambon uttrycker det.

Tack igen alla underbara som svarar!

Tycker du fått bra svar.

Men prata med din sambo, ni ska vara ett team, och stötta varandra, inte tävla.