• Tue 17 Sep 2019 09:31
    369 visningar
    4 svar
    4
    369

    Gravid efter 2 år - missfall

    Hej,

    Detta är första gången jag skriver i något form av forum online och det är för att jag känner mig helt utan hopp och vet inte längre vem jag ska prata med.

    Jag och min sambo har försökt i två år att bli gravida, jag har till och med ätit letrozol men inget har fungerat. Tills nyligen då jag blev gravid. Ingen var gladare än jag. Men i vecka fem började en liten blödning och nu är jag i vecka 6. Imorse gjorde jag ett nytt gravtest som visade ett mycket svagt streck så jag antar att det är missfall. Har varit på gynakuten I helgen och lämnat blod, ska tillbaka imorgon för ett nytt, men känner på mig redan nu vad som kommer hända. Jag känner mig helt knäckt och jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag känner mig som världens sämsta sambo som inte kan bli med barn och sen inte ens kan behålla.

    Jag efterfrågar mest lite solskenshistorier som kan hjälpa mig med att få tillbaka hoppet.

  • Svar på tråden Gravid efter 2 år - missfall
  • Tue 17 Sep 2019 13:42
    #1

    Hej!

    Kommer inte med supermycket solsken men en hel del igenkänning och förståelse.

    Vi försökte 1 år själva utan resultat, sen sökte vi hjälp och utredningen hittade ingen förklaring annat än att jag har lite svag ägglossning, får inte så höga progesteronvärden efteråt. Vi fick prova letrozol 4 gånger som fungerade sisådär, nån gång inte och nån gång att det gav ägglossning enligt proverna men ingen graviditet. Så bestämdes det att vi skulle gå vidare med IVF. Och i väntan på det skulle vi pausa med letrozol. Vi hade väl sex typ en gång den månaden och döm om vår förvåning när vi fick ett positivt test... Vi som inte kunde på 17 månader ens med stimulering, så gick det då, total chock. Och det gick några veckor, jag började få symtom men vågade inte riktigt tro på det förrän vi gjorde ett tidigt vaginalt ultraljud i vecka 7, där fanns en liten böna med ett hjärta som slog och vi var sååå lyckliga. 4 dagar senare fick jag missfall... Det här var i mars.

    Remissen för IVF var fortfarande aktuell så vi blev kallade till information redan i april. Och eftersom tiden bara går och man blir inte yngre körde vi vår första IVF-behandling i maj med hyffsat resultat. Ett embryo återfördes dag 3 som inte fäste, men 3 andra kunde frysas ner som blastocyster och såg jättefina ut. Efter sommaruppehållet gjorde en frysåterföring i augusti som fungerade, så just nu är vi gravida. Nästa vecka är det dags för tidigt ultraljud.

    Att gå igenom ofrivillig barnlöshet är det absolut svåraste jag någonsin gått igenom, och än är vi inte ute på andra sidan. Jag har varit arg, frusterad, ledsen, avundsjuk. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan alldeles för länge och det känns som att mitt liv stannade upp för 25 månader sedan när vi började försöka, just för att känslan varit att vi inte kommit någonstans. Att vi sedan blev gravida och jag/min kropp inte kunde behålla det lilla livet, det var för mycket... Ilska mot livet. Mot min kropp som inte kan. Det är så fruktansvärt tungt att bära. Men. Vi har sagt att vi inte ska ge upp förrän vi provat allt. Och här är vi idag. Gravida igen. Och fullständigt livrädda för att samma sak ska hända igen. Men, en dag i taget...

  • Tue 17 Sep 2019 18:22
    #2
    Söderlund skrev 2019-09-17 13:42:57 följande:

    Hej!

    Kommer inte med supermycket solsken men en hel del igenkänning och förståelse.

    Vi försökte 1 år själva utan resultat, sen sökte vi hjälp och utredningen hittade ingen förklaring annat än att jag har lite svag ägglossning, får inte så höga progesteronvärden efteråt. Vi fick prova letrozol 4 gånger som fungerade sisådär, nån gång inte och nån gång att det gav ägglossning enligt proverna men ingen graviditet. Så bestämdes det att vi skulle gå vidare med IVF. Och i väntan på det skulle vi pausa med letrozol. Vi hade väl sex typ en gång den månaden och döm om vår förvåning när vi fick ett positivt test... Vi som inte kunde på 17 månader ens med stimulering, så gick det då, total chock. Och det gick några veckor, jag började få symtom men vågade inte riktigt tro på det förrän vi gjorde ett tidigt vaginalt ultraljud i vecka 7, där fanns en liten böna med ett hjärta som slog och vi var sååå lyckliga. 4 dagar senare fick jag missfall... Det här var i mars.

    Remissen för IVF var fortfarande aktuell så vi blev kallade till information redan i april. Och eftersom tiden bara går och man blir inte yngre körde vi vår första IVF-behandling i maj med hyffsat resultat. Ett embryo återfördes dag 3 som inte fäste, men 3 andra kunde frysas ner som blastocyster och såg jättefina ut. Efter sommaruppehållet gjorde en frysåterföring i augusti som fungerade, så just nu är vi gravida. Nästa vecka är det dags för tidigt ultraljud.

    Att gå igenom ofrivillig barnlöshet är det absolut svåraste jag någonsin gått igenom, och än är vi inte ute på andra sidan. Jag har varit arg, frusterad, ledsen, avundsjuk. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan alldeles för länge och det känns som att mitt liv stannade upp för 25 månader sedan när vi började försöka, just för att känslan varit att vi inte kommit någonstans. Att vi sedan blev gravida och jag/min kropp inte kunde behålla det lilla livet, det var för mycket... Ilska mot livet. Mot min kropp som inte kan. Det är så fruktansvärt tungt att bära. Men. Vi har sagt att vi inte ska ge upp förrän vi provat allt. Och här är vi idag. Gravida igen. Och fullständigt livrädda för att samma sak ska hända igen. Men, en dag i taget...


    Tack för ditt svar. Det känns på något sätt skönt att veta att man inte är ensam om detta i världen. Jag hoppas att det går bra för er denna gången!
  • Wed 18 Sep 2019 17:43
    #3

    Hej!

    Kan tyvärr inte heller bidra med så mycket solsken än, men är i samma situation som dig. Började försöka för två år sedan, ätit letrozol i ett år och ska nu påbörja ivf.. aldrig hade jag kunnat föreställa mig vilken oerhört tuff resa det är att vara ofrivilligt barnlös och gå igenom alla dessa undersökningar och behandlingar. Men till slut är det vår tur, och jag tror att glädjen vi då känner verkligen kommer vara värd alla tårar och allt tvivel nu..

  • Thu 19 Sep 2019 13:52
    #4
    Ma18 skrev 2019-09-18 17:43:40 följande:

    Hej!

    Kan tyvärr inte heller bidra med så mycket solsken än, men är i samma situation som dig. Började försöka för två år sedan, ätit letrozol i ett år och ska nu påbörja ivf.. aldrig hade jag kunnat föreställa mig vilken oerhört tuff resa det är att vara ofrivilligt barnlös och gå igenom alla dessa undersökningar och behandlingar. Men till slut är det vår tur, och jag tror att glädjen vi då känner verkligen kommer vara värd alla tårar och allt tvivel nu..


    Åh jag hoppas verkligen att det till slut blir vår tur med. Önskar dig lycka till med allt!!
Svar på tråden Gravid efter 2 år - missfall