Tror inte på kärleken trots jag VILL

Hej, 
har något jag behöver dela med mig av och få tankar på.
Jag är en ung kvinna.

För 4 år sedan träffade jag en kille som jag gav allt till. Trots distansen så var det inga problem. Efter 1 år skulle vi flyttat ihop i hans stad. Jag som dum och vrålkär var "sket" i mitt liv i min hemstad (här bor jag fortförande). Resulterade såklart i att jag inte hade vänner kvar- och det rörde mig inte i ryggen för skulle endå sticka och bygga nya nätverk. 
1 månad innan vi skulle flytta ihop gör han slut på sms. Jag ringer och kräver förklaring. Tog direkt ledig från jobbet samma dag för att åka till honom även när han inte svarade när jag ringde. SÅ mycket ville jag ha honom och vår kärlek. Hur som haver, hans förklaring var (vad jag förstått) att det gick för snabbt fram. Han ville hellre flyttat till min stad (mycket mindre) för att känna på. För då hade det varit enklare för honom att flytta hem än att kicka ut mig från hans hem i hans stad (där jag inte känner någon eller har syfte att vara där). 
Detta resulterade i ett självmordförsök (ett rop på hjälp snarare än verklig vilja dö) för hade sabbat hela min livsituation. Efter depressionen så träffade jag en annan kille som blev min pojkvän. Han var liksom jag helt på ideén att kärlek är trevlig, mysigt men inget vara för evigt. Kärlek är inte det viktigaste som finns och det är "löjligt" att bygga sitt liv runt det eller för det. Detta är nu mitt ex.
Innan första killen krossade mig så trodde jag på kärleken, bygga bo och såg det som heligt. Det var vackert, mysigt. Det gav mig mycket styrka i livslusten, fann en stark menning med mitt liv utöver att bara existera för min egna skull.

Nutid: Har en ny pojkvän som är helt inne på kärleken- han tycker det är det finaste som man kan ha med en annan människa. Han är fantastisk och allt. 
Han får mig vilja tro på den fina och livslånga kärleken igen, men det går inte. Jag ifrågasätter det, inte för jag inte älskar honom utan för jag inte kan köpa konceptet längre. Det är hemskt. 
Hur börjar man tro på kärleken igen? Ser nog ner på människor som ser så på kärleken som jag innan. Som de är mindre rationella eller verklighetsomvända. Inte det finna i det...
Tack snälla för svar <3